Sundvollen. Rosor och ljuslyktor placerades ut för att minnas offren för massakern på Utøya.
Foto: Ferdinand Ostrop/SCANPIX NORGE
Att undersöka om Anders Behring Breivik har något som rimligtvis skulle kunna kallas en filosofi, är kanske att ge honom alltför stort erkännande. Helst borde hans manifest, ”2083”, förpassas till glömskan. Inte minst med tanke på att han framställt dåden som ”marknadsföring” för manifestet. Men texten har spritts i en så stor omfattning att vi inte kan undgå att förhålla oss till den. Dessutom är den vår viktigaste källa till att förstå processen som ledde fram till katastrofen.
Givetvis är det ett verk av en galning, i ordets vardagliga bemärkelse, men han är knappast så galen att det frikänner honom från moraliskt och juridiskt ansvar. Han uppfyller de klassiska, aristoteliska kriterierna för att ha handlat frivilligt: kontroll över och insikt om handlingen. Det ligger tankar bakom hans handlingar.
”2083” börjar som en främlingsfientlig pamflett och utvecklar sig till alltmer av en fantasy-roman. Den uttrycker åsikter om det mesta, från abort och barnavård efter skilsmässor till regleringar av utbildningsväsendet. Vissa delar av manifestet är omtryck av andras texter, vissa delar är plagierade och åter andra delar har han skrivit själv, men jag betraktar det hela som uttryck för Breiviks uppfattningar.
Han hävdar att det kostat honom 300 000 euro att framställa denna text, som han talar om som en ”gåva”, men det största offret är den handling som ska ”marknadsföra” den. Dådet måste vara extremt för att göra det omöjligt att ignorera manifestet; det är ”bättre att döda för många än för få”. Massmordet och manifestet är oupplösligt sammanbundna som en terroraktion.
Det är inte så att Breivik saknar några moraliska fakta, att han hade kunnat stoppas om någon helt enkelt berättat för honom att det är fel att mörda oskyldiga, för det vet han givetvis. Problemet är snarare att försöka förstå hur någon kan ställa en så grundläggande moralisk insikt åt sidan.
Breivik beskriver sig själv som driven av ”idealistiska mål”, som ger honom en mening i tillvaron. Han skriver: ”Jag har aldrig tidigare i mitt liv känt att jag har gjort något mer meningsfullt än det jag gör nu”. Breivik har en extremt polariserad världsbild där de som inte delar hans åsikter är att betrakta som ”kulturmarxister” eller ”islamister”. Kulturmarxisterna har försvagat Europas identitet, och därigenom lagt grunden för ett muslimskt maktövertagande genom massinvandring. Det är inte alldeles lätt att begripa vad exakt Breivik menar att denna europeiska identitet består av. Hur som helst måste den räddas, och det kräver extrema åtgärder. Reform är omöjligt, bara en våldsam revolution kan återupprätta Europa. Man ska inte slösa energi på att bekämpa muslimerna direkt, utan hellre koncentrera sig särskilt på ”kategori A- och B-förrädare” som ska avrättas och få sin egendom konfiskerad. Först när dessa har eliminerats ska man ta sig an muslimerna.
Den relevanta egenskapen hos ”förrädarna” är just att de är ”förrädare”, inte att de också är någons son, dotter, far, mor, man, fru eller vän. De är ingenting mer än representanter för förräderiet mot Europa. Ondskan har mycket goda förutsättningar när de mänskliga banden löses upp, när konkreta relationer omvandlas till abstrakta identifikationer, när en annan människa inte uppfattas som en person med ett unikt människovärde, utan bara som ett exempel på en grupp. Eftersom den andre är ond, upplever man att det är tillåtet att använda nästan vilka medel som helst för att bekämpa denne. Den andras ondska blir en bekräftelse på ens egen godhet. Ett känt exempel är Usama bin Ladins försäkran att han står för en ”god terrorism” eftersom den bekämpar USA:s ”onda terrorism”.
