Aldrig förr har medborgare i vår del av världen haft så många valmöjligheter. Ständigt står vi inför alternativ, från val av schampo, telefonoperatör och pensionsfond, till politiska partier, utbildning och livsstil. Internet erbjuder oöverskådliga mängder av vad man än söker. På dejtingsajterna finns ett så omfattande galleri av tänkbara partner att en ännu bättre kandidat alltid kan dyka upp vid nästa musklick.

Till stora delar är dock valfriheten illusorisk, meningslös, kommersiellt betingad eller påtvingad. Det är en frihet inom citationstecken då den också skapar stress och en känsla av att vara systemets fånge.

Parallellt med denna valfrihet på gott och ont är vi paradoxalt nog också inneslutna i en kokong av regler av mångskiftande slag, från lagar och förordningar till normsystem, konventioner, moraliska imperativ, religiösa föreskrifter, grupptryck och de mest subtila uppförandekoder. Att de flesta går med på att köra på samma sida av vägen har högt överlevnadsvärde och är alltså lätt att förstå, men också i praktiskt taget alla andra sammanhang följer vi myriader av uttalade, antydda och anade regler.

Ändå rör vi oss förvånande smidigt genom denna tätnande snårskog, och naturligtvis är ett samhälle som vårt otänkbart utan en väv av rättesnören. De är en förutsättning för att kunna göra tillvaron hanterlig, eller kanske är det lämpligare att se det som att vi i en mening är alla dessa regler, att konformismen definierar den moderna människans liv?

I boken ”Convention” (2002) skriver den amerikanske filosofen David Lewis att språk bara är ”en av många aktiviteter styrda av konventioner som vi inte skapat i samförstånd och som vi inte förmår beskriva”, vilket också antyder ämnets närmast gränslösa utsträckning. En artikel som denna blir med nödvändighet bara ett skrapande på ytan.

Lewis definierade konventioner som lösningar på samordningsproblem och använde sig av spelteori i sin analys. Konventioner är beteendemönster och föreställningar som uppstår och fortlever eftersom de gagnar dem som berörs av dem. De respekteras av de allra flesta, och de allra flesta förväntar sig att de allra flesta också respekterar dem. Men allmän acceptans behöver inte betyda att konventionen är förnuftig eller den bästa av tänkbara alternativ. Beteendemönstret skulle kunna vara fullständigt annorlunda, i stället för att ta i hand när vi hälsar på människor skulle vi exempelvis kunna vagga huvudet i sidled.

Regler som tillvarons fundament är också anslaget i antologin Regler. Civilisationens ryggrad (Santérus Academic Press, 241 s). Redaktören Claes Gustafsson skriver att regler inte är undantag i våra liv, ”utan formar snarare det sociointellektuella täta nätverk som gör det mänskliga livet möjligt”, de ”avsnävar och strukturerar osäkerheten”.

Gustafsson, professor emeritus i industriell ekonomi och organisation, har ambitionen att fiska upp konkreta exempel ur oceanen av regler och visa upp dem i ljuset från förståelseskapande analyser på en mer abstrakt nivå. I boken skriver ett tiotal forskare inom främst ekonomi och teknik om olikartade företeelser inom området, och det är intressant, tankeväckande, ofta underhållande men bitvis onödigt akademiskt tungfotat. Kanske är det den gamla oskrivna regeln för att värna sin status i den akademiska hierarkin som spökar, den som säger att man inte bör skriva så populärt att man riskerar att beskyllas för att ”apa sig i folkparkerna”.

Claes Gustafsson refererar bland annat till filosofen Georg Henrik von Wrights resonemang kring normativitetens fundamentala struktur, som rymmer tre grundläggande typer av normer, nämligen regler (till exempel i ett spel, språkets grammatik), föreskrifter (utfärdade för att reglera andras handlande) och direktiv (till exempel tekniska normer). Inom dessa skiljer man mellan normer som stipulerar vad man får, vad man bör och vad man inte bör.

