Få människor som lever i demokratiska länder skulle vilja ersätta detta styresskick med något annat, men allt fler uttrycker missnöje med sättet på vilket de folkvalda representanterna utövar den makt de givits i allmänna val.
Denna utbredda skeptiska attityd hör till det som Pierre Rosanvallon, professor i modern politisk historia vid Collège de France, har tagit till sin uppgift att undersöka i ett ambitiöst upplagt projekt om dagens demokratiska situation, samt dess förhållande till synen på demokrati i det förflutna, och han gör det på delvis nytt sätt. Det finns, konstaterar han, en omfattande forskning om väljarnas beteende och det vikande valdeltagande som har kunnat skönjas på många håll under senare år. Oftast tolkas det som ett krympande engagemang, som ett ointresse för samhällsfrågorna, men den misstro som medborgarna hyser gentemot politikerna och deras gärningar behöver inte vara utslag av likgiltighet. Istället kan man tolka det, hävdar Rosanvallon, som en kritik av den etablerade makten.
I ”La contre-démocratie: La politique à l’âge de la défiance” (2006) har Rosanvallon analyserat vad han ser som motdemokratiska korrektiv till den parlamentariska demokratins maktutövning. Studien, som utgör första delen i en trilogi, finns tillgänglig på svenska som Motdemokratin. Politiken i misstrons tid (Tankekraft, 296 s), översatt av Oskar Söderlind. Rosanvallon har tidigare bland annat publicerat ett trebandsverk om den franska demokratins framväxt under 1800-talet och i arbetet om motdemokratin, liksom i den nya trilogins två följande volymer, finns det också en historisk dimension. Här rör det sig däremot om ett mer teoretiskt betraktande som huvudsakligen utgör grund för reflektioner över demokratins nuvarande tillstånd.
Under demokratins formativa period diskuterades olika metoder för att begränsa maktutövningen och hålla de styrande under uppsikt. Maktdelning och granskande instanser institutionaliserades och kodifierades i lagar och regelverk. Den politiska oppositionen fick sin parlamentariska roll i övervakningen av makthavarna och den allmänna opinion som utvecklades i offentligheten vidgade sina handlingsmöjligheter.
Motdemokrati i Rosanvallons användning av ordet innebär inte ett angrepp på demokratin, utan är uttryck för en vilja att finna alternativa vägar att erövra makt. Det handlar om medborgarrättsliga initiativ, ickestatliga organisationers och lobbygruppers försök att skapa opinion, eller om mer renodlad aktivism. Alldeles oproblematiska är dessa informella interventioner i den politiska maktens sfär inte, och Rosanvallon pekar på risken för populism.
Professionella samtidsbetraktare vill gärna finna avgörande förändringar och Rosanvallon ser avpolitiseringen som vår tids signum. Den har av andra forskare och debattörer skildrats som att en tilltagande individualism får medborgarna att retirera in i privatlivet, men i Rosanvallons analys framträder ett annat mönster, nämligen en betydande förskjutning av balansen mellan den formella demokratin och de motdemokratiska initiativen. De senare vinner terräng, vilket förändrar maktutövningens villkor, liksom den enskilda människans samhälleliga vara. För politikerna är medborgarna i allt högre grad bara intressanta i egenskap av väljare och som sådana tenderar de att rösta mot, att fälla domar och utmäta straff, snarare än för, i hopp om förbättringar.
Demokratins nationalscen förmår inte väcka samma intresse som förr. Det finns idag fler arenor där väsentliga delar av det politiska livet utspelar sig, vilket medför att de nationella parlamenten inte längre är lika dominerande i utövandet av makt. Decentraliseringen har flyttat beslut till regioner och kommuner, utan att det nödvändigtvis innebär att de kommit närmare medborgarna, som det brukar påstås. Det finns heller inga tecken på att engagemanget för politik på dessa nivåer har tilltagit. Många frågor avgörs i övernationella sammanhang, för de flesta europeiska länders del inom EU, medan annat har förflyttats bort från den politiska sfären till det som Rosanvallon beskriver som den opolitiska ekonomins område.
Motdemokratins uppgifter i förhållande till den etablerade demokratin och dess valda företrädare, och i förlängningen makthavare i allmänhet, är att fungera övervakande, hindrande och dömande. Det senaste, ytterst verkningsfulla, medlet för att utöva dessa tre funktioner är givetvis den digitala informationsteknologin. Rosanvallon berör ämnet, utan att gå in på några utförligare resonemang kring bruket av de nya kommunikationsmöjligheterna. Folkliga är de, om man ser till antalet användare, men en Facebookgrupp som strävar efter att nå motdemokratisk makt behöver knappast vara demokratisk i djupare mening, den kan till och med vara motsatsen. Opinionsyttringar som får starkt medialt genomslag tenderar dessutom att överskattas ur demokratisk synvinkel, uppmärksamhet är inte detsamma som brett allmänt stöd.
Frågor om legitimitet och representation hör den demokratiska diskussionen till och de står i centrum för andra delen av Rosanvallons undersökning, La légitimité démocratique: Impartialité, réflexivité, proximité (2008). Han tar åter sin utgångspunkt i historien och skildrar de skiftande uppfattningarna och deras betydelse för utvecklingen. Under den gamla regimen låg den gudagivna makten i monarkens händer, en ordning som upplysningstänkarnas ifrågasättande medverkade till att omintetgöra. Franska revolutionen omvandlade undersåten till medborgare, åtminstone i retoriken, och skapade nya former för maktutövningen och det politiska livet. Det skulle dock dröja länge innan de enskilda människorna fick mer omfattande rättigheter och möjlighet att påverka de beslut som ytterst bestämde förutsättningarna för deras liv.
