På scenen ska aktören nu framföra sin monolog. Publiken består av journalister. Tiger Woods ska spela Tiger Woods, privatpersonen. Den privatperson som publiken på plats i likhet med världen i övrigt menar sig ha rätten till. Nu ska följa hans syndabekännelse, hans löfte att bättra sig och försöka reparera sitt äktenskap.

I slutet av 1960-talet satt vännerna Jan Prochazka och Vaclav Cerny på en krog i Prag. Det blev många glas och småpratet vartefter rätt grovt, skämten dumma och småsinta. Privat nonsens, sånt man ångrar så fort spriten gått ur kroppen. Men Prochazka och Cerny var regimkritiker och därför avlyssnade. Samtalet mellan dem spelades in. Där fanns inget för säkerhetspolisen intressant. Banden med de hemligt avlyssnade samtalen gav inget för polisen.

Ändå, eller just därför, bestämde sig säkerhetspolisen för att sända samtalet i radion. Ett slags reality-program. Så kom det sig att Jan Prochazkas goda namn gick förlorat. Han, den kände författaren och dissidenten, pratade strunt och svor och uttryckte sig grovt. Allmänheten tog anstöt och dömde ut Prochazka. Nu var han oskadliggjord, precis som polisen avsett.

Varför var detta det givna perspektivet? Varför var det Prochazkas onyktra pladder som väckte så våldsam anstöt? Borde det inte varit våldtäkten på hans privatliv som fått folk att rasa?

Något år efter Prochazka-affären är Milan Kundera i Paris. I tidningarna ser han bilden av en dödsmärkt Jacques Brel som utanför sjukhuset försöker dölja sitt ansikte för fotograferna. Kundera ser fotona, han läser nyheterna om Brels kamp mot döden. Han vet att Brel är en människa som aldrig frivilligt varit offentlig med sitt privatliv. Kundera påminner sig radioutsändningarna av Prochazkas samtal på krogen. Dessa utsändningar och nu rapporteringen om den döende Brel, visar de inte samma sak? I en essä skriver Kundera att det i båda fallen handlar om den övervakning av det privata som blivit en vana. Kända personer tvingas in i de glashus där vi som står utanför kan se alla deras göranden och låtanden. Vi respekterar inte deras rätt till avskildhet. Bakom glasrutorna blir de fredlösa.

I gamla tider gavs knappast någon avskildhet eller något skyddat privatliv för vanligt, trångbott folk. Endast de högättade kunde räkna med privatlivets helgd. Men framsynta frihetsälskare strävade efter respekt för privatlivet lika mycket som de strävade efter yttrande- och pressfrihet. Frankrikes första demokratiska grundlag, den första i Europas historia, stansade grundhållningen: Ingen censur, obegränsad tryck- och pressfrihet i offentliga angelägenheter, fredat privatliv.

Jérôme Pétion, en av utformarna av denna 1791 års Författning, förtydligade pressfriheten genom att trycka på det vi nu kallar allmänintresse: Om det som hör till det allmänna ska vem som helst få kunna säga och avslöja vad som helst. Så inte om det privata. Det privata ska få förbli privat (Discours sur la liberté de la Presse. Courrier de Provence).

Robespierre höll till en början med, men ångrade sig snart. Terrorn tog vid, Napoleon kom, krig, nya makthavare. Ständigt våldförde man sig på både tryckfriheten och privatlivet. En människa kunde visserligen försvara sin ära och heder, men bara just äran och hedern. Man kunde söka försvara dem genom ärekränkningsmål vid domstol. Oftast blev det emellertid i vapenduell. Småningom började ställas krav på ett på riktigt fredat privatliv, alltså inte bara fredat genom straffrättsligt skydd mot ärekränkningar utan genom lag och rättigheter: vad som kom att kallas droit à la vie privée. Man ville bland annat ha ett värn mot tidningarnas härjningar i privatlivet, härjningar som inte behövde vara direkt ärekränkande men som ändå drabbade de utsatta.

