Detektivromanens framgång är en deckargåta i sig. Redan tidigt på 1900-talet tycktes genren inom sina strikta ramar ha uttömt sin potential – men ändå har den levt kvar och rentav upplevt en renässans kring sekelskiftet 2000. Denna märkliga genomslagskraft skall jag behandla i två streckare kring frågorna: hur kunde deckaren bestå i sin klassiska form från 1800-talet till 1970- talet? Och vad ligger till grund för genrens nya uppsving under de senaste decennierna, inte minst i Sverige?
”Deckare” kallar man i dag många typer av kriminalromaner, men den grundläggande definitionen är att huvudpersonerna i en detektivroman försöker fastställa vem som har begått ett brott och hur det gick till. Detta retrospektiva grepp markerar en skillnad gentemot thrillern och äventyrsberättelsen. De riktar sig snarare framåt i tiden, som då det i Frederick Forsyths thriller ”Schakalen” gäller att hindra en yrkesmördare från att skjuta president de Gaulle.
Betraktad på detta sätt tar deckaren sin början på 1840-talet i Edgar Allan Poes tre noveller om C Auguste Dupin och etableras genom Arthur Conan Doyles romaner och noveller om Sherlock Holmes från och med 1887. Därefter räknas detektivromanerna på olika språk i åtskilliga tusental.
Detta är överraskande eftersom två förhållanden tycks tala emot deckaren som en långlivad genre. För det första den normerande ramen ”kriminalgåta – utredning – (falska) ledtrådar – lösning”: den kunde man finna utsliten redan då Edgar Wallace från år 1905 tröskade fram 80 deckare eller senast då Erle Stanley Gardner från år 1933 skrev lika många böcker om Perry Mason och självironiskt framhävde upprepningsmomentet genom den återkommande titeln ”The case of…”. Dessutom förekom det redan i början av 1900-talet parodier på Sherlock Holmes, en rentav skriven av Conan Doyle själv, och det brukar vara ett tecken på att en genre är på väg att upplösas.
För det andra kunde man vänta sig att thrillers av olika slag skulle ha konkurrerat ut deckaren. Vardera genren odlar spänning men deckaren på ett kontraproduktivt sätt. Det ligger en betydande dramatik i allt som leder fram till mordet: upptrappade mänskliga konflikter; själsstriderna hos den som till slut väljer att mörda; planeringen av mordet; det brutala fysiska utförandet, ofta med oförutsedda komplikationer; sedan det onda samvetet och rädslan för att åka fast. Hur engagerande en sådan process kan vara ser vi i många av Patricia Highsmiths och Ruth Rendells romaner – eller med andra ambitioner i Dostojevskijs ”Brott och straff”.
Detta ymnighetshorn försmås av deckaren. I stället börjar den i slutet av processen med att ett lik blir upptäckt, och detta tillbakablickande grepp upprepas då det begås ytterligare mord. Småningom rekonstrueras visserligen den historia som har lett fram till brotten, men då saknas den spänning i processens här och nu som thrillerformen kan ge. Detta verkar som ett ödesdigert avkylande konstruktionsfel som borde ha lett till deckarens undergång i den litterära kampen om tillvaron. Men så har det inte gått. Genrens starka sidor har lyckats uppväga nackdelarna.
En styrka är inriktningen på att utforska och tolka fysiska och socialpsykologiska tecken. En deckare börjar med ett kognitivt kaos, en mängd till synes obegripliga omständigheter: hur har någon kunnat bli mördad i ett slutet rum; varför har en blid gammal dam, älskad av alla, blivit ihjälslagen med hämndlysten frenesi; varför har mördaren ristat in en bokstav i offrets hud? Och vad betyder det att det samtidigt var elavbrott och en bil åkte i ilfart två kvarter från mordplatsen och att offrets bror fick en hjärtattack i en annan stad men samma kväll? I en deckare regnar det svårbegripliga omständigheter över utredarna och de läsare som ser dem över axeln.
Det innebär att deckaren anknyter till vår grundläggande livsupplevelse, den tolkning av en förbryllande värld som vi kontinuerligt företar. Då någon lämnar ett möte och dörren smäller försöker vi avgöra om det berodde på utlevd ilska eller på ett korsdrag. Om vi vill bygga ut vår sommarstuga med en veranda så måste vi tolka snåriga bestämmelser om byggnadslov och konstruktionskrav. Och i vårt umgänge får vi hela tiden tolka oklara signaler för att utröna andra människors avsikter och verkliga känslor för oss.
Här finner deckaren en kraftfull resonansbotten. Detektiverna och deras författare är durkdrivna uttolkare av ovanligt svåra situationer – ungefär som toppidrottare på ett virtuost sätt gör det som deras åskådare själva kan göra i mer blygsam skala. Som läsare ställs man inför en ”deckargåta”, man får ”gnugga geniknölarna”. Man är intresserad, nyfiken, men ofta konfunderad av det komplicerade sakläget. Ja, man skulle vara helt konfys om man inte visste att det kommer att ordna sig: hur omöjligt det än tidvis kan verka kommer kunskapsfragmenten att falla på plats i en sammanhängande helhetsbild.
Så kombinerar deckaren långt drivna tolkningsproblem med ett genrebestämt löfte om att de skall lösas. Detta är, som jag ser det, ett mycket fördelaktigt tilltal till oss som ständigt tolkande varelser – en ”antropologisk” förklaring till genrens långa överlevnad.
Därtill måste den historiska situationen beaktas: vad händer i den västerländska kulturen ungefär samtidigt och kanske kopplat till genrens utveckling?
