Som en egen disciplin uppstod estetiken vid mitten av 1700-talet. Det var tysken Alexander Gottlieb Baumgarten som med sin år 1750 utgivna ”Aesthetica” mutade in det estetiska ämnesområdet. Han definierade estetik som vetenskapen om sinneskunskap, i enlighet med grekiskans ta aistheta som betyder just ”det sinnliga” eller ”det förnimbara”. Den sinneskunskap som estetiken undersöker kopplade Baumgarten samman med konsten, och det dröjde sedan inte länge förrän estetik allmänt började uppfattas som vetenskapen om konst och skönhet.

Även om den estetiska disciplinen inte är mer än ett par hundra år gammal hade man naturligtvis långt tidigare reflekterat över frågor rörande konst och skönhet. Som så ofta kan man här gå tillbaka till de gamla grekerna, som bland annat intresserade sig för konstens moraliska funktion och det skönas relation till det sanna och det rätta. Men när man talar om estetik i samband med antiken måste man omedelbart göra en reservation, nämligen att varken grekerna eller romarna hade något begrepp för de sköna konsterna. Att föra samman poesi, musik, måleri, skulptur och arkitektur under en gemensam beteckning av sköna konster började man inte göra förrän vid samma tid som Baumgarten skapade estetikdisciplinen. Det grekiska ord som brukar översättas med konst - techne - innefattade, liksom latinets ars, alla möjliga slags hantverks- och vetenskapsfärdigheter. Något förenklat kan det sägas vara de färdigheter och den teknik som krävs för att kunna bygga ett hus, göra en staty eller övertyga en publik.

Vissa konster särskildes dock från andra genom att de föreställdes vara efterbildande, däribland tragedin, skulpturen och musiken. Att musiken räknades dit kanske förvånar, men den ansågs efterbilda olika sinnesstämningar och känslotillstånd. Vissa tonarter gjorde, menade man, människor tungsinta medan andra hade en lugnande inverkan eller tvärtom verkade extatisk. Därigenom tillskrevs musiken en karaktärsdanande förmåga. Genom att spela eller, framför allt, lyssna på musik kunde man bli en bättre människa. Detsamma tänktes också gälla för andra efterbildande konster.

Om detta, och mycket annat, kan man läsa i den tyske antikvetaren och filologen Stefan Büttners Antike Ästhetik. Eine Einführung in die Prinzipien des Schönen (C H Beck, 211 s). Det är en klargörande genomgång av de estetiska spekulationerna under den grekisk-romerska antiken, från Platon på 300-talet f Kr till Plotinos på 200-talet e Kr. Det är visserligen synd att Büttner inte skriver något alls om de försokratiska filosoferna, fastän tänkare som Pythagoras och Herakleitos hade åtskilligt av intresse att säga i frågan. Å andra sidan uppehåller han sig desto mer vid senare teoretiker, även mindre kända sådana som Diogenes från Babylon och Filodemus från Gadara.

Det är alltså med Platon som Büttner börjar. Det är ett välkänt faktum att författaren till ”Staten” förvisar poeterna från sin idealstat. Utifrån sin idélära (eller formlära), enligt vilken den värld i vilken vi lever bara utgör en skuggvärld, menar Platon att konsten leder oss bort från den sanna verkligheten, i motsats till filosofin som i stället för oss till den. När en konstnär målar av en befintlig stol är hans representation ett steg längre bort från verkligheten, det vill säga från stolens idé, än den stol som en hantverkare tillverkar utifrån denna idé. Av den anledningen kan konsten inte ge någon säker, genuin kunskap. Och inte blir det bättre av att konstnärer och författare ofta framställer gudarna och de ärevördiga hjältarna som svaga varelser som gnäller, jämrar sig och inte alls är så förebildliga som de borde vara. Kort sagt slås det i ”Staten” fast att konsten och litteraturen borde förbjudas, censureras. I andra dialoger skriver Platon mer uppskattande om konsten och det sköna.