Mot ett sådant värn fanns en principiell invändning. Ett privaträttsligt skydd mot journalister, författare och konstnärer kränkte dessas äganderätt till de egna alstren. Invändningen förblev utslagsgivande ända till 1867 då Alexandre Dumas d ä vände sig till domstol. Han, hans unga älskarinna och älskarinnans mor hade fotograferats tillsammans, lätt klädda och i vågade poser. Dumas krävde stopp för spridningen av fotografierna. Fotograferna invände att de ägde fotona och hade fått dem registrerade hos Statens upphovsrättsliga verk. Domstolen erkände fotografernas äganderätt men härledde en droit à la vie privée ur en naturrättsligt förestavad vördnad för människan. Där äganderätt och människovördnad kolliderar ska undantag från äganderätten kunna göras. Så i detta fall.

Man kan väl ana att domslutet mest var en eftergift för konvenansen. Icke desto mindre var det ett trendbrott och upptakten till en rättspraxis som omsider skulle slå fast att människan har en helig och oförytterlig rätt till sig själv och följaktligen till gestaltningen av den egna personen: ”droit sacré et inalienable que nous avons sur nous-mêmes et, par suite, sur la réproduction de notre figure.”

En rätt till oss själva – svävade Kants ande över domskälen?

Integritetsidén är urkristen men det är Kant som lyfter fram tanken att personlighet är något mer än personegenskaper och att värdighet är grunden för alla rättigheter. Säkert röjde Kant vägen för droit à la vie privée. Fast i hans eget hemland vek man in på en egen, mer romantisk bana. Integritet kunde där förväxlas med sublimering av konstnärens frihet.

Goethe kände sig kränkt av att vännen Johann Christian Kestner bad honom besinna utgivningen av ”Den unge Werthers lidande”. ”Tänk på att Du skildrar mig, din vän, som löjlig! Tänk på att du gör Charlotte, min hustru och din vän, till någon hon aldrig varit!” Så vädjade Kestner. Goethe blev förnärmad över vännens intrång i konstnärens frihet.

Thomas Mann ilsknade till för att hans ”Buddenbrooks” användes vid rättegången mot Johannes Doses roman i vilken huvudpersonen har en tydlig levande förebild, en känd Lübeckadvokat. Romanen skildrar dennes spritdränkta och amorösa eskapader. Den livs levande advokaten kände igen sig och stämde Dose. Dose åberopade till sitt försvar Manns roman ”Buddenbrooks”. Advokaten kontrade med att denna var en så kallad Bilseroman, alltså skvallerlitteratur av den typ löjtnanten Frits Bilse skrev. Nu var det Mann som kände sig kränkt. Han skrev i Bilse und Ich: ”När den sanne konstnären, alltså inte en Bilse eller en Dose, skildrar verkliga människor så besjälar han dem och de upphör därmed att vara verkliga. Levande och döda, närstående eller främlingar, ja till och med ens käraste blir då enbart skapelser av författarens egen föreställning. Därför måste diktarens frihet vara oinskränkt.”

Att Mann själv skrev i enlighet med denna frihet visar hans novell ”Wälsungenblut”. Där skildras ett incestuöst förhållande mellan två syskon. Förebilderna var Manns hustru Katia och hennes bror Klaus. Katia hade inga invändningar mot novellen. Det hade däremot Klaus som bad Mann besinna sig. Mann föll till föga, men inte för gott. Novellen publicerades senare.

När nazismen slog rot i Tyskland var det slut med individens integritet. På samma sätt gick det i de kommunistiska länderna. Efter andra världskriget har Tyskland emellertid reagerat mot nazismens kollektivisering av individ och privatliv och antagit en författning som gör människans värdighet oantastlig och som tillförsäkrar envar rätt till fri utveckling av sin personlighet. Därtill kommer en så kallad Persönlichkeitsrecht, ett skydd mot allt som kan vålla integritetsintrång. Där hävdas rätt till en personlig egensfär, rätt att ställa sig utanför, rätt att själv bestämma både över sina egna ord och över bilden av sig själv, rätt att vägra lämna uppgifter om sig själv och andra.

