Inte nog med att den internationella filmdatabasen www.imdb.com är föredömligt fullständig, den till på köpet blickar djupt i kristallkulan och förtecknar kommande produktioner under mer eller mindre långt framskridet arbete. Den idoge Tom Hanks är fullbokad till och med 2008, som skådespelare, regissör och producent. I listan saknas dock ett projekt som han har drivit ända sedan 2001 och som två år senare förde honom till Berlin och en utdragen arbetslunch med Egon Krenz, kortlivad DDR-ledare vid tiden för murens fall och 2003 fortfarande frigångare från fängelset i Plötzensee.
Annars skulle det ha suttit bra, nu, med en kamerablixtrande galapremiär på Potsdamer Platz. Det har gått exakt 20 år sedan Dean Reed drunknade i Zeuthener See strax sydost om dåvarande Östberlin, men Hanks har uppenbarligen ännu inte lyckats få ett hållbart grepp om materialet. Till minnesdagen kommer i stället den 15 år gamla Comrade Rockstar av den amerikanska deckarförfattarinnan Reggie Nadelson i en påpasslig nyutgåva
(Walker & Company). Bokens många atmosfärrikt skildrade intervjuer i USA, Moskva och Berlin bringar dessvärre föga klarhet kring mannen, mysteriet och den värld som han valde att verka i. Mer djupgående och försedd med såväl filmo- som diskografi är däremot Der rote Elvis (Den röde Elvis) av den tyske statsvetaren Stefan Ernsting (Gustav Kiepenheuer Verlag).

Dean Reed föddes den 22 september 1938 i Wheat Ridge, Colorado (i dag en förstad till Denver). Redan barndomen torde ha varit rejält spänningsfylld. Dean var mellanpojken i en lärarfamilj, som drygade ut kassan med hjälp av den lilla kycklingfarm som sköttes av hustrun och sönerna. Föräldrarna kom omsider att glida djupt isär rent politiskt: fadern gick 1961 med i det nybildade, ärkekonservativa, John Birch Society (”Hellre död än röd”), medan modern blev feminist och vänsterorienterad. 1948 sattes tioåringen i en militär kadettskola; efter ett plågsamt år var han tillbaka hemma - ridkunnig och besatt av idrottsprestationer, men också gullig och
hjälpsam. Modern uppmuntrade hans teaterintressen, fadern gav honom en gitarr och han började tjäna egna pengar. 1954 skrev han sin första sång om olycklig kärlek och började uppträda på lokala klubbar i Denver med omnejd. Sommaren 1956 var han anställd på en Dude Ranch (fritidsanläggningar dit stadsbor kan komma och leka cowboys) och vann en uppmärksammad vadslagning då han gående tillryggalade 178 kilometer tre minuter snabbare än en man på mulåsna. Till hösten skrev han in sig vid Boulder-universitetet, fadern betvivlade att han skulle kunna försörja sig som underhållare. Han satsade på det udda ämnet meteorologi; målet var en bana som väderpratare i tv, där han givetvis även skulle få glädje av sitt trevliga sätt och snarfagra yttre.

Efter två halvhjärtade läsår bryter han med det välordnade och utstakade. Han sätter sig i sin svarta Chevrolet Cabriolet och styr mot Kalifornien. På ditvägen plockar han upp en bisarr liftare, som förespeglar honom ett skivkontrakt med Capitol Records. Drömmen
besannas och den tredje singeln, ”Our Summer Romance”, blir en smärre hit hösten 1959. I hela sitt liv kommer Reed att bära omkring på ett gulnat klipp, en topplista där hans sång ligger på andra plats efter The Isley Brothers ”Shout”. (Vad han då förtiger är att det ingalunda är saxat ur det rikstäckande branschorganet Billboard, utan enbart en oktoberveckostatistik över de mest spelade låtarna hos en lokalradiosändare i Denver!) Efter Elvis Presleys genombrott är steget kort från rockmusik till film. Dean Reed kallas till Warner Brothers School of Stars, där han knyter livslånga kontakter med Phil Everly och Jane Fonda. Huvudlärare blir den karismatiske pacifisten och vänsterliberalen Paton Price, som hyllar naturalistisk Method Acting och är nära lierad med ”The Hollywood Ten” från de kommunistjagande McCarthy-förhören. Price praktiserar en ytterst okonventionell pedagogik: den något träige cowboyen från Colorado måste komma över sin blyghet och skickas till en bordell, under en av lektionerna får han
klä av sig naken tillsammans med kurskamraten Jean Seeberg.
Här slutar den egentliga USA-karriären. Någon Hollywoodfilm spelade Dean Reed aldrig med i och efter ytterligare fyra, ljumt mottagna, singelskivor bröt Capitol kontraktet i förtid. Att han en gång var en stor stjärna och dubbeltalang som frivilligt övergav pengar och glamour kom att bli en flitigt upprepad propagandalögn i östblocket.

