I våras var det fredsdemonstration i Prag. 200 000 människor, utkommenderade från fabriker och kontor, marscherade längs gatorna i riktning mot Altstätterring för att där åhöra partipotentaternas förkastelsedomar över den amerikanska imperialismen. Högtalare dånade ut appeller och maningar i varje gathörn, klackar dirigerade bifallsstormen på beprövat maner, och poliskedjor hindrade folk att lämna festplatsen så länge demonstrationen pågick. Trots den omfattande officiella apparaten fanns det dock föga entusiasm i demonstrationen i det var mest trötta och förgrämda människor, kommenderade till en extra arbetstjänst som de av fruktan för repressalier inte vågade försumma. Men bland demonstranterna såg man också ungdomsavdelningar, små barn i 7–8-årsåldern som sjöng glada kampsånger, viftade, skrattade och hurrade. Det kunde lika gärna ha varit en avdelning scouter eller vargungar om det inte hade varit för de röda flaggorna och miniatyrplakaten med inskriptioner som ”I glädjens och skönhetens tecken mot socialismen” och ”Med Stalin för den eviga freden”.
Barnen kom direkt från skolan eller kindergarten. Där berättar man inte längre om Rödluvan och Askungen, läser inte romantiska historiska berättelser och hjältesagor. Sådana sagor har ansetts vara till för att utveckla barnens fantasi. Men den oinskränkta fantasien är i och för sig farlig för kommunismen. Den tjeckiske Pelle Svanslös samlar papper åt staten, barnkammarramsorna berättar om hur socialismen ger barnen kläder och mat och hur femårsplanen skall ge dem nya strumpor. Man söker från första början rama in barnens fantasi och tankevärld inom vissa normer som domineras av staten, socialismen, uppbyggandet och den gloriösa framtid som väntar dem. Denna likriktning genomförs med oerhörd konsekvens. Redan vid tre års ålder tas barnet om hand och får lära sig att finna gemenskapen och lyckan i kollektivet. I 6-årsåldern får det göra den första bekantskapen med Marx och Lenin, en andlig föda som sedan utgör huvudingrediensen i skol- och undervisningsväsende. Det finns ingenting som inte har politisk relevans, anser man, och därför utgör också den politiska i fostran grundstenen i all undervisning.
”Skolan skall fostra ungdomen till hängivna arbetare för socialismens sak”, heter det i den nya skollagen, vilket helt naturligt leder till att endast det som kan anses befordra detta speciella syfte tillmätes någon betydelse vid läroanstalterna. Vid universiteten, där alla politiskt osäkra element rensas ut med obönhörlig skärpa, står visserligen Platon och Kant på undervisningsplanen, men fordringarna i marxism är så stränga, att ingen egentligen hinner läsa någonting annat. Eller som en ung student reflekterade: ”Det var nästan bättre när man arbetade i fabrik. Då var åtminstone arbetsdagen slut klockan fem och sedan kunde man läsa vad man ville. Nu måste man läsa Marx fjorton timmar om dagen, och sedan orkar man helt enkelt inte mer”.
Syftet med denna uppfostran är inte bara det mera inskränkta motivet att säkra regimen mot politisk opposition, utan i en vidare mening anser man också att just genom den tankelivets ensidighet och sterilisering som obönhörligen måste bli följden skall man kunna uppnå en produktiv kraftsamling inom folket i riktning mot högre materiellt välstånd. En ung kommunistisk poet uttryckte det på följande sätt:
''Vi var den första stötkilen i fördomarnas och klassväldets barriärer. Nu är vår kraft uttömd. Vi kan inte nå längre, därför att vi fått kämpa så hårt för att nå fram till lösningen av problemen. Men efter oss följer en flodvåg av ungdom som kommer att nå mycket längre än vi, därför att de redan har lösningen till alla problem. De har en fast grund att bygga på, en språngbräda, från vilken de kan gå vidare och bygga upp det samhälle vi drömmer om”.
