Samuel R Delany
Foto: Vertigo förlag
Det finns något parfymerat över förlaget Vertigos attityd till sin utgivning. Som nummer 17 i en serie man kallar ”Överträdelsens klassiker” presenteras romanen Hogg av Samuel R Delany i översättning av Caroline Åberg. Delany skrev boken åren 1969 till 1973. Dess utrerade beskrivningar av våld och våldtäkter, homosexualitet och pedofili och allsköns geggande med flänsost och urin, gjorde den så pass svårhanterlig att den förblev otryckt till 1995 då den gavs ut av det lilla förlaget Black Ice Books. Den inbundna utgåvan följdes av en häftad året därpå, förlagsorten bär det i sammanhanget närmast ironiska namnet Normal, Illinois.
”Hogg” är en roman som flödar över av samtliga mänskliga exkret: snor, sperma, avföring, blod, urin, öronvax... alltsammans knådat i vanlig, hederlig smuts och stora mängder av den dessutom. Men det omslag Vertigo valt visar en vacker, rentvättad ung man som hundlikt suger på en likaledes rentvättad, vacker(?) fot. Sidorna har diskret smyckats med fläckar av trycksvärta så att inlagan mest liknar något av Richard Bach från 70-talet. Lika städad och dekorativ är presentationen på baksidan och i förordet av Åberg och Carl- Michael Edenborg (som lutar sig generande tungt mot Ray Davis tveksamma essä ”Delany’s Dirt”, 1995, men utan att redovisa förlagan). Klädsamt rysande pekar man ut bokens innehåll som obscent, homofobt, misogynt, rasistiskt, samtidigt som romanen av någon anledning måste räddas åt den presumtive läsaren med brasklappar om att det är en kärlekshistoria, ”oassimilerbar assimilation”, ”pornografi som det inte går att runka till”, ”politisk litteratur utan budskap men med filosofiska effekter”: ”Delany själv envisas med att använda begreppet ’pornografi’ för att beskriva sin roman. Men det är omöjligt att läsa ’Hogg’ som lättsmält vänsterhandslitteratur.”
Sistnämnda är i och för sig riktigt, men totalt missvisande, eftersom det inte är så Delany betraktar sin pornografi. Putslustigt kan sägas att för Delany var ”Hogg” högerhandslitteratur i högsta potens. I sitt förord till romanen, ”The Scorpion Garden” (1973, tryckt i essäsamlingen ”The Straits of Messina”, 1989) citerar Delany W H Auden: pornografi är det som ger mig stånd. Delany nöjer sig med att detta visserligen är mer av ”ett informellt emblem för, än en formell definition av” pornografi. Pornografi erbjuder den seriöse författaren möjlighet att skapa strukturer inom vilka han eller hon kan utforska sina egna outvecklade fantasier. Vad som är pornografi för X behöver inte vara pornografi för Y. Vad som är pornografi för Z klockan 6 behöver inte vara det klockan 7. Vad som är pornografiskt för läsaren behöver inte ha varit ha varit pornografiskt för författaren och vice versa och så vidare... ”’Hogg’ är ett pornografiskt verk såtillvida att det var pornografiskt för författaren medan han skrev.”
Jag vet inte varför Åberg och Edenborg försöker väja undan den klara markeringen. Man har ju trots allt valt att ge ut boken, historien om våldtäktstorpeden Franklin ”Hogg” Hargus, jag-berättad av den elvaårige Kuksugaren, en liten rar blond gosse som förståndshandikappat tvångsmässigt erbjuder sin mun till den som står närmast intill. Hade man övertygande velat hävda en anti-pornografisk läsning så har Delany, via sitt alter ego, K Leslie Steiner, i essän ”’The Scorpion Garden’ Revisited” (också i ”The Straits of Messina”) levererat en (själv)kritik baserad på genrens formkrav. Om pornografi medvetet arbetar skissartat och lämnar utrymme till läsarens egna fantasier, då är ”Hogg” alltför distinkt, in i minsta detalj beskrivande för att ”verka upphetsande på den genomsnittlige mannen (eller kvinnan)”.