I ”Gästabudet”, till exempel, finns en redogörelse för hur man kan komma i kontakt med den sanna skönheten. Det är en väg som går från vackra kroppar via ädla, harmoniska själar, sköna handlingar och teoretisk, vetenskaplig skönhet till den eviga och oföränderliga
skönhetens idé. Platon talar om ”skönhetens vidsträckta hav”, men det är typiskt att han förbinder det med vetenskapen snarare än med konsten. Det är fråga om en abstrakt och inre skönhet, vilken i regel men inte nödvändigtvis korresponderar med en yttre skönhet. Som en illustration på denna diskrepans kan man betrakta Sokrates, Platons högt älskade lärare, vars förment vackra inre stod i bjärt kontrast till hans mindre tilltalande yttre. Som detta visar var det sköna för Platon, liksom för andra greker, inte primärt en estetisk utan en etisk kategori.

Allt som allt menar Platon att det är filosofen som bäst kan uttala sig om konsten och skönheten. Konstnären kan kanske frambringa sköna verk, men för den skull begriper han inte skönhetens väsen. Büttner argumenterar för att Platons konstnärsideal är filosofen som konstnär. Enligt den läsningen är det filosofen som har de bästa förutsättningarna för att vara en god diktare. Inte för intet skrev ju Platon själv fiktiva dialoger som inte bara har blivit filosofiska klassiker utan också hör till den västerländska litteraturhistoriska kanon.

Även om Platon var mer ambivalent i sin syn på konsten och det sköna än vad man vanligtvis föreställer sig utifrån de fördömande resonemangen i ”Staten”, kan man konstatera att Aristoteles uppfattning därom var betydligt mer positiv. Om att Aristoteles också hade ett stort intresse för estetiska frågor vittnar hans numera förlorade skrifter om det sköna, musiken, problem i diktandet och en dialog om diktare. Därtill kommer ”Om diktkonsten”, den äldsta bevarade framställningen som behandlar litteratur som just litteratur. Den är inte komplett utan innehöll ursprungligen också - vilket alla som har läst Umberto Ecos ”I rosens namn” känner till - en numera förlorad del om komedin.

Till skillnad från Platon betonar Aristoteles att efterbildandet i högsta grad är naturligt för människan. Människan efterbildar hela tiden, och det är genom att göra det som hon redan från barndomen lär sig saker; genom imitation lär vi oss våra första kunskaper. Samma drift att efterbilda ligger också till grund för konsten och litteraturen. Vidare menar han att diktning handlar om det som skulle kunna ha hänt, snarare än vad som verkligen har hänt, vilket är historieskrivandets ämnesområde. Diktaren framställer något möjligt, sannolikt och allmänt. Därigenom får dikten också en allmängiltig dimension, ja rentav ett filosofiskt värde, vilket historieskrivningen saknar. Detta gäller inte minst för tragedin, den konstart som Aristoteles uppehåller sig mest vid och som han definierar som ”en allvarligt syftande, i sig avslutad handling av ett visst omfång; på ett utsmyckat språk, varierat med hänsyn till karaktären av tragedins olika partier; en efterbildning genom handlande människor, inte genom berättande framställning, fullbordad genom medlidande och fruktan en rening av sådana känslor”. Detta sätt att se på tragedin har präglat den europeiska teatern ända in i modern tid. Särskilt har tanken på rening, katharsis, genom fruktan och medlidande inspirerat och diskuterats av senare tiders dramatiker och estetiker.

Vid Aristoteles död 322 f Kr, året efter Alexander den stores bortgång, var den klassiska perioden i den grekiska antiken till ända. Det som senare har kommit att kallas hellenismen tog vid. Filosofiskt sett kännetecknas hellenismen av en vändning inåt; filosofin förvandlades till en levnadskonst. Att finna vägar till den egna själsfriden, ofta förstått som ett upphöjt sinneslugn, blev det övergripande målet för praktiskt taget alla filosofer. Det gäller även för epikuréerna och stoikerna, de mest kända av tidens många filosofiska skolbildningar.