I slutet av 1800-talet, vid samma tid som Conan Doyle etablerar deckargenren, inleder man i Europa på allvar det moderna projekt som vill skapa ett drägligare samhälle för alla. Genom ”social ingenjörskonst” och genom medicinsk vetenskap vill man råda bot på det onda som människor utsätts för genom orättvisor respektive sjukdomar. Dels inför man exempelvis obligatorisk skolgång, arbetarskydd och skattebaserade inkomstöverföringar som skall garantera alla en minimiutkomst. Dels når man medicinska insikter som – omsatta i hälsoundersökningar, vaccinationer och läkemedel – nära nog utplånar sjukdomar som smittkoppor, tuberkulos och polio, kraftigt minskar barnadödligheten och markant höjer medellivslängden.
Både socialt och medicinskt är således det gångna seklets västerländska modernitet en fixarkultur. Den vill reglera tillvaron så att människor har det bra och i många avseenden har projektet lyckats.
Parallellen till deckaren är att den är en fixargenre: det har hänt något hemskt, som visserligen inte kan göras ogjort, men genom tålmodigt och ofta skattefinansierat arbete kan man fixa problemet så gott det går. Man kan hindra mördaren från att slå till igen, straffa honom eller henne som ett varnande exempel, ge offren en moralisk upprättelse och erbjuda deras anhöriga lättnaden att den skyldige inte kommer undan. ”Vi ser ett problem – vi arbetar för att fixa det – vi lyckas för det mesta.” I denna hållning är detektiven lik läkaren, socialarbetaren, lagstiftarna och de reglerande myndigheterna. Då är det inte så märkvärdigt att människor som lever i en fixarkultur gärna läser böcker i en fixargenre.
Emellertid framträder här en spänning, för deckargenren koncentrerar sig på ett frätande dilemma i det moderna projektet. Tack vare välfärdsutvecklingen behöver ingen begå brott för att trygga livets nödtorft; genom den obligatoriska skolgången har vi i generationer ägnat energiska insatser åt att inskärpa anständiga värderingar; och genom massmediernas ihärdigt propagerade värdesystem fortsätter uppfostran i vuxen ålder. Men trots att alla alltså har det relativt bra och hela tiden får höra hur de skall bete sig begås det även i välfärdssamhället ett övermått av brott. Utöver stora mörkertal på vissa områden är den officiella årssiffran i Sverige cirka 1,4 miljoner, det vill säga ett brott om året per sex straffmyndiga medborgare. Dagligen förövas de mest förbjudna brotten som mord, våldtäkt och grov misshandel liksom tiotusentals mindre brott som skattefusk och fortkörning.
Här stöter fixarkulturen på sin begränsning. Man kan kalla det egoism, människans inneboende ondska eller människonaturens oefterrättlighet. Oberoende av beteckningen står det välmenande moderna samhället inför mycket som det inte har lyckats fixa, trots långvariga och ständigt pågående ansträngningar. Västerlandets normaltillstånd är inte laglydighet utan medborgarnas ständiga inre förhandling mellan samhällets bud och otillåtna drifter och strävanden.
I detta sammanhang har deckaren en roll att spela. Den ser människonaturens oefterrättlighet i vitögat, ofta i dess värsta form: det överlagda mordet, det oåterkalleliga som inte kan fixas. Mot detta ställer genren dels detektivernas moraliska grundhållning, dels kunskap och kompetens – på samma sätt som samhället har sina värderingar och en viss kunskap om hur de kan realiseras genom utbildning och sociala insatser. En deckare blir ett slags dröm om hur detta går till: hur fixarsamhället råder bot på människans oefterrättlighet, åtminstone i ett specifikt fall, genom att bli av med en mördare och återställa den samhällsbalans som rådde före mordet. Som om man med en gång lyckades utrota allt familjevåld, djurplågeri eller skattefusk.
Mot denna bakgrund kan vi se hur deckarens tillbakablickande konstruktion – kontraproduktiv från spänningens synvinkel – spelar en positiv roll. En deckare handlar inte om brott utan om samhällets sätt att hantera brott. Till stor del umgås vi som deckarläsare inte direkt med brottslingarna utan med detektiverna, mestadels relativt anständiga individer som trotsigt eller melankoliskt måste hantera ännu ett exempel på människans oefterrättlighet.
Här spelar även genrekonventionerna en roll. En återkommande kritik mot deckaren är att den på ett själsdödande sätt upprepar samma formel. Till detta kan man för det första säga att det inte är så enkelt. Inom genrens ramar finns det snarare en bred repertoar av formler ur vilken varje verk gör sitt eget urval, i bästa fall med något nyskapande tillägg. För det andra kan man hävda att det välbekanta i formelupplägget fungerar som en ”estetisk distans”.
Detta begrepp spelar en välkänd roll i den högre skönlitteraturen. Exempelvis säger man att Shakespearetragediernas horrörer ställs på en distans som publiken kan uthärda genom att de endast är uppdiktade, kläs i ett poetiskt språk och presenteras i en väl inarbetad handlingsstruktur. Däremot tillämpas begreppet sällan på populärkulturen men fungerar även där. I deckaren skapar fiktionsformen och genrekonventionerna ett slags filter: en ständig, halvt undermedvetet anammad påminnelse om att detta trots allt bara är en uppdiktad berättelse som följer vissa litterära spelregler.
Utan denna estetiska distans skulle vi knappast klara av att i deckaren bevittna den grymhet och de lidanden som tillvaron är full av men som vi ogärna möter i deras fulla blomning. Genrekonventionerna hjälper oss att konfrontera en sanning om världen.
Så talar deckaren till oss som tolkande varelser medan den samtidigt kommenterar det moderna projektet både som villig medspelare och som illusionslös kritiker. Med dessa egenskaper stod genren mot slutet av 1900-talet väl rustad att ytterligare stärka sin ställning då samhället började förändras.
