Natten mellan den 28 februari och den 1 mars 1986 kablades nyheten om mordet på Olof Palme ut över Sverige och världen. Viceamiral Per Rudberg, som ett par år tidigare hade pensionerats som marinchef, var bortrest och nåddes av den skakande nyheten först på morgonen. Han ringde till Lennart Ljung, överbefälhavaren:

”Om det behövs så är jag klar.”

Ljung svarade:

”Vi håller an och ser hur det går.”

Under de första kaotiska timmarna efter skotten på Sveavägen var det ingen som visste om det rörde sig om ett isolerat dåd eller om attentatet mot Sveriges statsminister var början på en större väpnad attack.

Det uppdrag som Rudberg var redo för – han hade alltid en resväska ”halvt packad” – var att flyga till USA eller Storbritannien i ett läge då krig hotade. Där skulle han, enligt en plan som endast de högsta militärerna och en handfull ledande politiker kände till, upprätta ett svenskt exilhögkvarter. Att det alliansfria Sverige snabbt skulle dras in i ett krig på Natos sida mot Sovjet och Warszawapakten var alla invigda på det klara med; något alternativt scenario existerade inte.


Per Rudbergs telefonsamtal till ÖB efter Palmemordet utgör ett slags symboliskt epicentrum i Mikael Holmströms magnifika bok Den dolda alliansen. Sveriges hemliga NATO-förbindelser (Atlantis, 656 s).

Här, i episoden med Rudberg, ryms en historiens ironi. Ingen svensk statsminister har gått längre än Olof Palme i sin definition av neutralitetspolitiken. Han talade om ”orubblig neutralitet”. Men Palmes död var nära att utlösa den hemligaste av alla svenska mekanismer: livlinan västerut.

Samarbetet med Nato är känt sedan länge. När det kalla kriget tog slut försvann den omedelbara anledningen till hemlighetsmakeriet. En statlig utredning, Neutralitetspolitikkommissionen (NPK), studerade perioden fram till 1969, året då Olof Palme blev statsminister. I betänkandet (SOU 1994:11) avslöjades bland annat att försvarsminister Allan Vougt, med statsminister Tage Erlanders godkännande, i början av 50-talet överlämnade den svenska krigsplaneringen till Storbritannien.

Utredningen har kompletterats av en rad forskningsinsatser, där Robert Dalsjös ”Life-line lost” från 2006 väger tungt. Dalsjö radade upp häpnadsväckande detaljer om hur ett formellt alliansfritt Sverige var inkorporerat i Nato: en krypterad telexförbindelse till US Air Force i Wiesbaden, anpassningsbara landningsbanor, krigsspel där centrala svenska beslutsfattare beställde kärnvapenunderstöd.


Mikael Holmström, säkerhetspolitisk reporter på Svenska Dagbladet sedan 1991, är ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien, men hans metod i ”Den dolda alliansen” är journalistens, inte forskarens. Det är inget problem. Tvärtom.

Som den målmedvetne nyhetsjägare han är redovisar Holmström mängder av tidigare okända dokument och sakuppgifter. Flyhänt inventerar han bakgrunden till det svenska västsamarbetet, som hade sina rötter i förhandlingarna om ett skandinaviskt försvarsförbund 1948–49. Norge och Danmark, som till skillnad från Sverige hade erfarenhet av ockupation, valde Nato, men kontakterna levde vidare och utvecklades. Norge blev Sveriges viktigaste sambandsland med Nato, även om det också förekom nära kontakter med USA.

Under Kubakrisen 1962 sändes en hög svensk officer till Washington. I händelse av ett sovjetiskt anfall mot Sverige skulle marinkåren sättas in i Skåne och Norrland. På områden som underrättelsetjänst, teknik och officersutbyte var de svensk-amerikanska förbindelserna särskilt intensiva. Så var det också under ”frostens år” när Olof Palmes protester mot USA:s krigföring i Vietnam kulminerade och orsakade diplomatisk kris.


