Det finns fler telefoner på Manhattan än i hela Afrika söder om Sahara och ännu har majoriteten av världens befolkning aldrig ringt ett vanligt telefonsamtal.

Uppgifter som dessa återkommer ofta i diskussioner om den teknikklyfta som sägs dela jorden. Inte helt oväntat följer den i huvudsak, men med en del inte oväsentliga undantag, de sedvanliga gränsdragningarna mellan fattiga och rika, mellan vad som förr benämndes första och tredje världen men som nu oftare beskrivs som syd och nord. Sänker man sig från det globala perspektivet och anlägger ett mer regionalt eller lokalt betraktelsesätt framträder än mer detaljerade skiljelinjer. De stora metropolerna, oftast huvudstäderna, är föga förvånande centralorter även vad gäller telekommunikationer och övrig informationsteknologi. Så går till exempel fler utlandssamtal till London än till övriga Storbritannien.

Väl nere på gatunivå i den urbana miljön finner man ytterligare skillnader mellan olika områden vad gäller tekniktäthet. Vissa kvarter drar till sig fler företag som bedriver it-baserade verksamheter, något man skulle kunna kalla Stureplanssyndromet, och det finns också stadsdelar där merparten av de boende är bättre bemedlade och har rätt utbildnings- och yrkesprofil för att passa in på den grupp som konsumerar mest internettjänster och som nyttjar telekommunikationer och informationsteknologi i högre grad än invånarna i fattigare områden.

Även om bilden av det digitala nätverkssamhället numera ser något annorlunda ut än för ett par år sedan, på grund av den så kallade it-kraschen, så avtecknar sig konturerna på den informationsteknologiska kartan inte radikalt annorlunda i dag. Att många har fått se sina förmögenheter rejält beskurna och att andra har fått lämna sina jobb innebär inte att it-verksamheterna i Silicon Valley har försvunnit och ersatts av fruktodlingar. Fortfarande ligger många av de återstående internetrelaterade företagen i Paris gamla klädmanufakturdistrikt Sentier. Ännu har icke alla flytt Stureplan.

Urbanisering är inget nytt fenomen, de stora inflyttningsvågorna under framför allt 1800-talets senare hälft mångdubblade de europeiska storstädernas befolkning, något som skapade både dynamik och problem. I dag sker den snabbaste urbaniseringen i syd, där megastäderna numera är otaliga och i kraftig tillväxt. Inte sällan bildar flera städer sammanhängande urbana nätverk som kan rymma mångmiljonbefolkningar. Liksom en gång i Europas metropoler ställer denna nya urbanisering betydande krav på infrastruktur, men den erbjuder också utvecklingsmöjligheter.

Om urbaniseringen har blivit global kan man också säga att globaliseringen är urban till sin karaktär. Detta avspeglar sig inte bara i varuutbud och internationella affärs- och snabbmatskedjor. Även om bara ett fåtal städer kan sägas vara globala i sociologen Saskia Sassens mening - med ett fullt utvecklat nät av globala ekonomiska och sociokulturella relationer - är åtskilliga mer eller mindre globaliserade. De är kopplade till andra städer genom kommunikationer och genom företagsamhet. Infrastrukturella system är i dag ofta ägda av internationella och transnationella företag: vattenförsörjningen, kollektivtrafiken och lokala medier kan ha ägare bortom nationsgränserna. Migration och ökad rörlighet bland invånarna, liksom ökande informationsutbyte, bidrar också till globaliseringen.

Sassen, som i ”The Global City” (anmäld under strecket 10/4 2003) har specialstuderat New York, London och Tokyo, har bland annat funnit att centralorterna inom länderna har blivit färre genom en stark koncentration av verksamheter och människor till storstäderna, medan antalet centra globalt sett har ökat genom att fler lokala och regionala metropoler nu har vuxit i omfång och betydelse. Trots detta finns det fortfarande få verkligt globala städer, kanske bara någon handfull. Forskningsgruppen GaWC (Globalization and World Cities), vars resultat redovisas i den av Sassen redigerade volymen Global Networks, Linked Cities (Routledge, 368 s), anger fyra så kallade alfavärldsstäder av högsta rang - London, Paris, New York och Tokyo - och ytterligare sex - Chicago, Frankfurt, Hongkong, Los Angeles, Milano och Singapore - på nivån strax under. Stockholm återfinns först bland gammastäderna, efter 35 mer globaliserade metropoler.

Kriterierna för att bestämma den urbana globaliseringsnivån kan naturligtvis diskuteras. Hur viktar man antalet internationella flygavgångar mot mängden internationella konsultfirmor eller strömmen av e-post och utlandssamtal över telefonnätet? Trots detta förefaller globaliseringsforskarna inte vara alltför oense vad gäller ungefärlig rangordning och väsentliga karakteristika.

Att den nya urbaniseringen för med sig ökade skillnader är heller inte en alldeles kontroversiell slutsats, även om beskrivningen och värderingen av tillståndet kan växla något. I en studie över Jakarta - publicerad i antologin Postcolonial Urbanism (Routledge, 335 s), under redaktion av Ryan Bishop, John Phillips och Wei Wei Yeo - använder James Rosenau och Diane Wildsmith den inte alldeles vackra nybildningen ”fragmegration” för att beskriva hur fragmentering och integration verkar samtidigt i den urbana miljön. Andra har valt att främst ta fasta på det som splittrar, till exempel Stephen Graham och Simon Marvin i Splintering Urbanism (Routledge, 479 s), en omfångsrik och detaljerad analys av urbaniseringen under 1900-talet. Här framträder bilden av en utveckling från modern centralisering till postmodern decentralisering. Från homogenitet till heterogenitet.

