Charles Darwin var 50 år gammal då han publicerade ”Om arternas uppkomst” (”On the Origin of Species by Means of Natural Selection, Or the Preservation of Favoured Races in the Struggle for Life”, 1859). År 2009 fyller både författaren och boken jämna år, vilket medför en flod av utställningar, möten, tv-program och publikationer världen över. I rankningstävlingar av den typ som amerikanska tidskrifter brukar gilla måste ”Om arternas uppkomst” vara en stark kandidat för titeln ”den mest betydande boken från de senaste två seklerna”.
Staffan Ulfstrand, emeritusprofessor i zoologi i Uppsala, bidrar till jubileet med en bok helt i jubilarens anda. Darwins idé. Den bästa idé någon någonsin haft och hur den fungerar idag (Symposion, 287 s) bjuder på en flödande rikedom av naturkunskap med exempel ur till och med den färskaste forskningslitteraturen valda för att illustrera vilka märkliga resultat den skenbart enkla principen om naturligt urval kan producera. Samspelet mellan gener, individer, populationer och arter kan vara nog så intrikat, men Ulfstrand är suverän på att förklara svåra saker på ett begripligt sätt.
Generellt ansluter sig texterna till den essäistiska Darwin-renässans som inleddes av Stephen Jay Gould på 70-talet och som i den anglosaxiska litteraturen producerat en stor skatt av lärda och underhållande uppsatser, populära böcker och passionerade missionsskrifter. På svenska har det vid sidan av Ulfstrand varit ganska tunnsått.
”Darwins idé” utmärker sig genom sitt systematiska upplägg. De första kapitlen ger en idéhistorisk bakgrund och en kort sammanfattning av vad Darwin egentligen tänkte, som en fast ram för de naturhistoriska exemplen. Det är utmärkt att Darwins självbiografiska skiss från 1876 här återges till sina viktigaste delar, även om man kan sätta ett frågetecken inför den fria och selektiva översättningen. De följande kapitlen tar i tur och ordning upp centrala problem som Darwin behandlade inte bara i ”Om arternas uppkomst”, utan genom hela sin stora produktion och särskilt i sin näst viktigaste bok, ”Människans härkomst” (”The Descent of Man, and Selection in Relation to Sex”, 1871).
I de tre sista kapitlen behandlar Ulfstrand människan som biologisk evolutionsprodukt – på gott och ont. Hans diskussion om spänningen mellan våra genetiska reaktionsnormer och vår kulturella frihet är balanserad, men där sociobiologins fader E O Wilson med rätta ges stor uppmärksamhet, känner jag en paradoxal saknad efter 60-talets etologiklassiker Konrad Lorenz. Den nya gencentrerade diskurs som bröt igenom på 70-talet, symboliserad av Richard Dawkins ”Den själviska genen” (1976), var enormt hälsobringande genom att ”ge luft och ljus” åt den fruktbara alliansen mellan ekologi och molekylgenetik, men den öppnade också portarna för en primitiv syn på relationen mellan enskilda gener och egenskaper hos individen. Vi begåvades med 30 år av nyhetsflöde om ”genen för” det ena eller det andra, en intellektuell regression som biologin först nu börjar återhämta sig från. Felet låg inte i en strävan att införa människans evolutionära arv som en viktig förklaringsfaktor i humanvetenskaperna. Felet var att det man bjöd ut ofta var dålig biologi.
Ulfstrands bok är underhållande och kan läsas genom snabba nedslag i texten som en källa till lustiga berättelser om den underbara naturen. Mest givande är den ändå om man ger sig tid att läsa med eftertanke från pärm till pärm. Den ger en sammanhängande bild av de problem som (delar av) evolutionsforskningen sysslar med idag och de förklaringsmodeller som tillämpas.