Till direktiven räknas till exempel standarder för byggande av berg- och dalbanor. Här har reglerna betydelse inte bara för konstruktionens funktion, utan också för vår övertygelse att vi kommer levande från nöjesfältet, vilket Helena Csarmann belyser i sin intressanta och överraskande uppsats ”Standardisering av nöje”. ”Standarder finns för allt omkring dig”, skriver hon. ”De finns för huset du bor i och för kläderna du bär, för skeden du rör i ditt kaffe med och för din cigarrettändare. Och de finns för våra tivolianläggningar.”

Den text i boken genom vilken man genast får syn på sig själv i det dagliga och invecklade regelspelet, är ekonomiprofessorn Alf Rehns studium av köer. Trots att uttalade regler saknas tillämpar vi en intrikat köteknik. Det är till exempel självklart för de flesta att genast följa efter om personen framför tar två små steg framåt, och den som inte gör det ska märka att de bakomstående börjar harkla sig och undrande sträcka på halsarna – trots att det tillfälliga stillaståendet inte på något sätt påverkar turordningen.

Köandet kan tjäna som ett åskådningsexempel till att även små avsteg från dominerande normer i social samvaro kan få en person att framstå som allt från udda eller provokativ till spritt språngande galen. Vilket avstånd bör man hålla till den man talar med? Hur länge kan man dröja med att svara på tilltal? Vilken effekt får ett skratt på fel ställe? Hur uppfattas man om det bara är ytterligare en passagerare på kvällsbussen och man sätter sig bredvid denna?

I somliga vardagssituationer glappar den konsensus som råder inom de flesta områden av social interaktion. Är det till exempel acceptabelt att på konditori markera plats med sina handskar trots att man kommit senare än de gäster som nu står med brickor i händerna och spanar efter ett ledigt bord?

Förutom de mer eller mindre outtalade regler som råder var vi än vänder oss, formar vi också våra egna som vanor och ritualer av alla slag. Vi tycks ha en stark drift att skapa regler så snart vi upptäcker ett område där sådana är vaga eller saknas.

När regler och bestämmelser väl är på plats kommer de att tolkas, tänjas och utnyttjas på olika sätt. Vissa hamnar på kollisionskurs eller placeras i motsatsförhållande av strategiska skäl. Hur det kan gå till och konsekvenserna därav beskriver Thomas Lennerfors i sitt bidrag ”Den reglerade protesten” och Anders Söderholm i ”Regelstrategier”.

Till detta kommer naturligtvis språkets vaghet och att ordens slutliga betydelse bestäms i det specifika bruket. Men också då, skriver Claes Gustafsson med referens till Ludwig Wittgenstein, omges de av en halo av möjliga betydelser. Allting flyter, med andra ord.

Här kan man begrunda den gamla tumregeln ”ingen regel utan undantag”, som i konkreta situationer kan förefalla rimlig, men som i en generell betydelse så att säga rycker undan mattan för sig själv; vilka är undantagen från regeln ”ingen regel utan undantag”?

Man kan också betrakta den svällande självhjälpslitteraturen med dess följe av livscoacher och föreläsare som ett slags regelspridare som lovar oss bättre liv om vi bara följer instruktionerna till livspusslet. I ”Regler” granskar David Sköld under rubriken ”Att slå mynt av den befriade kärleken” en av dejtingkulturens heliga skrifter, den storsäljande ”Reglerna. Handbok för giftaslystna tjejer”. Uppvaktning, parbildning och sexualitet är också genomreglerade områden, och Sköld ser här ännu ett exempel på ”McDonaldiseringen” av det västerländska samhället, det vill säga att rationaliseringstänkandet genomsyrar även jakten på ”den rätte”. Handboken uppmanar till kalkylerad underkastelse, självbehärskning och uppvisning inför de överordnade männen.

