Under en stor del av 1900-talet fann sig deckargenren tillrätta i en stabilt etablerad position i den västerländska kulturen. Men mot slutet av seklet gjorde den en överraskande framryckning som har fortsatt in på 2000-talet. Hur kom det sig?
Ett första viktigt svar ger genrens egen utveckling. I dag talar man om ”den klassiska deckaren” eller ”whodunit” à la Agatha Christie och Maria Lang som ett avslutat historiskt stadium som den nyare deckaren avviker från. Det är en riktig distinktion som bygger på att deckaren sedan 1970- talet har förnyat sig genom att suga upp element ur andra genrer och framgångsrikt integrera dem i sin egen struktur.
En första källa är den psykologiska romanen som har inspirerat till exempel P D James och Henning Mankell till en fördjupad karaktärsteckning av detektiverna. Om Hercule Poirots privatliv hos Agatha Christie vet vi nästan inget, men för Wallanders del får vi kontinuerligt leva med i trassliga kvinnorelationer, förhållandet till dottern, diabetes och alkoholproblem. När Henning Mankell får frågan om varför hans böcker är så populära svarar han typiskt nog inte att han spinner spännande intriger utan att Wallander är en intressant karaktär som ständigt utvecklas – adelsmärket för just den psykologiska romanen.
Därtill har den samhällskritiska potentialen i denna romanform ibland aktiverats, särskilt av de viktiga pionjärerna Sjöwall och Wahlöö och senare av bland andra Liza Marklund och Stieg Larsson.
En andra viktig källa för genrens förnyelse har från 90-talet varit övriga typer av spänningsromaner. I den klassiska deckaren förekommer det rätt lite fysisk handling som inbegriper deckarhjältarna. Då och då kan en Sherlock Holmes brottas med en ärkefiende vid ett vattenfall, men i whodunit-formen som helhet har många iakttagare urskilt den underförstådda regeln att detektiverna inte själva får råka i fysisk fara. I den nyare deckaren är det däremot vanligt att detektiverna konfronterar mördare med vapen i hand, själva blir kidnappade och svårt plågade av mördarna såsom Val McDermids Tony Hill eller Åke Edwardsons Erik Winter. Ibland blir medarbetare eller släktingar rentav dödade såsom Smoky Barretts hela familj hos Cory Mcfadyen.
Därmed kommer det in ett thrillerelement av pågående fara här och nu, ett framåtblickande intresse för hur det skall gå, som kompletterar deckarens blick bakåt på vad som har hänt. En speciell variant av detta är seriemördarromanen där det uppstår en kapplöpning framåt i tiden mellan detektiverna och en mördare som härjar tills han blir hindrad.
Denna typ av spänning kan drivas så långt att deckaren får drag av horrorgenren, med utförliga beskrivningar av hur kidnappare torterar sina offer eller hur Stieg Larssons advokat Bjurman plågar Lisbeth Salander och Salander plågar Bjurman tillbaka.
Seriemördargenren förnyar dessutom de mordmotiv som i den klassiska deckaren lätt gick i stå i den lilla kretsen av hämnd, girighet, svartsjuka och utpressning. Seriemördarna utser ju sina offer på måfå eller – godtyckligt men med idiosynkratiska motiv – bland en viss kategori av människor. Det öppnar på ett fördelaktigt sätt utredningens uppläggning från whodunitformens rundgång bland ett halvt dussin misstänkta med personliga skäl att önska livet ur offret som individ.
Deckarens uppsving förklaras alltså delvis av en inre förnyelse som väcker nya typer av läsarintresse utöver en klyftig lösning av kluriga gåtor. Därtill har förlagen utvecklat en ny, mer kommersiell självbild som tillåter dem att föra ut sina böcker med mer effektivt målsökande massmarknadsgrepp än tidigare.
Parallellt har medierna insett att de, i sin jakt på läsare och tittare, med fördel kan tilltala den stora deckarpubliken. Deras recensioner och reportage har starkt bidragit till genrens spridning och mer centrala plats i kulturen – till somligas förnöjelse och andras förtrytelse.
Emellertid är det tankeväckande att därutöver fråga sig om deckarboomen kan knytas till några mer djupgående drag i samhället. Beträffande genren som omvärldstolkning vill jag hävda att det är så: dess kunskapsmässigt helande funktion, vägen från de virvlande detaljernas kaos till den behärskade helhetsbilden, har blivit särskilt lockande under de senaste tio–femton åren. Under denna tid har vi nämligen upplevt en ständig intensifiering av tempot i en snuttifierad medievärld och framför allt kommit i kontakt med internet.
Internet är ju en samling av googlebara kunskapsbitar. De är delvis länkade till varandra, men att surfa är ändå framför allt en upplevelse av intressanta fragment snarare än av ett sammanhang. Världen blir på nätet mer tillgänglig, på sätt och vis mer närvarande, men allt mer av en splittrad mosaik där bitarna inte hänger samman. Människans behov av gestalter, av helhetsbilder som samlar upp delarna, blir inte tillfredsställt.
I det läget är det trösterikt att läsa en deckare. Där börjar man med samma uppbrutna mosaik, men man vet att helheten kommer att infinna sig. Att läsa ut en deckare är att i fiktionsform få uppleva det som verkligheten – och särskilt medierna och internet – aldrig erbjuder: allt faller på plats i en stor gestalt, världen bara synes vara kaotisk men i slutändan är den inte det. Därför är det ingen slump att de senaste tio–femton åren av internetanvändning även är den största deckarboomens tid. Vi hungrar efter en helhet som förenar våra kunskapsfragment och hungern kan momentant stillas av en deckare.
