Det är en gråkall novemberdag när Stockholms stadshus öppnar sina portar för de före detta barnhemsbarn och fosterbarn som farit illa i samhällets vård. Kön ringlar lång vid säkerhetskontrollen. Ändå sägs det att många av de drabbade inte får plats vid denna symboltyngda ceremoni. Kanske hade de rymts om fler politiker och tjänstemän, de som kom in bakvägar och slapp köer och säkerhetskontroller, hade upplåtit sina platser. När själva ursäkten levereras skär en busvissling genom den respektfulla tystnaden. Det kan vara ett hån, eller kanske ett jubel. Äntligen! Vakterna stelnar till, söker efter dissidenten med lätt desperat blick.
Jag betraktar det hela från loftgången utanför Gyllene salen, där jag tillsammans med kollegor från Stockholms Stadsmuseum väntar för att presentera en försmak av utställningen ”Hitta hem. Alla tiders fosterbarn berättar”. Efter ceremonin fyller människorna den överdådiga salen, förser sig av champagnen och de mycket små snittar som till färg och konsistens påminner om rå falukorv. Några är tagna av stunden och den storslagna inramningen. Andra tycks helt ha tappat tilltron till politikernas vilja att ursäkta de ohyggliga svek de blivit föremål för, fnyser åt tandpetarsnittarna och ler i mjugg åt de såta orden. Flera kommer fram, hälsar vänligt, delar med sig av sina levnadsöden. Det är rent kväljande otäckt. Vad säger man till någon som har blivit utsatt för sadistiska övergrepp på barnhem från fem års ålder? Till någon som sitter i rullstol och plågas av smärtor efter åratal av fysisk och psykisk misshandel? Man blir mållös, känner sig stum och otillräcklig. Lyssna är allt man kan göra. Inga ord finns.
Över 900 personer har intervjuats om sina upplevelser av barnavårdens svartaste baksidor i Vanvårdsutredningen. Hur många barn som historien igenom burit på sina demoner i tystnad får vi aldrig veta. Åtskilliga erfarenheter förblir okända, dolda i skam och skuld, vrede och sorg och förpassade till barnavårdens månghundraårigt gömda historia. De män och kvinnor som i dag orkar och vågar berätta bidrar med ett omistligt perspektiv till den sociala barnavårdens historia.
I det mycket korta men intensiva arbetet med att samla material till utställningen har jag försökt skapa mig en överblick över de fragment av levt liv som barnhemmens och uppfostringsanstalternas arkiv rymmer. Materialet är sporadiskt sparat; från några institutioner finns enstaka handlingar, medan andra har efterlämnat mycket omfattande arkiv. Det mesta är kommet ur vuxenvärldens händer. Barnen är mätta, vägda, utredda, bedömda.
De mörka sidor av barnhemstillvaron som medvetandegjorts i samband med Vanvårdsutredningen saknas nästan helt. Pennalism, kränkningar och övergrepp – utöver lagenligt utförd aga och korrektion, som framstår som nog så skändlig – journalförs inte och syns aldrig på bild. Somligt av det vi i dag betraktar som grymheter har varit sanktionerat i lagen. Vi får inte glömma att aga länge ansågs som en helt nödvändig del av barnavården. Men vanvården har ändå i huvudsak försiggått, och försiggår alltjämt, när omvärlden vänt bort blicken. Spåren finns i barnens själar, inte i arkiven.
Men det är inte bara institutionernas baksidor som saknas i materialet. Barnens perspektiv är över huvud taget till stor del frånvarande; ölsupan i gommen, pissluntornas förnedring, herrans tukt och förmaning. Ljud och lukt av många sovande barn i en stor sal. Grinden som är stängd mot världen. Den stundtals monumentala övergivenheten. De erfarenheterna kan bara återberättas av dem som upplevt det.
