Krister Henriksson spelar Kurt Wallander.
Foto: Stefan Lindblom
De som besöker franska boklådor har under de senaste åren knappast kunnat undgå att lägga märke till den påtagliga närvaron av nordiska, framför allt svenska, kriminalromaner i fransk översättning. På bokhandeln FNAC i Paris har man till exempel kunnat se speciella hyllor med nordiska deckare (polars), där reklamskyltar lockat med ”Polars suédois”, ”Polars scandinaves”, ”Polars nordiques”, och röda bokgördlar med texter av typen ”Nouveau Mankell” har upplyst de potentiella läsarna om nyutkommen kriminallitteratur från de nordiska länderna. Man kan likaså notera att den franska pressen mellan 2000 och 2007 ägnat nordiska deckare och deckarförfattare ett relativt stort antal längre artiklar, däribland högt ansedda Le Monde, Libération, Le Figaro, L’Express och Le Nouvel Observateur.
Två svenska författare förtjänar här ett speciellt omnämnande, nämligen Henning Mankell och Stieg Larsson. Båda har på senare tid legat högt upp på de franska veckolistorna över de tio mest sålda böckerna (inkluderande alla genrer), vilket är ett säkert tecken på mycket stora försäljningsframgångar, och de har också fått synnerligen positiv uppmärksamhet i fransk press. Deras genomslag i Frankrike har dock skett på olika sätt: Mankells ryktbarhet har skapats efter hand under det senaste decenniet i takt med att de tio böckerna i hans polisserie med kommissarie Kurt Wallander kommit ut på franska; Larsson har stigit som en komet på den franska deckarhimlen i samband med den exceptionellt snabba utgivningen av hans Millenniumtrilogi i Frankrike.
Volymmässigt intar Sverige tätpositionen när det gäller nordisk kriminallitteratur i fransk översättning. På behörigt avstånd följer Norge, som i sin tur har ett klart försprång till Danmark, Finland och Island. Det är frapperande hur många svenska deckare som utgivits i Frankrike under de senaste åren. Mellan 2000 och 2007 rör det sig om cirka 75 verk (inklusive nytryck), en mycket hög siffra om man jämför med 1990-talet då det allt som allt publicerades ett drygt tjugotal. Det kan finnas anledning att fråga sig varför svenska deckare har lyckats skapa sig en nisch i den så svårflörtade franska bokbranschen.
En inte oviktig förklaring är det generella uppsving som kommit deckargenren till del i västvärlden under de senaste årtiondena, inte minst i Sverige. Sverige har, i likhet med de anglosaxiska länderna, en gammal deckartradition att falla tillbaka på, och man kan nog hävda att kriminallitteraturen, generellt sett, har tagits på större allvar i Sverige än i Frankrike. Med undantag för ikonen Georges Simenon har författare av kriminallitteratur fram till nyligen inte varit föremål för något större medialt intresse i Frankrike utan snarast setts över axeln. Genren förefaller heller inte ha förmått rekrytera nya franska författare i påtaglig omfattning, vilket sannolikt underlättat för deckarförfattare från andra länder att skapa sig en plats på den franska marknaden.
Det bör understrykas att svensk kriminallitteratur inte är något nytt fenomen på den franska bokmarknaden. Redan på 60-talet utgavs ett antal av Maria Langs ”pusseldeckare” på franska. Det första riktiga genombrottet för svensk kriminallitteratur i Frankrike kom emellertid på 70-talet, då de flesta av författarparet Sjöwalls och Wahlöös tio polisromaner översattes till franska. Sjöwall och Wahlöö räknas i Frankrike till genrens stora nydanare och deras starkt samhällskritiska böcker anses där ha haft en helt avgörande betydelse för dess nyorientering.
Sjöwalls och Wahlöös roll som föregångare och inspiratörer när det gäller den ”sociala deckaren” påpekas med slående regelbundenhet i de franska artiklar som analyserar dagens nordiska deckarförfattare; i ett flertal av dem framhålls till exempel att ”le polar nordique” inleds med ”Roseanna”. Författare som Mankell (som i fransk press kallats ”de skandinaviska deckarnas andre far”), Åke Edwardson, Liza Marklund, Karin Alvtegen, Aino Trosell, Stieg Larsson, Jo Nesbø, Karin Fossum och Arnaldur Indridason anses skriva i denna tradition, om än med olika infallsvinklar. ”Le polar nordique” sägs ge uttryck för en mycket kritisk, inte sällan politiserad, syn på det nordiska samhället och karakteriseras som ”polar social”. Författarnas behov av att rannsaka det samtida samhället ses som ”det starka kitt som förenar de nordiska deckarförfattarna”. De politiska, sociala och mänskliga dimensionerna i ”le polar social” står enligt den franska kritiken i centrum på ett tydligt sätt och har vidgat genrens gränser.
I de franska artiklar och recensioner som behandlar ”le polar nordique” finner man vissa regelbundet återkommande inslag som särskilt tycks ha fångat skribenternas intresse. Ett sådant tema är nedmonteringen av det svenska folkhemmet (le modèle suédois), det vill säga det sociala system vars positiva sidor ofta framhölls av franska medier på den tid då folkhemmet var som starkast och folkhemsideologin hade som störst internationell genomslagskraft. De ökande ekonomiska klyftorna i samhället, det juridiska systemets brister och begränsningar, de svagares maktlöshet och utanförskap, korruption, främlingsfientlighet, kvinnors utsatthet och ungdomars drogproblem är några av de teman som återfinns i dagens nordiska kriminalromaner och som fokuseras när dessa behandlas i fransk press. Problem av detta slag tillmäts olika stor betydelse och skildras på olika sätt av olika deckarförfattare, men sammantaget bildar de en väv av aktuella samhällsfrågor som utgör karakteristiska inslag i böckerna. Det framgår klart att de franska skribenterna anser kriminalromanernas politisk-sociala innehåll vara av stor betydelse för såväl deras inneboende kvaliteter som deras försäljningsframgångar och att dessa böcker anses ha något väsentligt att säga om dagens samhälle, dess utveckling och problem.