Det vill med andra ord säga, att denna ungdom skall uppfostras till att tro på en absolut sanning, en dogm, som har den fördelen att den serverar patentlösningar och därför befriar människorna från nödvändigheten att tänka. Det har tänkts färdigt i den totalitära staten. Ungdomen skall inte sysselsätta sig med att debattera spetsfundiga problem. Dess uppgift är att bygga upp den socialistiska staten. Det som ej kan förklaras vetenskapligt eller av partidogmerna är utan betydelse och negligeras. Det har sagts att en sådan uppfostran aldrig kan lyckas, eftersom den är emot den mänskliga naturen. Men är den mänskliga naturen ett definierbart begrepp och en realitet eller är det bara en fiktion, helt bestämd av samhällsförhållandena och möjlig att passa in i ett strikt system? Finns det över huvud taget några allmänmänskliga problem som ingen partidogmatik kan bemästra, som återkommer i varje människa oberoende av de yttre förhållanden i vilka hon lever? Eller skall man komma så långt att man genom konsekvent uppfostran kan kontrollera människornas tankar och känslor med samma precision som visarna på ett urverk? En fulländning av maskinmänniskan i maskinåldern.
Naturligtvis innebär detta en klar negering av det individens egenvärde, den människans helighet och okränkbarhet som ansetts utgöra grundvalarna för vår civilisation. Men är blotta konstaterandet av detta faktum nog? Kan man rent passivt lita på att individen ska visa sig tillräckligt stark för att i det långa loppet alltid hävda sig mot varje form av yttre tvång och påtryckning och formning efter ett fastslaget schema, att de nuvarande förhållandena är en tidstypisk böld som kommer att värka ut av sig själv? Eller är det nödvändigt att söka skapa ett verksamt ideologiskt alternativ, en inre motståndskraft, tillräckligt stark att utgöra en visserligen latent men ändå positiv motvikt mot detta individualitetens totala utsuddande till förmån för kollektivet?
Tjeckoslovakien, ett av Europas äldsta kulturländer, utgör i många avseenden en probersten på denna motståndskraft. Det finns förhållandevis få kommunister i landet, endast 10–20 procent av befolkningen beräknas stödja den nuvarande regimen. Resten är emot kommunismen, en till synes grå, oformlig massa som genom beprövade totalitära metoder hindras från att göra sig hörd offentligen. Men hurudan är dessa människors mentalitet? Har de kunnat och kommer de att under nuvarande förhållanden kunna bevara sin moraliska och ideologiska integritet? Utgör de en verklig motvikt mot kommunismens personlighetsdaning?
Människorna har reagerat olika. En del nekar att se verkligheten i ögonen. De läser inte tidningar, hör inte på radion, träffar sällan andra människor. De lever i en helt anakronistisk minnesvärld från förkrigstiden som de försöker projicera på nuläget. De talar om resor och studier de skall göra – när det hela är över. När det hela är över skall allting bli bra igen, d. v. s. precis som det var före 1938. Men hur det skall ske en förändring, det talar de aldrig om. Från dem finns inte mycket att hoppas, deras verklighetsflykt må vara en viss räddning för individen men den innebär bara ett undflyende från och intet alternativ till kommunismen.
Många har helt enkelt givit upp. Det lönar sig inte längre. Deras intresse är koncentrerat på att klara livet, utan något som helst hopp om en förbättring eller förändring. Det gäller bara att inte komma i klammeri med myndigheterna eller kompromettera sig på något vis. I familjekretsen talas det aldrig, om brännbara ämnen när barnen är med, eftersom de ju kunde tänkas berätta det vidare för läraren i skolan. När barnen berättar vad rektorn, lärarna och ungdomsledarna har sagt om kommunismen låtsas man av samma orsak inte höra på eller också samtycker man. Här har skräckatmosfären nått sina största resultat, eftersom det personliga rädslomomentet blivit den huvudsakliga faktorn i människornas tanke- och känsloinriktning, vilket i sin tur lett till den fullkomliga defaitismen.