Stig Synnergren, ÖB 1970–78, har vittnat om hur Palme riktade följande uppmaning till honom: ”Nu när jag bråkar med amerikanarna så se för Guds skull till att vi har goda relationer på det militära området.”

Men det är intervjuerna som gör ”Den dolda alliansen” unik. Under flera år har Holmström talat med 140 officerare, politiker, diplomater och andra nyckelspelare. Läsaren möter snart sagt alla som har något intressant att säga i ämnet, från höga militärer som Per Rudberg till pseudonymen Jan Danielsson, stabschefen för topphemliga ”Flygenhet 66”, som i samverkan med Natoländerna Norge och Danmark flyttade runt agenter och infiltrerade gränsområdet mellan Finland och Sovjet.

En annan spännande gestalt som figurerar i ”Den dolda alliansen” är försäkringsdirektören Alvar Lindencrona, som under ett kvartssekel stod i spetsen för Stay Behind, en underjordisk motståndsrörelse som byggdes upp i samarbete med Nato. Den skulle börja fungera om Sovjet ockuperade landet. Tage Erlander deltog ibland i organisationens möten.


Resultatet av Mikael Holmströms vedermödor är imponerande, vilket understryks av professor Kent Zetterberg i ett efterord. Boken ”fyller en viktig lucka i vårt vetande”, skriver Zetterberg, som ser den som ”ett gott exempel på vad Oral History kan tillföra”.

Bland det viktigaste med Holmströms bok är att han visar att västsamarbetet fortsatte ända fram till det kalla krigets slut 1989–91. På vissa områden fördjupades det rentav, i synnerhet när det gällde Norge och Danmark.

Tidigare har man trott att västkontakterna klingade av mot slutet av 70-talet för att nästintill upphöra på 80-talet. Så var det inte. Samtidigt som neutralitetsretoriken skruvades upp i falsett fortsatte samarbetet och förberedelserna.

Kring 1980, när den sovjetiska upprustningen på Kolahalvön utgjorde ett växande orosmoment, startades ett speciellt sambandsnät mellan Stockholm, Oslo och Köpenhamn. Under krisen i Polen i början av 80-talet hade Sverige tätt informationsutbyte med Nato. Och ända fram till 1989, året då Berlinmuren föll, genomfördes krigsspel där svenska officerare och beslutsfattare tränades i att samverka med västalliansen.

Broschyren ”Om kriget kommer”, som skickades ut till svenska hushåll, uppdaterades successivt. I den sista upplagan var budskapet entydigt:

”Vi vill alla att Sverige ska vara fritt och självständigt och att vi ska ha fred. Därför har vi inte något militärt samarbete med andra länder i fredstid. Om det blir krig, ska vi vara neutrala och inte gå med på någondera sidan.”

Det var helt enkelt inte riktigt sant.


Det är inte bara neutralitetslinjen som blir allvarligt – ja, hjälplöst – komprometterad i ”Den dolda alliansen”. Det blir även en statlig utredning.

Diplomaten Rolf Ekéus tillsattes som utredare av Göran Perssons regering med uppdrag att studera den svenska säkerhetspolitiken 1969–89. Redan från början fanns misstankar om att utredningen var ett beställningsjobb för att motverka det ifrågasättande av neutralitetspolitiken som grep omkring sig efter NPK:s betänkande 1994. Avslöjandena där var ju särskilt generande för Socialdemokraterna, som styrt landet under hela den tid som NPK granskade.

Den som med någorlunda öppet sinne tog del av Ekéus slutsatser när de presenterades (SOU 2002:108) kunde omgående konstatera att misstankarna var befogade. I princip innehöll betänkandet en enda nyhet: en ensidig amerikansk säkerhetsgaranti för Sverige från 1962. Därutöver försökte Ekéus tona ned de tidigare uppgifterna om västsamarbete. Retoriken och politiken hade, menade han, på det hela taget stämt överens.