Vi tänker oss att alla som tar livet av oskyldiga i en sådan omfattning måste förstå att detta är ondskefullt, men de mest grundläggande moraliska insikterna kan förintas i mötet med ideologiska övertygelser. Breivik skriver att ”på många sätt har moralen förlorat sin mening i vår kamp”, och att man bara har att vänja sig vid att även oskyldiga kommer att få sätta livet till. Man märker här en inte obetydlig beundran för al-Qaidas politiska hantverk. Breivik ser inte hur han är en kopia av det han mest fruktar.
Det är svårt att få ett grepp om Breiviks identitet genom att läsa manifestet, trots att han är så kompromisslöst självupptagen. Han är berusad av sig själv; ett av ställena där ett visst mått av självinsikt visar sig är när han beskriver sig själv som en person med ett ”relativt uppblåst ego”.
Identitetsskapande kräver både en negativ avgränsning och en positiv identifiering. ”Jag är inte X” ger endast en obestämd identitet som måste utökas med en positiv identifikation: ”Jag är inte X för jag är Y”. Vad Breivik tar avstånd från är lätt att se. Det är ”islamismen” och ”kulturmarxismen”, som visserligen är ganska otydliga begrepp. Däremot är det svårare att få syn på vad han positivt identifierar sig med.
Han går fullständigt upp i sin roll i den hemsnickrade tempelorden, men denna definieras huvudsakligen av vad han är emot. Han kallar sig ”nationalist”, men det är inte så lätt att förstå vad han fyller begreppet med. Efter gripandet talade man om honom som ”kristen fundamentalist”, men också detta är det svårt att finna bevis för, även om han skriver att åtskillnaden mellan religion och politik, mellan stat och kyrka, bör upphöra, och att landets regering ska rätta sig efter Guds uppenbarade ord.
Han motiverar sällan sina åsikter med hänvisning till Bibelpassager, bortsett från några som ska legitimera bruket av våld, men då framstår det mest som en ursäkt. Han beskriver sig själv som ”100 procent kristen”, men det tycks handla om en kulturell snarare än en religiös kategori. Själv kallar han sig ”moderat religiös” och skriver att han inte är ”överdrivet religiös”. Det är den kulturella identiteten som är det centrala för honom, inte en trosinriktning, och man kan till och med vara ”kristen-agnostiker” eller ”kristen-ateist”. ”Kristen” tycks fungera som en synonym till ”europeisk anti-islamist”.
Möjligen ligger det lite mer i hans beskrivning av sig själv som ”kulturkonservativ”, även om det är svårt att föreställa sig någonting mindre konservativt än genomförandet av en sådan våldsam revolution som han drömmer om. Breiviks kulturkonservatism omfattar monokulturalism, moral, kärnfamilj, fri marknad, stöd för Israel och östkyrkan, kristendom och lag och ordning, men han går inte närmare in på något av detta.
Feminismen är en av de största skurkarna i Breiviks berättelse eftersom den ska ha varit en av de viktigaste orsakerna till försvagandet av den västerländska civilisationen. Kvinnan framställs som ett hot. Han uppskattar att 60–70 procent av alla kulturmarxister är kvinnor, varför man måste anamma och införliva sig med tanken på att döda dem – ”även mycket attraktiva kvinnor”, understryker han. Kvinnor är ett problem bland annat eftersom de tydligen vill vara undertryckta, och därför också vill ha sharia. Kvinnans ”natur” är på muslimerna sida.
”Maktbalansen” mellan kvinnor och män hävdas vara rubbad eftersom kvinnor inte längre behöver männens ekonomiska stöd i samma utsträckning som förr, medan män fortfarande har samma behov av känslomässigt stöd från kvinnorna. Kvinnor har betydligt högre ”erotiskt kapital”, och de har utnyttjat detta för att ”manipulera” mannen med resultatet att han ”feminiserats”. I Breiviks vision ska kvinnan igen ”veta sin plats i samhället” under patriarkens myndiga ledning. Förmodligen kommer detta också i sin tur att göra mannen till en riktig man.