I detta sammanhang är det naturligt att uppmärksamma det stora antal kvinnliga nordiska författare som på senare år har skapat sig en position på kriminallitteraturens område. Ett flertal bland dessa har översatts till franska, däribland Liza Marklund, Karin Alvtegen, Aino Trosell, Åsa Larsson, Inger Frimansson och Eva-Marie Liffner från Sverige, liksom Karin Fossum och Anne Holt från Norge. Med de kvinnliga deckarförfattarna har också det feministiska budskapet fått en mer central roll än tidigare. De kvinnliga deckarförfattarna har, generellt sett, fokuserat kvinnoperspektiven på ett tydligt och medvetet sätt, något som framhålls i franska analyser av nordisk kriminallitteratur. De har inte sällan yrkesmässiga erfarenheter från olika områden (sjukvård, socialomsorg, medier, rättsväsende) som gör att de besitter ett stort mått av gedigna faktakunskaper, vilka i hög grad färgar deras berättelser och ofta ger dem en särskild tyngd. De kvinnliga deckarförfattarna har tillfört genren nya dimensioner genom att bidra med intresseväckande kvinnoskildringar och initierade skildringar från miljöer de är väl förtrogna med och vars problematik de har expertkunskap om. Dessa författare har tveklöst spelat en viktig roll för genrens gränsöverskridande utveckling.
Ett annat inslag som i hög grad utmärker dagens nordiska kriminalroman, och som regelbundet kommenteras i de franska artiklarna och anmälningarna, är de detaljerade, realistiska beskrivningarna av vardagslivet, i synnerhet de som rör huvudpersonernas göranden och låtanden. Att huvudpersonen – hjälten eller allt som oftast antihjälten – tilldelas en central roll i kriminalromaner är inte något nytt fenomen; man behöver bara erinra sig kommissarie Maigret hos Simenon och Martin Beck hos Sjöwall och Wahlöö.
Man kan emellertid se att huvudpersonen i dagens deckare skildras på ett delvis nytt sätt genom att hans eller hennes privata situation och problem blir föremål för fler och mer utförliga beskrivningar än i deckare från tidigare perioder, då det ofta var fråga om ganska strömlinjeformade och schablonmässigt beskrivna huvudpersoner. Ett slående exempel på denna utveckling är Henning Mankells Kurt Wallander, som ägnats åtskilliga spalter i fransk press under senare år. Hans alkohol- och relationsproblem, hans arbetsnarkomani och hans medkänsla för sina medmänniskor har fått stå modell för flera av genrens antihjältar, men få av dessa tycks ha gjort ett lika djupt intryck på de franska läsarna som Kurt Wallander. Hans personliga tillkortakommanden såväl som hans yrkesskicklighet har både rört och berört.
Ytterligare ett inslag med vardagsrealistisk anknytning som återfinns i många av dagens nordiska kriminalromaner är att huvudpersonen ingår i ett arbetskollektiv där de gemensamma, kollegiala ansträngningarna intar en framträdande plats. Den sociala gemenskapen och lagarbetet vid de ofta tålamodsprövande utredningarna står i centrum och framhäver polisarbetets vardagliga arbetsvillkor. Till vardagsskildringarna hör också de ymnigt förekommande beskrivningarna av det rådande vädret som, enligt de franska anmälarna, bidrar till böckernas atmosfär och lokalfärg.
Naturligtvis är även spänningsmomentet – genrens raison d’être – av stor betydelse för den nordiska kriminalromanens framgångar i Frankrike (och i andra länder). Flera av genrens mer framstående nordiska representanter äger en obestridlig berättartalang och en avsevärd hantverksskicklighet när det gäller att komponera intriger som förmår fånga läsarens uppmärksamhet och hålla intresset vid liv. Flera av dem har också förmågan att skapa täta och medryckande dialoger. Detta gäller särskilt Henning Mankell, som för övrigt i en intervju har påpekat att dramat i hög grad har påverkat honom som författare. Att använda kriminalromanens spänningsmoment som medel för att nå en större publik med ett underliggande ”budskap” är något som kännetecknar dagens kriminalroman och som inte minst återfinns hos de kvinnliga deckarförfattarna.
När man studerar de recensioner som i fransk press har ägnats nordiska deckare slås man av hur positiv kritiken är. Man kan också konstatera att senare tids litteraturkritik oftast är fri från de efterhängsna schabloner som av tradition har vidlått franska anmälningar av nordisk litteratur: rubriker av typen ”Les Brumes du Grand Nord” (Dimmorna från Norr) är mindre vanliga i dag och den ”exotiska” vinklingen är nedtonad, vilket gör kritiken intressantare och mer läsvärd. Detta betyder dock inte att man konsekvent har avstått från att dra växlar på de nordiska referensramarna. När tillfälle yppar sig att åstadkomma en rubrik med knorr, låter man sällan detta gå förlorat. Vanligt är till exempel att utnyttja den dubbeltydighet som finns i vissa ord, till exempel froid (”kall, kylig, kallblodig, kallsinnig”) och som ger gratispoäng tack vare anspelningen på det kyliga nordiska klimatet. Jag har bland annat stött på följande rubriker: ”Sueurs froides en Suède” (Kallsvett i Sverige), ”Frissons nordiques” (Nordiska kalla kårar) och ”Meurtres à froid” (Kallblodiga mord).