Detta kan tillämpas på Sverige eftersom svenskarna är ett av världens mest internetuppkopplade folk. Det kan alltså här behövas särskilt mycket litterär terapi mot frustrerande kunskapssplittring. Men lika viktigt är det att betona parallellen till deckarens sociala och moraliska resonansbotten. En bestickande fördel med denna koppling är faktiskt att den fungerar så väl hemmavid.
Sverige är som bekant en föregångare för det moderna projektet, för välfärdsstaten och därför, med min term, för fixarkulturen. Genom inkomstöverföringar baserade på världens högsta skatter skall man hjälpa alla att ha det bra; likaså skall en myckenhet av regleringar och övervakande myndigheter avhjälpa samhälleliga brister och förkastligt beteende. Här kommer deckaren in som en analogt fungerande litteraturgenre som fixar konsekvenserna av att något gått snett i samhället. Om jag har rätt i min betoning av denna likhet så skulle man alltså vänta sig att genren står särskilt stark just i Sverige.
Och så har det ju faktiskt varit, särskilt under de senaste decennierna. I förhållande till folkmängden är Sverige en deckarens stormakt som med framgång exporterar böcker från och med Sjöwall och Wahlöö över Henning Mankell, Håkan Nesser och Liza Marklund till Stieg Larsson och Camilla Läckberg. I Tyskland talar man till och med om ”Schweden-Krimi” som en etablerad litterär genre och ondgör sig över att de inhemska författarna alltför mycket låter sig påverkas av den. Detta är, som jag ser det, en överraskande men ändå logisk avläggare av Sveriges starka inriktning på samhälleligt reglerad välfärd och social förbättring.
Det är dock karakteristiskt att den största deckarboomen har kommit under det senaste decenniet då denna välfärdsstat börjar ifrågasättas, delvis försvagas och ohjälpligt måste konstatera att medborgarnas normbrytande beteende inte har gått att avlägsna. Då kan deckaren spela en särskilt stor roll genom sin dubbla inriktning på att fixa det som gått fel och illusionslöst konfrontera ett mänskligt beteende som aldrig upphör att gå fel, ens i den trygghetsalstrande välfärdsstaten.
Kan man därutöver, på detta sociala och moraliska område, iaktta något nytt som under 2000-talet gör deckaren särskilt angelägen? Jag menar att man kan det, återigen med hänvisning till internet och nu i ett mer internationellt perspektiv.
Ett typiskt drag för webben är ju att många saker låter sig göras anonymt, med en minimal risk för avslöjande och straff. Vad händer då? Jo, miljontals människor som inte skulle ta risken att snatta cd- eller dvd-skivor i en affär finner det helt acceptabelt att genom fildelning stjäla musik och filmer. Miljontals människor som inte synligt i eget namn vågar såra och missfirma andra lägger anonymt ut kränkande bilder och kommentarer, antingen som förtal av individer eller som hets mot folkgrupp. För att inte tala om flödet av svindlarmejl och (barn)pornografi samt samvetslösa former av erotisk jakt, i värsta fall på minderåriga.
Därigenom har internet förändrat bilden av den västerländska människan som moralisk varelse. Trots brottsstatistiken kunde man tidigare föreställa sig att medborgarna accepterar samhällets moraliska normer och med vissa undantag följer dem: att de beter sig anständigt för att de i grunden är anständiga. Nu är det allt mer uppenbart att anständigheten för stora delar av befolkningen har varit en kuliss som upprätthållits endast av rädsla för juridiska eller sociala påföljder. Då webbanonymiteten avlägsnar denna rädsla rasar kulissen och avtäcker en utbredd benägenhet för stöld, bedrägeri, verbal aggression och sexuell hänsynslöshet.
Webben är naturligtvis bara ett instrument som aktiverar olika former av mänsklig potential. Den erbjuder också tillfälle till altruistisk hjälpsamhet, som då många människor glatt delar med sig av sina kunskaper på Wikipedia eller ger främlingar utförliga råd om färdvägar och resmål. Inte desto mindre är medborgarnas beteende på internet ofta ett beklämmande prov på hur mycket det fortfarande finns av moralisk oefterrättlighet, trots skolans och mediernas kontinuerliga beteendefostran.
För det moderna projektet är det ett stort problem att man inte har nått längre än så i medborgarnas moraliska förbättring utan ständigt måste ägna stora resurser åt att beivra deras brottsbenägenhet. För deckargenren innebär det att klangbottnen för dess brottskildringar är fortsatt stark, ja ständigt förstärkt genom det som internet avslöjar om människan.
Från läsarnas synpunkt betyder allt detta att vi fortfarande behöver den dubbla terapi som deckarna erbjuder. I dem möter vi den förbryllande uppsjö av kunskapsfragment som medie- och internetflödet utsätter oss för, men vi får se dem falla på plats. Vi konfronterar brottsbenägenheten – i andra och i oss själva – i mordets extrema form, men vi får också se brottet hanteras av ett sammanbitet kämpande samhälle. Kaos har ordnats, det oefterrättliga har reglerats.
Men bara för stunden. Snart är vi konfysa och oroliga igen och börjar på nästa deckare. Karakteristiskt nog framträder genren – till skillnad från annan vuxenlitteratur – i serier, där den enskilda boken trösterikt sluter det sår som brottet har öppnat men där såret enligt serielogiken alltid skall öppnas på nytt.
2000-talets deckarboom kommer knappast att förstärkas ytterligare och i Sverige syns redan trötthetstecken, åtminstone bland förläggarna (se SvD 4/4). I andra länder är inställningen mer välkomnande och det mesta talar för att deckaren även i framtiden kommer att ha en stark ställning i västerländsk kultur. Det garanteras i sista hand av vårt rådande intellektuella och moraliska tillstånd.