Ytterligare ett oidentifierat och omsorgsfullt bevarat, spanskspråkigt, klipp från december 1961 placerar Dean Reed högst - närmast följd av Elvis och Paul Anka - på en lista över ungdomens musikfavoriter. Det året genomförde han en lång turné kors och tvärs genom subkontinenten. ”Sommarromansen” visade sig vara en mega-hit i Chile. Vid ankomsten till Santiago fördes den häpne sångaren med poliseskort till ett lyxhotell mitt emot presidentpalatset, där horder av unga fans stod och väntade. Enligt en östtysk hagiografi från 1984 slogs han snart av den skriande fattigdomen och fick sig en tankeställare när han av
och till kunde uppsnappa ett dissonant ”Yankee go home”. Så lyder snabbskissen av hans politiska uppvaknande. Vistelsen i Latinamerika kom att vara i fem år. Han for på en strapatsrik äventyrsresa genom Amazonas, 1962 träffade han den sovjetiska landslagsmålvakten Lev Jasjin i samband med fotbolls-VM i Chile och uttalade sig offentligt mot USA:s kärnvapenprov, 1964 var han i Mexiko och filmdebuterade samtidigt som han vann en rodeotävling, året därpå ledde han en egen tv-show i Argentina där han bland andra intervjuade den första kvinnliga kosmonauten, Valetina Teresjkova. De ryska kontakterna vidareutvecklades efter världsfredskongressen i Helsingfors, som präglades av de skärpta motsättningarna mellan Sovjetunionen och Kina. Dean Reed lyckades gjuta olja på vågorna genom att spontant äntra podiet och få så gott som hela församlingen att stämma in i ”We shall overcome”. Samtidigt blev han vän med Pablo Neruda. 1966 förorsakade han för första gången trafikstockningar i Moskva, och väl tillbaka i
Argentina blev han utvisad av den nytillträdda militärregeringen. I Franco-Spanien hade han av förklarliga skäl ingen framtid, i stället for han vidare till Italien - som kom att förbli hans ”utfallsbas” fram till 1972, då han slutligen flyttade till DDR.

1966 tecknade han ett treårskontrakt med filmstaden Cinnecittà. Som tvättäkta amerikan var han, i likhet med Clint Eastwood (en annan aktör som just då stod och stampade i karriären), som klippt och skuren för en ny subgenre: spagettivästern. Hollywood hade slutat med cowboyfilmer, och Rom-varianten var både brutalare och indirekt samhällskritisk (åtskilliga av upphovsmännen sympatiserade med landets stora kommunistparti). Reeds elva italienska filmer är saligen bortglömda i dag. I ”La Morte Bussa Due Volte” (1968) spelar han mot Anita Ekberg, och i rollistan till ”Il Cieco” (1970) återfinns även Ringo Starr och Agneta Eckemyr. De snabbproducerade filmerna utgjorde en trygg inkomstkälla (västvaluta), dessemellan for ”den gode amerikanen” på sångturnéer
genom Sovjetunionen jämte vasallstater eller ägnade sig åt egna politiska protestaktiviteter.
1970 var han tillbaka i Chile och stödde Unidad Populars valkampanj, sida vid sida med sångarbrodern Victor Jara, som han åtta år senare skulle hylla (manus, regi och titelroll) med den östtyska tv-långfilmen ”El Cantor” - inspelad främst i Bulgarien. I september lyckades han tränga igenom polisspärrarna fram till amerikanska ambassadens trappa i Santiago och symboliskt tvätta Stjärnbanéret, och vid Salvador Allendes installation som president var han hedersgäst. Ett illegalt återbesök i Argentina slutade med 21 dagars fängelse, sympatimanifestationer och en triumfartad entré på filmfestivalen i Moskva där han premiärvisade sin dokumentärfilm om det nya, vänsterstyrda Chile.