Den urbana splittringen har, enligt Graham och Marvin, skett på de flesta nivåer och bland annat drivits fram av den privatisering av infrastrukturella system som har ägt rum i de flesta städer världen över under förra seklets sista decennier. Där den moderna stadens ideal var att tillhandahålla tjänster och service till alla genom centraliserade och offentligägda verksamheter, lämnas nu öppet för privata ägare att i konkurrens bedriva sådant som vatten- och energiförsörjning, kollektiva färdmedel och allmänna servicefunktioner, som därmed
inte nödvändigtvis förblir lika allmänna som tidigare. Att genom lagstiftning och kontrakt tvinga fram lösningar som ger samma tillgång som tidigare är inte alltid helt lätt, prisnivåerna kan till exempel inte garanteras på en fri marknad. Utbyggnaden av till exempel bredbandsnät och mobil kommunikation visar på problem med att få täckning av mindre lönsamma delar eller regioner, något som i än högre grad gäller utanför de mest urbaniserade områdena.

Å andra sidan påpekar Graham och Marvin att man inte bör romantisera de tidigare förhållandena. Den centraliserade staden levde inte alltid upp till idealen om allmän tillgänglighet och dessutom var de stora offentliga systemen tröga och svåra att förändra. Konkurrensen kan dessutom påverka prissättningen i för konsumenten gynnsam riktning.

Vad gäller den digitala utvecklingen går det knappast att överskatta betydelsen av den avreglerade telemarknaden, något som framgår av bidragen i The Global Internet Economy (The MIT Press, 520 s), redigerad av Bruce Kogut. Utan nedmonteringen av de stora telemonopolen hade det sannolikt aldrig blivit någon internetekonomi att tala om. Det är också värt att notera att de länder som behållit eller varit långsamma med avregleringen har hamnat på efterkälken i den digitala världsordningen. Möjligheterna att utnyttja de nya förhållandena har visat sig variera. Så kan regionala centra som exempelvis sydindiska Bangalore utveckla en digital ekonomi med betydande mjukvaruproduktion, medan andra indiska städer inte har förmått göra detsamma. Detta hänger delvis i hop med historiska förhållanden och delstatliga skillnader, men det understryker också tendensen till ”denationalisering”. De globala och globaliserande städerna blir i allt mindre grad delaktiga i de nationella strukturerna och i stället allt närmare knutna till andra noder i det globala nätverket. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att villkoren, i form av lagstiftning och reglering, fortfarande i hög grad bestäms på nationell nivå.

Föreställningen om att den nya sköna digitala världen skulle medföra decentralisering i stort som smått kan utan tvivel läggas på idéernas sophög, med föga hopp om att kunna återvinnas. Förvisso flyttade ett och annat bolag ut huvudkontoret från Manhattan, men andra flyttade i gengäld in. Svenska företag nöjer sig inte med att ha säte i huvudkommunen, helst skall det vara London. Att människor nu skulle slippa ta sig till jobbet innebar knappast en omfattande utflyttning från centralorterna till glesbygden. Tvärtom fortgår urbaniseringen och de flesta uppkopplade datorerna återfinner man i metropolernas centrala delar.

Framtiden kommer utan tvivel att vara urban och dagens urbaniseringsmönster kommer sannolikt att bestå. Fragmegrationen tilltar så till vida att städerna och deras invånare kommer att leva i enklaver med högst olika villkor, samtidigt som de är varandras förutsättning och tillsammans formar den urbana miljöns existensmöjligheter. Detta innebär att det i de globaliserade städerna kommer att finnas rika och
välutvecklade områden sida vid sida med fattiga och underprivilegierade. Den digitala klyftan kommer att löpa mellan kvarteren, snarare än mellan städer och länder.

De globaliserade städerna, eller snarare stadsdelarna, kommer att knyta närmare band med andra väl utvecklade enheter i det globala nätverket, snarare än med städer och regioner i den egna nationen. På liknande sätt byggs relationer mellan de fattigare delarna genom de transnationella migranterna och deras urbana nätverk. Det lokala kommer att vara alltmer närvarande i det globala, liksom det globala i det lokala.

Denationaliseringen och globaliseringen kommer att bidra till att stärka de transnationella relationerna i form av gränsöverskridande nätverksbyggen inom ekonomi och handel, sådana vi ser i Öresundsregionen, kring den mexikansk-amerikanska gränsen eller mellan Förenade arabemiraten och södra Iran. De nya urbana regionerna växer fram när den gamla avgränsade staden upplöses. Koncentrationen kommer trots detta sannolikt att fortsätta att öka genom att ett fåtal centra dominerar vad gäller kontrollen över de globaliserade ekonomierna och de infrastrukturella nätverken.

Utmaningen ligger då i att försöka luckra upp de strukturer som låser utvecklingen i fast kurs mot en alltmer avgränsade fragmentering, att motverka enklavbildningen genom att sträva efter en i djupare mening heterogen stadsmiljö där funktioner och livsformer blandas. Det gäller att stärka nätverksbildningen, utveckla fler noder och tätare relationer, inte att arbeta mot urbanisering och globalisering, eftersom detta inte bara vore lönlöst utan också vore hämmande såväl för den ekonomiska som den rent mänskliga utvecklingen. Städerna är, och kommer att förbli, dynamiska kraftfält dit människor söker sig för att förverkliga sina drömmar om ett rikare och bättre liv. Manhattan kommer antagligen att länge än ha fler telefoner än stora delar av Afrika tillsammans, men snart kommer majoriteten av världens befolkning att ringa, skicka sms och mejla - och inte nödvändigtvis bara till de största globala metropolerna.