Konstruktionen av en järnväg var en förutsättning för britternas kolonialisering av Kenya. 1896 började Uganda Railway att byggas. Sträckningen gick från Mombasa vid kusten till Victoriasjön, genom kikuyufolkets bördiga jordbruksmarker.
Britternas mål, hette det, var inte att exploatera Östafrika. Nej, syftet var att sprida civilisationens ljus över den mörka kontinenten. Till skillnad från många andra delar av imperiet skulle den ekonomiska ryggraden i Kenya utgöras av brittiska nybyggare. De kom till Mombasa med båt, åkte sedan vidare med tåget till Nairobi, och därefter med vagn genom ”MMBA” - ”miles and miles of bloody Africa”. I Kenya fanns bördig mark reserverad för nybyggarna, gott om billig arbetskraft och en möjlighet att upprätthålla en livsstil som var allt svårare att bevara i Europa.
Det finns i litteratur och film ett romantiskt skimmer kring denna klassiska tågrutt och kolonial livsstil i Kenya. Men medan stupfulla engelsmän dansade på borden på legendariska Muthaiga Club i Nairobi utspelade sig en annan, och tyvärr tills nu inte så omskriven, historia som är förknippad med järnvägen i Kenya.
Tåget mellan Mombasa och Nairobi passerar Athi River, ett samhälle som på 1950-talet hyste ett av flera fångläger som Caroline Elkins, lektor i historia vid Harvard University, i en ny bok kallar ”Storbritanniens Gulag”. På järnvägen transporterades misstänkta upprorsmakare i låsta godsvagnar till de olika lägren, flera av dem låg i anslutning till järnvägen.
Britain's Gulag. The Brutal End of Empire in Kenya (Jonathan Cape, 475 s) handlar om britternas brutala hantering av Mau Mau-upproret på 1950-talet. Elkins avslöjar en omfattning och systematisering av grymheter som inte tidigare varit känd.
Mau Mau var en terroristorganisation med rötter hos Kikuyubefolkningen i centrala Kenya. Av britterna beskrevs Mau Mau som onda barbarer som med hemliga blodseder förband sig att med bestialiska mord utplåna den vita befolkningen.
Mau Mau sågs som själva antitesen till britternas civiliseringsprojekt. Rörelsen beskrevs ofta i medicinska termer, som en smittsam psykisk sjukdom. När upproret började anlitade Kenyas koloniala administration Doktor J C Carothers, Storbritanniens ledande expert inom området etnopsykiatri. Denna medicinska specialitet hade ungefär samma livslängd som imperiet. Carothers slog fast att Mau Mau inte hade med politik att göra, utan var ett psykopatologiskt fenomen.
Upproret föddes ur kikuyubefolkningens behov av mark. Reservaten var små och jorden dålig. Mau Mau var en radikalisering av kikuyernas motstånd mot kolonialmakten, som startat på 1920-talet med bildandet av Kikuyu Central Association, KCA. Bland grundarna fanns Jomo Kenyatta, sedermera det självständiga Kenyas första president. KCA försökte driva frågan om land och frihet genom imperiets formella politiska kanaler.
Enligt officiella siffror mördade Mau Mau runt 1 800 så kallade lojalister - kenyaner som var lojala med kolonialmakten och därmed åtnjöt ekonomiska privilegier. Knappt 100 européer, varav 13 nybyggare, mördades.
Elkins skriver att hennes ursprungliga avhandlingsämne var fånglägren, ett dittills ganska outforskat ämne. I arkiv i London hittade hon material om dessa läger där fångarna ”rehabiliterades” - genom utbildning och arbete skulle de lära sig kristna värderingar och bli botade från Mau Mau. Men efter ett tag upptäckte hon att många dokument saknades och troligen hade förstörts när britterna lämnade Kenya i början av 1960-talet. Hon hittade också tidningsartiklar och brev som fångar lyckats smuggla ut som berättade en helt annan historia om innebörden av ”rehabilitering”. De fall av våld som i arkiven benämndes som beklagliga undantag visade sig vara regel.
Elkins bok är resultatet av ett tio år långt och mödosamt forskningsarbete. Hon har dammsugit arkiv och intervjuat ett stort antal fångar och fångvaktare som var med på 1950-talet. På 475 sidor redogör hon initierat och indignerat om hur tortyr, avhumanisering och slavarbete sattes i system i fånglägren i
Kenya.
Officiellt dog 11 000 Mau Mau i strid, men detta är en siffra som Elkins allvarligt vill ifrågasätta. Hon menar att det ”i det senkoloniala Kenya pågick en mordisk kampanj att eliminera Kikuyu, en kampanj som lämnade tiotusentals, kanske hundratusentals, döda.”
När Mau Mau-upproret startade i början av 1950-talet utbröt panik bland den vita befolkningen. Redogörelser för Mau Maus barbarier och bilder på sönderhackade nybyggare spreds i den västerländska pressen. Fotografier från massakern i Lari, där Mau Mau mördade 97 lojalister spädde på skräcken. Elkins redogör för grymheterna i Lari, men hon konstaterar också att de pressmeddelanden som i detalj beskrev blodbadet i Lari inte nämnde att runt 400 Mau Mau-medlemmar dödades av säkerhetsstyrkor i en hämndaktion.
Den 9 oktober 1952 sköts den konservative och västorienterade Chief Waruhiu, av britterna kallad ”Afrikas Churchill”, till döds av Mau Mau maskerade till poliser. Kort därefter startade ”Operation Jock Scott”, och det som skulle bli ett åtta år långt undantagstillstånd proklamerades. De kikuyer som ansågs leda upproret togs till Lokitaung i den ödsliga norra delen av landet. Efter en rättegång, som var en parodi på det brittiska rättsväsendet, hölls de inspärrade i åtta år. Bland ledarna fanns Jomo Kenyatta. Han tillhörde en moderat falang inom motståndsrörelsen och hade varit den som försökt hålla de revolutionära Mau Mau stången. Elkins påpekar att Mau Mau stärktes när den heroiska kikuyuledaren Kenyatta också blev martyren Kenyatta.