Apropå kraven på kontroll citerar David Sköld filosofen och idéhistorikern Michel Foucault som i ”Övervakning och straff” skriver om samhällets ”dressyr” av medborgarna, hur vi redan från späd ålder påtvingas en rad sociala men kraftigt förstärkta beteenden i syfte att tygla, behärska eller rent av förbättra oss. En anmärkning som ”If you don’t play the game, don’t make the rules” biter inte på överheten.

Besläktade med ”Reglerna” är etiketthandledningar med anvisningar i hövlighet såväl som i hur man imiterar överklassmanér. Vi sprattlar alla i olika finmaskiga nät av klassrelaterade regler, inte minst vad gäller ”god smak”. Här rör det sig till stor del om regler som vi följer och värderingar vi omfattar för att kunna räknas till den grupp vi önskar tillhöra. Vill man bli accepterad och inte ses som avvikare – om det inte rör sig om en lagom intresseväckande deviation – bör man följa gruppens regler. Det här sker till största delen oreflekterat, och det kan vara svårt att upptäcka det stereotypa i sitt eget beteende.

Traditionsstyrt agerande, och i synnerhet könsbundna regler, belyste etnologen Annette Rosengren i boken ”Två barn och eget hus. Om kvinnors och mäns världar i småsamhället” (1991). På samma gång inträngande och distanserat studerade hon relationer och rättesnören i ett litet samhälle i Västergötland på ungefär samma sätt som om det hade rört sig om en avlägsen bergsby på Papua Nya Guinea. Genom att ”exotisera” det vanliga synliggjordes det, och Rosengren visade hur genomsyrat av regler samhället var, de flesta outtalade så länge ingen bröt mot dem – ett både hårt och omärkligt socialt tryck. Att prenumerera på en riksspridd dagstidning var exempelvis en tydlig markör för att man räknade sig förmer.

Studien belyste också att alkohol kan erbjuda en frisedel från gängse regler vid samvaro med andra människor. Beteende som i nyktert tillstånd vore social harakiri kan devalveras till ett genant klavertramp med hänvisning till att personen hade tagit några glas för mycket.

Att bryta mot lagar och konventioner kan resultera i straff eller utanförskap, men också i nyskapande och förbättringar. Normer stabiliserar och förenklar tillvaron, men de kan också förblinda, verka konserverande och hämma förnuftet.

Reglernas styrka visas om inte annat i att de flesta av oss iakttar även sådana som vi uppfattar som meningslösa, överflödiga eller direkt orättfärdiga. Skälen kan vara praktiska (det flyter bättre om alla gör ungefär likadant) eller att vi hellre fogar oss än framstår som konstiga eller utanför.

Samtidigt, vilket Claes Gustafsson hävdar i ”Dubbelmoralens nödvändighet” – ännu ett bidrag som väcker igenkänning – , finns många exempel på ”att ett alltför bokstavstroget tillämpande av ett regelsystem omöjliggör den verksamhet detta syftar till”. Och många av de regler som vi godkänner i princip är vi beredda att bryta mot vid behov. Människor klagar på omoral och fiffel samtidigt som de själva använder svart arbetskraft och utnyttjar sociala förmåner. Gustafsson beskriver dubbelmoralen som ”en grundläggande socio-moralisk egenskap” och ”en förutsättning för anpassningen mellan individuellt och kollektivt agerande”, och kommer fram till att den offentliga moralen alltid är mera moralisk än medborgarnas. Dubbelmoralen, menar han, för in det mått av godtycke som möjliggör praktisk tillämpning av de regler som vi offentligt bekänner oss till.

Samvetsbetingade regelbrott, däremot, brukar kallas civil olydnad och väcker beundran eller ilska beroende på betraktarens värderingar. Men den som hyllar den gamla satsen att ”regler är till för att följas” bör betänka att den ligger oroväckande nära ”jag lydde bara order”.