1950-talet är en guldålder för Breivik, särskilt beträffande förhållandet mellan könen, men hans idé om ett Europa som existerade tre decennier innan han föddes är inte mycket annat än en obestämd kontrast till allt som är fel i dag.
Med tanke på att Breivik uppfattar sig själv som en frihetskämpe, är det slående att han betraktar friheten som självupplösande: ”det fria odlandet av idéer, som är kärnan i ett fritt samhälle, kommer att utplåna den grund som det står på”. Han anklagar islam för att vara oförenlig med demokrati, men det är samma demokrati som han själv förlorat all tro på när han hävdar att deltagandet i den demokratiska processen är ”meningslöst”.
Därför måste yttrandefriheten förkastas, och utbildningen regleras. Inte minst måste sociologin avskaffas, eftersom den till sitt väsen är anti-europeisk och bara ”attraherar marxister och blödiga liberaler”. Som ett alternativ till att ta bort den, kan den i stället reformeras helt och hållet genom att baseras på ett ideologiskt fundament av följande tänkare: Machiavelli, Orwell, Hobbes, Mill, Locke, Smith, Burke, Rand och James – och på Bibeln, förstås. Breivik verkar emellertid inte förstå att detta är ett ideologiskt fundament som är fullständigt oförenligt med hans egen ”filosofi”. Den student som haft en sådan läroplan hade blivit Breiviks största motståndare.
Han kryddar texten med citat från olika filosofer och nämner flera filosofiska verk i listan över sina favoritböcker, men tycks inte ha någon nämnvärd kunskap om dessa tänkare och deras verk. Det är märkligt att Thomas Hobbes ”Leviathan” är en av hans favoritböcker med tanke på att Hobbes där insisterar på religionsfrihet. Eller att han sätter John Stuart Mills ”Om friheten” så högt, med tanke på att Mill i den boken levererar ett kompromisslöst försvar för yttrandefriheten och insisterar på alla medborgares rätt att leva sitt liv på sitt sätt, så länge de inte åsamkar andra medborgare skada eller kränker deras rättigheter. Breiviks ståndpunkt att Koranen och Hadith bör förbjudas kunde knappast hitta en starkare motståndare. Och Mill var för övrigt en av de tidigaste feministerna, som med ”Förtrycket av kvinnorna” krävde jämställdhet.
Breivik vill framstå som en tänkare, men är skeptisk till intellektuella. En intellektuell beskrivs som någon som inte bryr sig om ”vilka effekter hans idéer får i praktiken” och att ”vissa människor kan ta skada av idéerna”. Det är en uppseendeväckande anklagelse från någon som skriver ett manifest på 1518 sidor och menar att massmord lämpar sig som marknadsföring. Självmotsägelserna i manifestet står på kö. Han skriver varmt om ridderlighet, men sprider ut intima detaljer om sin familj och sina vänner. Han vill ha ”fri marknad”, men samtidigt avskaffa den ekonomiska globaliseringen och nationalisera stora företag. Han tar avstånd från materialismen i den ”liberala moderniteten”, men finner det samtidigt nödvändigt att ge plats i manifestet åt att berätta om sina favoritklädmärken.
Han tar uttryckligen avstånd från alla ”hatideologier” i en text där hatet slår läsaren i ögonen på varje sida. Han gör undantag för sig själv, som att sex utanför äktenskapet är förkastligt men kan ursäktas i hans eget fall, eftersom det mer än uppvägs av hans självuppoffring för saken.
Det finns ingen hemma i denna text, bara en lång serie poser, infall och utfall.
Breivik har ingen filosofi, bara några stockreaktionära ryggmärgsreflexer.
Lars Fr H Svendsen är professor i filosofi vid Universitetet i Bergen och författare bland annat till ”Ondskans filosofi”.
Översättning: Ludvig Hertzberg