Boken är naturligtvis inte ”heltäckande”. Ulfstrand deklarerar öppet i inledningen att han huvudsakligen begränsar sig till sådana delområden som han känner bäst, framför allt de ”högre” djurens evolutionära finlir. Djur skiljer sig från andra organismer genom att verkligen bete sig . Det är roligt, och det inför alldeles speciella variabler i det evolutionära spelet. Frågekomplexet kring sexuellt urval, intressekonflikter mellan könen, och ovanliga sexualvanor bjuder på oemotståndliga och kittlande mänskliga analogier. Dessutom har beteendeekologin faktiskt varit ett av de mest dynamiska fälten inom den nyare evolutionsforskningen och flera nordiska forskare har spelat ledande roller. Ulfstrand gör en kulturgärning i att lyfta fram nordiska undersökningar av världsklass.
Evolution innebär förändringar i genfrekvenser inom populationer, drivna av individers olika fortplantningsframgång i en given miljö. Att förstå djurens livscykel, morfologi och beteende i detta ljus kräver en mångdimensionell optimeringsanalys av fördelar och kostnader. Variablerna och strategierna är många och det finns ofta väldigt många ”ganska bra” lösningar. Eftersom det är jobbigt att samla in stora mängder experimentella data finns här en fara för forskningen. Det går lätt att hitta på ett stort antal ”evolutionära” förklaringar till snart sagt vilken observation som helst. I en tid av akademisk massproduktion och hård konkurrens lär sig unga forskare i värsta fall att snabbt blanda cocktailar av etablerade ”darwinistiska” ingredienser. Nya, välplanerade och fokuserade experiment kan ta mycket tid och ger kanske ändå inga klara svar.
Vad som i längden räddar situationen är att vi idag har möjlighet att ”titta i facit”. Det är numera lätt att genetiskt analysera stora mängder individer för att entydigt fastställa vilka gener som faktiskt fortplantades mest framgångsrikt, till exempel då actionhjälten och mjukismannen betade i samma rabatter. Kapaciteten för genotypanalys har accelererat helt dramatiskt under de senaste decennierna, betydligt snabbare än processorhastigheten hos datorer.
Ulfstrand tar alltsomoftast stöd i molekylgenetiska bevis, men har valt att inte särskilt tematisera den molekylära forskningen. Det är litet synd, trots att den delen i viss mening står längre från den direkta linjen från Darwin. Dels hade Darwin förstås inte någonting substantiellt att säga om ärftlighetens mekanismer, men framför allt kommer här andra styrfaktorer än det naturliga urvalet in i bilden: begränsningar och sannolikheter för vilka slags ”slumpmässiga” variationer som alls uppstår, lagbundenheter som utgår från själva genomets struktur (och som fortfarande är mycket bristfälligt kända). Ändå och kanske just därför kunde den molekylära evolutionsforskningen ha getts ett eget kapitel. Den utgör idag en ryggrad för allt, inte bara för analyser på individ- och populationsnivå, utan för rekonstruktion av hela den ”djupa” historien från bakterier till människor. På den baseras släktträd inte bara för organismer inom alla grupper, utan också för till exempel de proteiner som bestämmer cellernas funktionssätt och organismernas fysiologi. Dessutom har denna parallella, oberoende bevisföring definitivt förvisat den religiöst motiverade evolutionskritiken från dagordningen för all rationell diskussion.
Evolutionen är inte längre en ”teori” i någon vettig mening. Den är ett faktum, men därunder ryms en rikedom av teorier om detaljerade mekanismer och processer, som ännu är till stor del obekanta. Skönheten liksom djävulen finns i detaljerna.
Bokens titel ger anledning till några delvis kritiska reflektioner. ”Den bästa idé någon någonsin haft” anspelar på ett citat ur Daniel Dennetts ”Darwin’s Dangerous Idea”. Dennett är inte biolog, utan filosof. Filosofer är idéfixerade och liksom dagens mediala offentlighet ofta personfixerade. Titeln är bra marknadsföring, men naturvetenskaperna framskrider oftast mer ”kollektivt”. Vilken var då Darwins stora idé, och vad hade blivit annorlunda, om han inte hade kläckt den?