Andra åter har helt enkelt accepterat så mycket som de ansett sig tvungna att acceptera. Man måste ju leva och man måste ju tänka på familjen. Det är journalisten, som skriver artiklar som han vet är lögn, men som fortsätter att skriva för att få behålla sitt arbete. Det är ämbetsmannen, som läser och berömmer dessa artiklar som han i och för sig vet är en förvrängning av fakta, men som är rädd att inte hålla sig à jour med utvecklingen av den officiella dogmen. Det är en ackumulerad lögn, vars verkliga fara uppstår då människorna så småningom blivit tillräckligt avtrubbade, då de rationaliserat sina samveten till den grad att det är mycket bekvämare att slippa tänka och bara godta, och kritik och analyseringsförmåga dött i brist på andlig näring. Där är universitetsprofessorn som går till sina föreläsningar och tröskar Marx dag ut och dag in och lär sina elever att omfatta den dialektiska materialismen med nästan religiöst nit, fastän han själv för länge sedan upphört att tro på någonting. Detta är människor som skulle varit ledare för ungdomen, de skulle varit opinions- och idealbildare. Givetvis har de prostituerat sig själva. Kan man klandra dem? Knappast. Men man kan inte heller hoppas på någonting positivt ifrån dem.
Kommunismen har i Tjeckoslovakien medfört en kränkning av de traditionella demokratiska fri- och rättigheterna, missbrukande av den personliga integriteten, förtryck, tvång och tortyr. Men dess kanske största skada ligger i risken för en förstöring av människornas mentalitet, av deras vilja, tro och strävan, som gör att man kan ledas att tvivla på att ur detta ideologiska moras kan stiga något som så att säga ur sitt eget värde kan hämta nog kraft att stå emot den kommunistiska anstormningen. Den rena negativismen är aldrig något alternativ, lika litet som en total mental passivitet. Men ockupationer, förtryck och nödtvungen overksamhet, liksom också de rent mänskliga konflikter som uppstår i den totalitära atmosfären, har medfört, att många människor i Tjeckoslovakien liksom förbrukats. De har av de yttre händelsernas tryck tvingats in i en utveckling som de inte kunnat hejda och väntar nu resignerat på en förändring som skall komma, gudasänd, utan att inse att denna förändring endast kan komma till stånd genom och framför allt inom människorna själva.
De ovan skisserade kategorierna av människor kanske numerärt dominerar, det är utan tvivel dem man märker först och träffar samman med. Men likväl finns det en annan kategori, särskilt inom den tjeckiska ungdomen, som undgått att infekteras av krigsårens amoralitet och efterkrigsårens andliga vacuum och för vilka jakten efter ett verksamt ideologiskt alternativ blivit centralproblemet. Det är ingen rörelse, parti eller underground i den vedertagna betydelsen av orden. Det är bara en tendens, helt koncentrerad i individen, i den enskilda människans uppgörelse med sig själv och sitt samvete. Därför är det omöjligt att med bestämdhet säga, i vilken riktning den går, vartåt den strävar och vad resultatet kommer att bli. Men det verkar som om denna tendens skulle vara klart antimaterialistisk, eftersom en materialistisk uppfattning inte synes dem kunna ge människorna något hopp eller stöd i en förtvivlad situation. Det verkar som om man sökte sig fram mot en idealism, som reagerar lika skarpt mot den kommunistiska tvångsmentaliteten som mot den atmosfär av kompromisser och halvsanningar som kommit många av de gamla idealen att framstå som tomma skal, utan motståndskraft och inre värde. Det är en regeneration, en förnyelse och ett sökande efter nya, hållbara värden. Det verkar som om man försökte finna en moralisk bas som kan ge reda i begreppsförvirringen, som kan ge någonting att tro på och sträva efter och som kan ge det alternativ som synes vara ett conditio sine qua non för att bevara livskraften i de ideal kommunismen söker förstöra.