Samuel R Delany föddes 1942 och växte upp i ett välbärgat hem i Harlem, New York. En gravt dyslektisk medelklassig svart bög som redan i 20-årsåldern gjorde sig ett namn inom science fiction-genren. Gift med poeten Marilyn Hacker 1961 och 19 år framåt, tillsammans har de en dotter. Författare. Kritiker. Essäist. Universitetslärare. Av detta kan man göra lite som man vill och behöver, vilket ofta är fallet när han skall presenteras. Hans självbiografi med fokus på 60-talet heter ”Motion of Light in Water” med undertiteln ”Sex and Science Fiction Writing in the East Village”.
Delanys magnum opus är den nästan 900-sidiga science fiction-romanen ”Dhalgren” (1975), berättelsen om människorna i den ödelagda staden Bellona, fångad i en reva i rumtiden där naturlagar och kausalitet har satts ur spel. Mottagandet var blandat, den fränaste kritiken kom inifrån science fiction-rörelsen. Harlan Ellison, Philip K Dick, Lester del Rey avskydde den. Theodore Sturgeon hyllade den som det bästa som skrivits inom genren. Första upplagan genomgick 19 tryckningar och sålde strax över en miljon exemplar. Den har både tryckts om och sålt en hel del sedan dess. Men ”Dhalgren” tog också steget från science fiction-gettot och ut på det större litterära fältet (alltid en anledning för genrens devotees att misstänka förräderi och falskspel) där exempelvis Umberto Eco deklarerade att han inte bara räknar Delany som ”en av de viktigaste författarna av speculative fiction, utan som en över huvud taget fascinerande författare, som uppfunnit en ny stil”.
Oj. Vågar man i dag ens tänka tanken att någon kan vara litterärt nyskapande? När pastisch och gensaga är manifestförfattarnas högst ställda ambition för alla (och fattigt erhållna resultat för sig själva)? Ja. ”Dhalgren” är ett unikt verk, där hela den modernistiska verktygslådan kommer till användning för att skapa en postmodern kontext där självbiografi, sexuella uttryck av alla de slag, språk, semiotik, samtid, Stonewall, science fiction löper samman i en storslagen vision av det urbana samhället. Det är en text att vistas i, ett aldrig avslutat tillstånd.
Är jag överdrivet entusiastisk? Inte alls. Jag skulle kunna ta i mer, och ändå vara överröstad av William Gibson. Men läs ”Dhalgren”, kära ni. Kom sedan och säg att jag har fel, men läs den.
Ovanstående är givetvis min egen brasklapp inför ”Hogg”. Det är tio år sedan jag läste romanen första gången, när jag nu läser om den för tredje gången finner jag den inte mycket smakligare än tidigare. Jag kan instämma med den molande ilskan i vissa passager, skratta gott åt parodierna och överdrifterna, beundra den närmast friktionsfritt löpande prosan, fascineras av hur den förmår beskriva de mest äckliga handlingar och föremål utan att försöka gömma dem under tjocka lager av metaforer... men på det hela taget är det en för mig främmande bok. Jag kan inte fullt ut följa författaren, och vill det inte heller.
Detta är dock en kvalitet. De flesta av oss har väl sett ”det inkännande mötet” mellan en journalist och en kriminell där journalisten varit snabb att peka på likheter dem emellan i uppväxt och utveckling. ”Jag kunde ha varit du.” Delanys roman trasar effektivt sönder denna socialliberala lögn. Det som är botten i dig är inte nödvändigtvis botten i andra och samhällelig gemenskap skall (kan, borde) inte vila på något så begränsat som eventuell identifikation.
Delany har sagt att science fiction, till skillnad från annan litteratur, gav honom utrymme att spekulera över hur han som svart och homosexuell skulle forma sitt liv. ”Skriva om världar där detta att vara svart gjorde sig gällande på andra sätt än det gör nu.” Man måste se bortom den ytliga rekvisitan i form av rymdskepp och utomjordingar och se till det som science fiction i grunden gör – och som mainstream-litteraturen inte gör. Världsbyggandet. Värdediskussionen. What if? Ur den synvinkeln kan Delanys tidiga författarskap ses som identitetslaborationer. Av vilka ”Hogg” är en.