Idén var ju inte den att alla former av liv på jorden under årmiljoner hade utvecklats ur en gemensam stamform. Den hade tänkts fullt ut i det revolutionära Paris och publicerats av Jean-Baptiste de Lamarck, samma år som Charles Darwin föddes (”Philosophie Zoologique”, 1809). Den idén utmanade direkt kyrkans lära, och var ingalunda obekant för Darwin. Hans farfar Erasmus hade publicerat liknande spekulationer (”Zoonomia”, 1794). Men bägges idéer om hur utvecklingen kunde ha skett – vad som kunde ha gett den en riktning – var delvis rent metafysiska, delvis uppenbart tvivelaktiga, såsom föreställningen om förvärvade egenskapers ärftlighet.
Darwins stora idé, som slog honom redan 1838, var att riktad evolution kunde uppstå utan arkitekt eller ”inneboende tendenser” hos organismerna, om man antog att (1) det kontinuerligt produceras ett överskott av barn, (2) barnen alltid uppvisar små slumpmässiga skillnader jämfört med föräldrarna, (3) i den rådande miljön några av skillnaderna begåvar dess ägare med en litet större fortplantningsframgång än andra, och (4) skillnaderna är ärftliga. ”Naturligt urval” är helt enkelt miljöns inverkan på fortplantningsframgången. Det ger förändringarna riktning, men helt utan framförhållning, utan avsikt, utan moral och utan ingenjörsmässig optimering. Med Stephen Jay Goulds ord innebar den idén ”en kompromisslös filosofisk materialism”, och det var det som var nytt och farligt.
Det är verkligen en stor idé, men vad hade hänt vetenskapen om Darwin aldrig kläckt den? Det är sannolikt att stora genombrott inom naturvetenskaperna är ”överdeterminerade”, så att de sker förr eller senare oberoende av enskilda personer. Kontrafaktiska resonemang förblir förstås oftast spekulationer, men i Darwins fall är det annorlunda. Vi vet att en annan forskare, Alfred Russell Wallace, på 1850-talet helt oberoende fick precis samma idé under studier i vad man då kallade den malajiska övärlden. Det var ett manuskript som Wallace tillsände Darwin som tvingade honom att äntligen offentliggöra den insikt han haft redan som 30-åring. De två naturforskarna kom överens om att gemensamt framträda med idén på Linnean Societys möte i London den 1 juli 1858.
Båda hade inspirerats av Thomas Malthus debattskrift om hur den explosionsartade befolkningstillväxten i längden måste leda till en omfattande utslagning av ”sämre” människotyper. Då man därtill beaktar att utvecklingstanken var en megatrend i 1800-talets idévärld, och att redan Adam Smith inom nationalekonomin hade introducerat tanken om riktad utveckling utan arkitekt (”den osynliga handen”), verkar det ganska uppenbart att situationen var just ”överdeterminerad” för Darwins idé.
Trots det kan Darwins roll knappast överskattas. Men den baserar sig på mycket mer än en idé. Han var helt enkelt sin tids överlägset främste biolog. Hans skarpa iakttagelseförmåga, enorma kunskaper och kapacitet för synteser av stora material var unika och Wallace erkände förbehållslöst hans geni. Det gav honom trovärdighet och styrka att inte utan goda skäl kompromissa om vad han ansåg vara välgrundade slutsatser. Utan Darwin skulle ”idéns” verkningshistoria säkert ha blivit väldigt annorlunda.
Det är värt att lyssna till Darwin själv då han försöker sammanfatta ”de mentala egenskaper och de omständigheter min framgång har berott på” (1876): ”De viktigaste har varit kärleken till vetenskapen, ett gränslöst tålamod när det gäller att länge reflektera över ett problem, flit och uthållighet i att observera och insamla fakta, och en god portion påhittighet och sunt förnuft. Med tanke på mina medelmåttiga talanger är det verkligen förvånande att jag i betydande utsträckning kunnat påverka lärde mäns uppfattningar på vissa viktiga punkter.”
Kanske finns här ett mått av koketterande anspråkslöshet och avståndstagande från rollen som ideolog och profet. Å andra sidan känner man igen just den strävan till exakt beskrivning som kännetecknar hans vetenskapliga gärning. Om vi annars litar på hans omdöme, varför inte här? Om publiken nödvändigtvis kräver historier om hjältar och genier, varför inte heroisera den torre naturvetaren?