Ett av de öden som jag snuddade vid i min jakt på material var barnhuspojken Sven Peterssons nedtecknade minnen från Frimurarbarnhuset i Kristineberg, som återfanns av personal vid Stockholm Stadsmuseums samlingsenhet. Manuset hade författaren skänkt till stadsmuseet 1985. Hans historia skulle komma att inspirera till karaktären Rolf i Per Anders Fogelströms roman ”Mödrar och söner” (1991). Nu finns hans egna rikt illustrerade ord om tiden som Frimurarpojke utgivna av Stockholmia förlag, Blåmjölk, gäspa, katekes och pissluntor. Minnen från Frimurarbarnhuset i Kristineberg 1908–1916. Flera av bilderna är inte tidigare publicerade. Texten är rapsodisk men rapp, färgstark och högst subjektiv, präglad av både vrede och den vuxne mannens politiskt färgade reflektioner – men framför allt av viljan att minnas, att lyfta människor och känslor ur det försvunna. På 24 tätskrivna sidor låter han oss ta del av händelser, stämningar och miljöer på Frimurarbarnhuset när det sekel som skulle komma att kallas både barnets och anstaltens århundrade ännu var ungt.
Sven Petersson föddes 1901 och växte upp på den i dag försvunna Privatgatan på det fattiga Söder i Stockholm. Han var yngst av fyra syskon. Mamma Augusta Ingeborg Petersson arbetade i Diakonissanstaltens tvättstuga. Pappa Johan Ferdinand var smed. Det var när Johan insjuknade i fattigmanssoten tuberkulos och långsamt tynade bort på St: Görans sjukhus som familjen söndrades. Faderns sista vilja var att yngste sonen skulle skickas till Frimurarbarnhuset. Varför förstod inte Sven. Barnhemmen var ännu få. Behoven syntes bottenlösa.
Under 1900-talet skulle en mängd nya institutioner komma att öppnas, efterhand alltmer specialiserade. Barnavården utvecklades från fattigvård och filantropi till ett statsintresse och en fråga för social ingenjörskonst och vetenskaplig expertis. ”Asociala, sedligt försummade eller vanartade barn” skulle räddas undan moraliskt förfall med professionell fostran och anstaltsvård. Utvecklingen gick från frivillig fattigvård till ingripanden från samhällets sida, speglandes även seklets obehagligare idéströmningar; rashygien och föreställningar om degeneration och nedärvd asocialitet.
Frimurarbarnhuset grundades 1753 och hörde till stadens äldsta institutioner. Sedan 1863 hade det legat i Kristineberg, eller Krillan, som Sven Petersson kallar det. Till skillnad från Allmänna Barnhuset tog Frimurarbarnhuset endast emot barn födda inom äktenskapet. De skulle därtill komma från dokumenterat välförtjänta fattiga och i grunden städade familjer. Dit kunde familjen Petersson räkna sig. Augusta Ingeborg var en redbar kvinna. Men ensam klarade hon inte att försörja fyra barn. Vem skulle se efter de yngsta när mor måste arbeta? Hur skulle hennes knappa förtjänst räcka till mat och kläder åt fyra barn? Trots en manlig inhysing i köket gick det inte ihop.
Det är en typisk tidsbild från arbetarklassens levnadsvillkor i seklets barndom; tuberkulosen, trångboddheten, inneboendesystemet och de arbetande mödrarnas olösliga dilemma. Sju år gammal togs så Sven Petersson emot på Kristineberg. Den förtvivlan han kände inför avskedet från den kända världen, från syskonen och mamman, kölden och vägglössen i sitt hem på Söder förbyttes så småningom i förbittring över den utsatta rollen som barnhusbarn. I åtta år blev han kvar.
Ur pojkens perspektiv var placeringen ett straff snarare än ett privilegium. Känslan av att vara både utvald och bortvald, av att vara stämplad, reducerad till ett nummer och berövad sin rörelsefrihet tycks ha följt honom livet ut. I Frimurarbarnhusets bevarade straffjournaler framträder den kringskurna barnhustillvaron: barnen visslar i matsalen, glömmer mössan vid uppställningen, tjuvbadar, bygger kojor och rymmer hem till mamma. De straffas med spö och arrest.