Med tanke på epikuréernas allmänna inriktning på stillsamma njutningar och deras idealiserande av ett tillbakadraget liv tillsammans med likasinnade vänner, helst i en vacker trädgård, skulle man kunna gissa att konsten hade en viktig funktion för dem. Men så var det knappast. Vad vi vet hade epikuréerna inte några utvecklade idéer om konsten eller dess kultiverande inverkan för
människan.

Jämförelsevis var stoikerna mer intresserade av konsten och litteraturen. Man kan till exempel nämna den tragediskrivande Seneca, annars kanske mest känd som författare till sin skrift om livets korthet. Men även han ansåg, i likhet med andra stoiker, att den största konsten utgörs av det rätta handlandet: ett självdisciplinerat handlande som överensstämmer med den förnuftiga världsordningen.

En som hade mer att säga om konsten och det sköna var romaren Horatius, som förvaltade det aristoteliska arvet, låt vara att han förordade en mer typiserad litteratur än sin läromästare. I ”Ars poetica” försöker han besvara frågan hur diktaren på bästa tänkbara sätt skall komponera sin dikt. Han ger åtskilliga råd, som att man skall förena nytta med nöje och sträva efter enhet, enkelhet och helhet. Precis som Aristoteles ”Om diktkonsten” har ”Ars poetica” spelat en avgörande roll i estetikhistorien och varit en återkommande inspirationskälla för klassicistiskt orienterade författare och estetikteoretiker.

Med sina normativa utsagor vänder sig både Horatius och Aristoteles i första hand till författare. De flesta bevarade estetiska traktater från antiken handlar också om just litteratur. Det är ovanligare med framställningar om musik, bildkonst och arkitektur. Angående det sistnämnda finns det emellertid ett unikt undantag, nämligen Vitruvius ”Om arkitektur” från cirka 15 f Kr. Förutom att vara en praktisk handbok om hur byggnader bör ritas och uppföras kan denna vår äldsta bevarade bok om arkitektur läsas som en hyllning till arkitektkåren, som man annars under antiken hade en ganska nedsättande syn på. Vitruvius redogör för arkitektens utbildning, byggandets ursprung och arkitekturens olika beståndsdelar. Ofta citerat är hans insisterande på att den goda byggnaden kännetecknas av hållbarhet, ändamålsenlighet och skönhet.

Sista kapitlet i boken ägnar Büttner åt Plotinos estetik. Plotinos uppfattade sig själv som den sanna uttolkaren av Platons filosofi, men han modifierade och anpassade den till sin samtid och sina egna syften. Enligt Plotinos finns det en högsta transcendent identitet som han kallar det Ena, ur vilken allt levande emanerar och som dessutom utgör själva källan till skönheten. Om man tidigare hade definierat det sköna i termer av symmetri och proportioner, som överensstämmandet mellan en helhets delar och helheten, eller en ordnad enhet i mångfalden, så menar Plotinos att de sköna tingen är sköna för att de har del i det Ena, det vill säga att skönheten måste förstås på ett kvalitativt snarare än kvantitativt sätt. Tankegången implicerar också att man genom sköna ting kan komma i kontakt med den högsta sanningen. Långt senare skulle Schelling och andra romantiker utifrån ett snarlikt resonemang lyfta fram konsten som en sanningsväg vid sidan av den filosofiska introspektionen.

Att konsten även har en moralisk och karaktärsdanande sida var en självklarhet för tänkare som Aristoteles och Plotinos. Det är en tanke som har visat sig vara ovanligt seglivad.

Exempelvis byggde mycket av retoriken kring Designåret 2005 på en sådan föreställning om att god design och konst kan ha en positiv inverkan på människan. Huruvida det verkligen förhåller sig på det sättet kan dock diskuteras. Anmärkningsvärt är att Filodemus från Gadara redan på hundratalet f Kr bröt med den tidigare nämnda, under antiken annars allmänt accepterade föreställningen att musik kan stärka karaktären genom att ge uttryck för olika känslotillstånd och sinneslägen. Enligt Filodemus är musik lika litet efterbildande som kokkonst och den gör oss varken till bättre eller till sämre människor. Det är en tänkvärd iakttagelse. Frågan är om den inte är giltig för all konst.