När Kuksugaren första gången stöter på Hogg är denne i färd med att våldta en kvinna i en gränd. Det är ett beställningsjobb och Kuksugaren (och läsaren) får följa Hogg och dennes hantlangare på tre liknande uppdrag, som eskalerar i brutalitet och där varken barn eller rullstolsbundna skonas. Det där är ungefär halva boken, i andra halvan har Kuksugaren snattats från Hogg och blivit såld till en svart bogserbåtskapten som håller sin tolvåriga dotter Honey-Pie i incestuöst slaveri. Kuksugaren driver längs kajerna, nyttjad av än den ene än den andre, soptömmare och poliser om varandra. Via radio och rykten berättas, dåd för dåd, hur en av Hoggs kumpaner gett sig ut på en mordodyssé som i slutänden räknar in ett trettiotal offer, män, kvinnor och barn.
Nyckelordet för hela romanen är ”urskillningslöst”, eller den devis som massmördaren klottrar på platsen för sina brott: ”Det är okej”, That’s all right. Hogg må gilla att våldföra sig på kvinnor, men ingenting hindrar honom från att ge sig på män, den svagare blir alltid slagen, där det finns ett hål sticker han in sin lem. Finns det inget gör han ett med kniven. En svart man är en nigger, en hispanic är en spagge, och beskrivningen av Hoggs hillbillyfamilj, ur hans egen mun, uppvisar alla schabloner man eller någon kan tänka sig vad gäller landsbygdens poor white trash. Så, nej, innehållet i ”Hogg” är inte rasistiskt, inte homofobt eller misogynt, Hogg får utlopp för sin lust och sin våldsamhet där han kan, han förrättar sitt tarv där han står eller sitter, äter när han är hungrig, sover när han är trött: det är okej. Och Kuksugaren vaggar somnambult med i rytmen.
Till skillnad från det lyriska språk Delany använder i sin science fiction och den snårighet som vidlåder hans semiotiska skrifter är språket i ”Hogg” osmyckat och precist. Ray Davis (och Åberg och Edenborg) liknar det vid Dashiell Hammetts prosa. Som ”Steiner” hänvisar Delany själv till Raymond Chandler. ”Steiner” menar att ”ursäkten” för detta stilval är att berättaren är ett barn. För mig tycks språket mest göra tjänst som ett uppspärrat öga. Genom detta öga ser läsaren Honey-Pie som en spegelbild av den avtrubbade Kuksugaren ända ned till replikföringen. Liksom han skulle hon då, med ”Steiners” logik, vara en presumtiv romanberättare. Och vilken historia skulle inte hon kunna berätta! Men en sådan utveckling känns helt enkelt inte trovärdig eftersom mimetisk överensstämmelse mellan Kuksugaren och det narrativa språket saknas.
Det anti-pornografiskt överdrivna registrerandet (hur pornografiskt det än kan ha varit för författaren själv) visar sig dock effektivt ställa bokens två halvor mot varandra. Om läsaren i första delen påtvingats minsta slag, flämtning, blod- och svettdroppe i våldtäkterna, så är han eller hon i andra delen återflyttad dit där våld och övergrepp bara är något som möter i medier och underhållning.
Nyhetsteamet följer som sjakaler i mördarens spår, kablar ut hans dåd i nära på realtid, kallhamrat vägande de blodigaste detaljerna mot den kittlande antydningen och den sentimentala indignationen. Intervjuer med chockade anhöriga. ”Hur känns det?”, ”Kan du beskriva?” En orkestrering som vill ge en hanterbar, överslätande bild av verkligheten, visserligen otäck, men inte så verklig att den på något vis skulle förändra något. Eller få oss att förstå. Tillräckligt långa glimtar för att skrämma och äckla, men inte så långa att tittaren/läsaren i avsky byter kanal eller lägger ned boken. Det är den konsensusbaserade våldsestetiken, lätt igenkännbar i kriminalberättelsen, försåtligt dold i filmer som ”Revolutionary Road”: Kate Winslet som behagsjukt s-k-r-i-d-e-r och vackert blöder i motljus för oss efter den hemmagjorda aborten (som vi givetvis inte fick se).
Sådana scener gör mig mer illamående än vad ”Hogg” på högvarv klarar av. I jämförelse känns Delanys roman fullständigt ärlig i sitt uppsåt. Politisk i sitt budskap. Konstnärlig. Tre begrepp som är oberoende av varandra.