Erfarenheterna av vanmakt och av ihärdigt, fantasirikt motstånd är eviga teman i barnavårdens långa historia. Annat i Sven Peterssons anteckningar är bundet till tiden och till rummet; sängvätarnas pissluntor, morgonmålets gäspa, skelettet Benjamin och det burleska persongalleri som barnhuspojkens minnen blåser liv i. Auktoritära präster och skickliga snickarmästare, gemena övervakare och barn på alla nivåer i den informella och grymma hierarki som gärna kommer att behärska platser där många barn sätts att fostra varandra.
Den relativt slutna värld som barnhuset utgjorde ur de internerade barnens perspektiv gav upphov till egna uttryck, lekar och ordningar. Men allt var naturligtvis inte pölsgrå vardag, hunger och uselhet. Här finns också gemenskapen, de triumfatoriska stunder då man överlistade övervakaren Klumpen, ömsinta porträtt av personal som gör skillnad, minnen av lysande högtider, matsäckpannkakor och glittrande sommardagar på sjön.
Sven Petersson skrev ned sina minnen först 1979, vid 80 års ålder. Avståndet i tid sätter naturligtvis sin prägel på texten. Minnesbilder är aldrig historia, ren och oförvanskad. Minnet kan bedra, det präglas av senare intryck och reflektioner. Å andra sidan är föreställningen om en sådan objektiv historieskrivning naturligtvis en chimär. Historien, när den sätts på pränt, är aldrig opåverkad av den som för pennan. Just därför är det så viktigt att många olika röster får återge sina versioner av historien. Rätten att minnas får aldrig överskuggas av vikten av att minnas rätt.
Ett mer sentida exempel på offentliggjorda minnen från 1900-talets barnavård är antologin ”Det är ju inte jag som gjort fel” (Liv i Sverige, 2008). I boken berättar 14 före detta barnhems- och fosterbarn om sina barndomar. Några historier är fasansfulla. Men boken lyfter också fram röster som berättar om andra erfarenheter än barnavårdens mörka sidor, som genom sitt skandalvärde har kommit att dominera den mediala rapporteringen. Det är lätt att glömma bort att den sociala barnavården för många trots allt har varit en räddning.
Även i de få spår till barnens egna röster som återfinns i arkiven kan man ana sig till en stor spännvidd av erfarenheter. Från 1700-talets ”tiggare och tidstjuvar” via 1800-talets många ”oäktingar”, 1900- talets ”vanartiga och moraliskt försummade” till 2000-talets ”dysfunktionella familjer” finns såväl mardrömslika erfarenheter som solskenshistorier. Inte heller tycks det finnas några tydliga mönster med avseende på barnavårdens utformning. Från alla typer av institutioner, såväl från små och stora privata barnhem och statliga anstalter, som från hvb-hem, fosterhem och jourhem i städer och på landet finns både skräckfyllda minnen av pennalism, förtryck, tortyrliknande misshandel – och minnen av att någon för första gången tar i en med vänliga händer, önskar god morgon, säger: du är värd att älskas.
Vad kan vi lära oss av det? Kanske bara att barnens upplevelser av omhändertaganden och placeringar hänger mer på de enskilda människor som är satta att ta hand om barnen, än på de lagar och förordningar som reglerar verksamheten. ”Det är tack vare tanten i trappuppgången med bullar och mjölk som vi har överlevt”, säger en kvinna med många fosterhemsplaceringar och barnhemsvistelser bakom sig till mig. Det faktum att någon vuxen ser, hör, bekräftar och stöttar är avgörande för att överleva det trauma som uppbrottet från en familj och placeringen i ett annat hem troligen alltid innebär. Det gällde på 1700-talet, och det gäller ännu i dag. Vanvården hör inte endast historien till.