Men ganska ofta råkar dessa rättigheter i konflikt med andra rättigheter, som tryck- och konstfriheten. Tyngden måste läggas i endera vågskålen.

Målet mot Klaus Manns ”Mephisto” är bekant. Men medan rättstvisten pågick under 1960-1970-talen brydde sig faktiskt inte många om den. Ointresset kan hänga samman med den tidens moralsyn. Den som drev målet mot förlaget var nämligen inte bara adoptivson till den nedsvärtade skådespelaren Gustaf Gründgens utan hade också varit dennes älskare. Det ljumma engagemanget för tvisten är kanske skälet till att oklarheter sedan häftat vid domslutet. Författningsdomstolen fastslog att boken inte fick spridas. Samtidigt bejakade domstolen författarens självklara rätt att blanda samman verklighet och fiktion och därmed att fantisera utifrån verkliga människor och verkliga händelser. Det som domstolen slog fast var att fantasin inte ger immunitet mot våldförandet på en annans privatliv.

I juni 2007 avgjorde Författningsdomstolen huruvida Maxim Billers roman ”Esra” kränkte Billers före detta sambos integritet. Om nu Biller prisger sin före detta sambo, en känd skådespelerska, åt offentligheten och röjer hennes förtroenden och känslor, bland annat de som rör hennes svårt sjuka dotter – ska Billers konstfrihet då väga tyngre än sambons rätt till en egensfär? Nej, fastslog Författningsdomstolen.

Hösten 2009 skulle Oberlandesgericht i Frankfurt avgöra huruvida Olaf Kraemers romanbiografi om Romy Schneider, ”Ende einer Nacht”, passerade gränsen. Är det tillåtet att om en autentisk person hitta på att hon var nazist och intim Hitlervän? Ja, det är tillåtet, fastslog Oberlandesgericht. Domstolarna väljer således ibland att lägga tyngden i vågskålen för den enskildes integritet, ibland inte.

Penklubbar, författarförbund och kulturpersonligheter förhöll sig i de nämnda fallen som de numera alltid gör: de tog ställning för konstens frihet. De personer som gått till domstol för att få sin integritet värnad hade inget stöd att hämta från journalistikens och konstens företrädare.

Att journalister inte ser som sin uppgift att värna enskilda människors integritet är möjligen begripligt. Men författare och övriga konstnärer? Är förklaringen kanske att litteraturen alltmer gått mot en jounalistifiering? Författare och allmänhet, alla har vi vant oss vid mediernas vanemässiga intrång i människors privatliv. Eventuella protester kommer dessutom alltid när människor redan skadats, blivit allmänt byte.

Tilltaget mot Prochazka i Prag var en efterhärmning. Tjeckisk polis härmade storebror i öster och fienden i väster. Senator McCarthys sätt att avslöja ”illojala” medborgare var effektivt; han tog enskilda människors liv i besittning för att sedan ställa dessa enskilda liv vid skampålen och banalisera dem till underhållning. McCarthyismen var inledningen till skvallrets triumf. Dagens journalister har ofta, kanske sig själva ovetande, McCarthy som förebild. Journalistikens resultat blir visserligen inte varje gång att enskilda häcklas och drivs till förpassning ut i iskylan. Ibland kan den enskilde istället hyllas som hjälte. Men allt beror på tidpunkt och emellanåt på tillfälligheter, vad medier av ren tur eller efter grävande har hittat. Upphöjd, förhånad eller banaliserad till underhållning – inte sällan hinner en och samma person figurera i alla rollerna. När Tiger Woods stiger fram och inför publik berättar om den terapi som ska göra honom till en bättre människa, värdig att återfå hustruns, sponsorernas och mediernas förtroende – ja, då har han, världsidolen, förvandlats till vår marionett. Inget subjekt längre, endast ett objekt för våra domslut.