1800-talets framväxande nationalism bidrog till att etablera den moderna synen på staten och folket blev en kategori som tillmättes allt större betydelse. Legitimiteten för maktens utövande knöts till föreställningarna om nation och folk, men det mytiska inslaget i begreppen gör dem problematiska, inte minst ur legitimitetssynpunkt. All makt utgår från folket, lyder den demokratiska grundsatsen. Frågan är emellertid vad detta folk egentligen är, har det en gemensam vilja och kan det betraktas som ett handlande subjekt? Den demokratiska beslutsordningen hanterar problemet genom att betrakta majoritetens önskningar som ett uttryck för den allmänna viljan, men något tillräckligt villkor för legitimiteten utgör den därför inte eftersom mindretalet har rättigheter som måste respekteras. Folket består, som Rosanvallon formulerar det, av en mångfald minoriteter.
Avpolitiseringen under de senaste decennierna påverkar legitimiteten, som dessutom inte enbart kan bestämmas i allmänna val utan också måste definieras utifrån aspekter som opartiskhet och hänsyn till individuella rättigheter. Maktutövning kan aldrig vara en rent teknisk fråga, den innehåller ofrånkomligen etiska och normativa element. Rosanvallon framhäver dessa dimensioner i den nyligen utgivna avslutande delen i sin trilogi, La societé des égaux (Seuil, 420 s), som behandlar jämlikhetsfrågor och mynnar ut i en plädering för en samhällsordning där individerna åter blir medborgare, med andra ord upplever sig som gemensamt delaktiga i det större sammanhanget.
Historiskt sett har jämlikhetstanken varit avgörande för den demokratiska utvecklingen eftersom demokratin vilar på politiska rättigheter som tillkommer alla i samma utsträckning. Franska revolutionen är en given utgångspunkt, men i dess samhällsomdaning kom idealen om frihet och jämlikhet snabbt i konflikt med varandra och den motsättningen präglade det politiska livet inte bara under 1800- talet, utan även efter det demokratiska genombrottet och den är i viss mån ännu levande. I dagens politiska diskussion spelar jämlikheten en mindre roll, medan frihet har blivit ett dominerande begrepp. Ekonomiskt betydde jämlikhetssträvandena kamp för omfördelning och utjämning, men även på detta område har jämlikhet konkurrerats ut av frihet.
Jämlikhetsdiskussionen gäller numera i stor utsträckning identitetsfrågor. Individer och grupper skall värderas lika och tillmätas samma status i samhället, slippa kränkande omdömen och negativ särbehandling av olika slag. Liksom åtskilligt annat har detta blivit en juridisk fråga, något som fastställs i lagstiftning och övervakas i domstolarna. De mänskliga rättigheterna utvidgas till allt fler områden och formuleras i termer av både frihet och jämlikhet. Ett samhälle av jämlikar, i betydelsen att alla ges samma förutsättningar och möjligheter att agera som medborgare, behöver inte innebära någon inskränkning av friheten och Rosanvallons avslutande vision är av klassiskt vänsterliberalt snitt. Han försvarar välfärdsstaten och förespråkar en repolitisering där motdemokratiska rörelser ingår i vitaliseringen av det politiska livet.
Det är, som han ser det, nödvändigt att stärka samhällsgemenskapen efter att den under längre tid har luckrats upp. Någon traditionell återställarpolitik argumenterar Rosanvallon inte för, men han slår fast att de ekonomiska klyftorna måste minskas för att motverka konflikter och sönderfall. Detta kan inte åstadkommas utan att den politiska makten ökar sitt inflytande och att den av medborgarna upplevs som legitim, det vill säga som representativ och ansvarstagande. Att den engagerade demokratiforskaren därtill går ett steg vidare och föreställer sig en världsordning där stater också agerar utifrån liknande ideal förefaller naturligt, även om dagens globala förhållanden får det att framstå som ett tämligen utopiskt perspektiv.
Alldeles bortsett från Rosanvallons konkluderande reflektioner över en önskvärd samhällsutveckling så innehåller hans trebandsverk en intresseväckande historisk exposé – eller snarare tre sådana med olika infallsvinklar – över de senaste två århundradenas politiska tänkande, vars debatter och konfrontationer har format den process som ledde fram till det demokratiska genombrottet. Demokrati är med nödvändighet en ständigt pågående verksamhet och Rosanvallons analys blottlägger de teoretiska grundvalarna för hur detta arbete har bedrivits framför allt i Frankrike och USA under den långa period då de demokratiska organisationsformerna utvecklades. Någon systematisk historik över de politiska idéernas historia är det inte fråga om, syftet är att genom tillbakablickande ge en fördjupad bild av demokratin idag.
Motdemokrati, legitimitet och jämlikhet, som Rosanvallon låter framställningen kretsa kring, är företeelser som fångar upp många av demokratins centrala frågor. Man kan anta att en annan begreppslig treenighet delvis hade förändrat bilden, men demokratin, oavsett ur vilken vinkel den betraktas, framstår som en oöverträffad samhällelig organisationsform när det gäller att tillgodose medborgarnas önskningar och behov. Det krävs inga djupare kunskaper om europeisk historia under 1900-talet för att det skall stå klart att demokratin ingalunda var något givet ens när den hade fått sitt genomslag, men dess överlevnadsförmåga har trots allt visat sig utomordentligt god eftersom den tillhandahåller intellektuella redskap för problemhantering och bygger institutioner som möjliggör administration och maktutövning under ordnade, och för flertalet acceptabla, former.