Efter Mikael Holmströms genomgång står det klart att Ekéus utredning kan spela en betydelsefull roll i framtiden. Inte som ett dokument som kastar ljus över historiska skeenden, utan som ett exempel på det svenska utredningsväsendets förfall.


Likafullt finns det anledning att uppehålla sig vid två meningar i det undermåliga betänkandet. Om det kalla krigets svenska statsministrar står det:

”Erlander, Palme, Fälldin, Ullsten och Carlsson var alla fullt medvetna om att neutralitetspolitiken kunde misslyckas och Sverige bli angripet. Då – men först då – kunde militär samverkan med angriparens huvudfiende bli aktuell.”

Bakom den bisarrt oprecisa formuleringen om ”angriparens huvudfiende” – som om det fanns någon annan tänkbar angripare än Sovjet – skymtar den försvarslinje som neutralitetens apologeter brukar samlas vid:

Doktrinen ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” var tänkt att hålla Sverige utanför en våldsam sammandrabbning mellan öst- och västblocken. Men om Sverige angreps upphörde neutralitetspolitikens grundförutsättning. I samma ögonblick kunde Sverige be om hjälp utifrån. Alltså var kontakterna med Nato inget dubbelspel, utan en form av försäkring ifall det värsta skulle hända.

Det ligger en del i detta och NPK konstaterade att det ”hade varit oförenligt med det ansvar som åvilade landets politiska och militära ledning” att inte vidta sådana åtgärder.


Men varför vänta till dess att katastrofen var ett faktum? Mot bakgrund av krigsrisken hade det varit ett oansvarigt vågspel att inte förebereda för militärt bistånd. Vi vet nu att ledande svenska politiker och militärer inte var så oansvariga, tack och lov. Kruxet var – och här kan man tala om dubbelspel – att dessa hemliga förberedelser ackompanjerades av kategoriska deklarationer som uteslöt varje form av militärt samarbete.

Alla involverade, här hemma och utomlands, visste hur det låg till. Det förhållandet att Sverige var en informell alliansmedlem – det svenska flygvapnet ingick i Natos flankskydd under beteckningen ”external air force” – var också känt i Moskva; det hade storspionen Stig Wennerström sett till. De enda som inte visste var svenskarna, som i stället blev mentalt inympade med föreställningar om den absoluta och moraliskt oantastliga alliansfriheten.

Här avtecknar sig det fundamentala och demokratiska dilemmat bakom diskrepansen mellan den officiella politiken och det reella agerandet: de styrda blev lurade av de styrande.

I dag, efter det kalla kriget och med Sverige i EU, har den säkerhetspolitiska linjen anpassats till verkligheten. Numera gäller en solidaritetsklausul som slår fast att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om ett EU-land eller något nordiskt land blir angripet. Denna solidaritet gäller ömsesidigt. Alliansfriheten består, men mest som ett utanverk, vilket i dessa dagar demonstreras genom svenskt deltagande i Natoledda insatser i Afghanistan och över Libyen.


När det gäller Sverige, neutralitetspolitiken och det kalla kriget lär det rinna mycket mer vatten under broarna. Men redan nu står det klart att Sverige var en integrerad del av de västliga demokratiernas försvarsapparat. Man skulle kunna säga att Sverige, utan att vara formell medlem av alliansen, försvarade halva Natos frontlinje mot öst. Det är inget att skämmas över. Vad somliga har anledning att skämmas över är ett offentligt hyckleri som i efterhand framstår som närmast groteskt.

Allt detta blottläggs av Mikael Holmström i ”Den dolda alliansen”. Ingen som vill förstå och förhålla sig till Sverige under det kalla kriget kommer undan hans grundliga redogörelse. Men den bästa sammanfattningen av boken svarar inte Holmström själv för. Det gör en tvåstjärnig amerikansk amiral. Svenska officerare besökte 1987 USA:s Keflavikbas på Island. Amiralen hälsade dem välkomna som allierade. Någon invände då att gästerna var från Sverige. Amiralen replikerade:

”Ja, jag vet. Men jag känner mig bekväm med att ni är neutrala på vår sida.”