I och med att Dean Reed bosätter sig i DDR hamnar han i en dubbelroll. Han hyllas av den kommunistiska statsmakten, står i direktförbindelse med många östblocksledare. Han behåller sitt amerikanska pass och besitter fullständig
rörelsefrihet. Han rör sig genom hela Berlin, hejar glatt på gränsvakterna vid Checkpoint Charlie, stegar iväg till en närbelägen telefonkiosk i väst och ringer upp sin dotter i USA och inhandlar gitarrsträngar i en butik i Kreuzberg, innan han punktligt vänder tillbaka till den värld som han i ett överilat öppet brev till ”konstnärskollegan” Aleksandr Solzjenitsyn förklarar som den bättre. Han är allt annat än rebellisk visavi orättvisor och förtryck i de så kallade folkdemokratierna. I och med att Sovjetunionen taktiskt stöder olika befrielserörelser utanför den egna maktsfären kommer han som medlem av Världsfredsrådet å andra sidan i kontakt med åtskilliga av 70- och 80-talens ledande internationella vänsterikoner: Angela Davis, Yasir Arafat, Daniel Ortega, Ernesto Cardenal med flera. 1977 besöker han Fatah-gerillan och spelar gitarr vid lägerelden i södra Libanon. 1984 återfinns han hos sandinisterna i Nicaragua.

Vid det laget är hans tid på väg att rinna ut. Repertoaren består numera av urvattnad
rock”n”roll (både Beatles- och Elvisnummer) ackompanjerad av stråkorkestrar, uppblandat med ”My Way”, ryska folkvisor och kampsånger på spanska och tyska. Han är inte längre trovärdig som ungdomsidol, perestrojkan släpper in mer oborstade västimpulser, punkbanden repar i östberlinska källare. Dean Reed ser sig som en sann patriot, en representant för det andra Amerika, frihetstraditionen, the Great Wide Open - och han börjar längta hem. Våren 1986 intervjuas han i det populära tv-programmet ”60 Minutes”, grillas hårt, talar engelska med lätt tysk brytning och begår den sanslösa, verklighetsfrämmande, blundern att försvara Berlinmuren.

Reed satsar allt på ett kort, far som en skottspole inför förberedelserna till ett påkostat och i görligaste mån autenticitetstroget filmprojekt om det moderna indianupproret vid Wounded Knee på våren 1973. En erövrad USA-stridsvagn hämtas från Vietnam, någorlunda trovärdiga indianstatister lejs in från Uzbekistan och Nordkorea. Inspelningen ska förläggas till Krim, den 10
juni 1986 är äntligen finansieringen i hamn. Samtidigt knakar det tredje äktenskapet (med skådespelerskan Renate Blume, som är ämnad för den kvinnliga huvudrollen) i fogarna. På kvällen den 12 juni lämnar ”kommunismens Johnny Cash” alias ”the Frank Sinatra of Russia” rastlös och uttröttad sitt hem i förstaden Schmöckwitz för att fara till produktionsledaren vid DEFA-studion i Babelsberg och diskutera den stundande inspelningsstarten. Han kommer aldrig fram, några dagar senare hittas han i en sjö några hundra meter från sin villa. Obduktionsprotokollet hamnar i Erich Honeckers personliga kassaskåp, ett mystiskt avskedsbrev dyker upp fyra år senare. Självmord? Olycksfall? Stasi? KGB? CIA? Dubbelagent? Snart sprids rykten om nära förestående presskonferenser, där Reed skulle ha avslöjat sanningen om antingen Tjernobylolyckan eller Iran-contras-affären. Även om de flesta i dag lutar åt självmordsteorin fortsätter hemsidan för ”Arbeitsgruppe 13. Juni” att söka efter apotekare och före detta elever vid
östtyska militärhögskolor. Tom Hanks är inte ensam om att famla i dimma.

Ett brutalt och sönderspekulerat dödsfall under första halvåret 1986. Offret en gambler, fredsapostel och brobyggare mellan öst och väst, vars hela arena och hemtama livsluft kom att sopas undan tre år senare. Hur skulle han ha reagerat på Sovjetunionens upplösning? Summariska avböner, mer eller mindre övertygande paradoxer, raska omkast och nya frontlinjer med blicken riktad framåt?
Träffades någonsin Dean Reed och Olof Palme? I alla händelser hade de gott om gemensamma bekanta.
(under strecket 2006-06-14)