Britterna förde ett tvåfrontskrig mot Mau Mau. Brittiska styrkor, understödda av Royal Air Force, stred mot de runt 20 000 Mau Mau-sympatisörer som gömde sig i skogarna. Den andra, betydligt längre och mer omfattande kampanjen, var riktad mot de en och en halv miljon kikuyuer som misstänktes ha svurit Mau Mau-eden och därmed skulle vara beredda att slåss. Slagfältet för detta krig var inte skogarna utan ett vidsträckt och komplicerat system av fångläger och protected villages. Enligt Elkins fanns det runt 100 läger, och då har hon inte räknat med de alla de ”privata” fångläger som nybyggare satte upp.
I det som kallades screening undersöktes vilka som svurit eden. Med hjälp av lokala vakter (askaris) och lojalister försökte polismännen tvinga fram erkännanden med våld. Därefter sorterades fångarna in i olika färgkategorier (svart för de svåraste fallen, vitt för de nästan oskyldiga). Färgen bestämde deras destination i det som kallades Pipeline. Vissa togs till vanliga fängelser, andra till olika sorters läger. Det fanns ett speciellt läger för kvinnor. De som erkände, oftast efter tortyr, skickades till protected villages, omgivna av taggtråd och bevakade av askaris. Egentligen var det, enligt Elkins, inte så stor skillnad mellan protected villages och de olika lägren; de utgjorde olika grader i helvetet.
Mau Mau-fångarnas slavarbete ingick som en del av ekonomin. De behövdes för infrastrukturbyggen. Kenyas internationella flygplats, där man nu kan köpa Elkins bok, är byggd av Mau Mau-fångar.
För att tvinga fram erkännanden användes hot, knytnävsslag, piskrapp och sexualiserat våld. Det handlade om alltifrån våldtäkter till att en fånge hölls fast medan salt, peppar eller sand trycktes in i hans analöppning. Flera före detta fångar berättar om att de tvingades gå med en överfull latrintunna på huvudet tills innehållet skvätt ut över dem. Andra berättar att de under lång tid fick hänga upp och ner. Listan över tortyrmetoder kan göras lång. En nybyggare redogör för Elkins vad som hände när han skulle få en ”kuki” att erkänna: ”Det gick lite överstyr. När vi hade skurit av hans testiklar hade han inga öron kvar och hans ena ögonglob, jag tror att det var den högra, hängde ut ur sin håla. Tyvärr dog han innan vi fick något ur honom.”
Dessutom var Mau Mau synnerligen grymma mot dem som gav upp. Elkins redogör för flera fall där avhopparna ströps till döds av medfångar.
Men, hur kunde detta fortgå? Vad var reaktionen i Storbritannien? I det brittiska imperiet var makten decentraliserad. Det var den koloniala administrationen på plats som skötte det dagliga arbetet. Men enligt Elkins var de brutala metoderna kända och dessutom sanktionerade av London. De ansvariga höll, menar hon, varandra om ryggen.
I teorin var Pipeline del av ett ”rehabiliteringsprogram” där tanken var att Mau Mau genom terapi skulle överge rörelsen. Nyheter som beskrev en helt annan verklighet började efter ett tag nå moderlandet. Flera av fångarna lyckades smuggla ut brev adresserade till brittiska parlamentsledamöter. Där beskrev de tortyren och slavarbetet. Flera britter som arbetat i lägren vittnade när de kom tillbaks till Storbritannien om de hemskheter som pågick. En polisman skrev till sina kollegor i England om det han kallade ”Gestapo-stuff”.
Labourledamoten Barbara Castle tog tidigt upp frågan och hon reste också till Kenya. Hon argumenterade förgäves för att oberoende undersökningar skulle göras. Alan Lennox-Boyd, ansvarig för koloniala affärer, förnekade först att tortyr och våld låg bakom den mycket höga dödligheten i lägren. När det inte längre gick förklarade han i debatter i underhuset att det handlade om enstaka rötägg som skulle tas i örat. Men förklaringen att elva personer dött och sextio skadats i Hola-lägret 1959 på grund av att de hade druckit otjänligt vatten höll inte. De hade, visade det sig, slagits ihjäl och skadats av askaris under ledning av brittiska officerare.
Trots det som framkom efter Holamassakern gjordes aldrig någon oberoende undersökning. Nu handlade det om att få till stånd en så värdig avkolonialisering som möjligt. Britterna fick hjälp från oväntat håll. Kenyatta, som av brittiska medier tidigare kallats ”Afrikas Hitler”, visade sig när han blev frigiven vilja dra ett streck över det förflutna och se framåt. Lojalisterna kunde därmed behålla sina ekonomiska privilegier och de vita farmarna var inte hotade. Det var många som hade ekonomiska och politiska intressen av att glömma övergreppen i lägren.
Elkins arbete har hyllats i Storbritannien och i Kenya, men hon har också kritiserats för att vara pro Mau Mau och för att använda sig av för många muntliga källor.
I den kenyanska dagstidningen Daily Nation har boken debatteras flitigt av läsarna och inläggen visar att Mau Mau fortfarande är ett öppet sår. Veronica Bellers, dotter till en kolonialtjänsteman, tar bestämt avstånd från Elkins ”partiska redogörelse”. Hon hävdar att Mau Mau-stridigheterna var ett inbördeskrig mellan olika kikuyer. Den koloniala administrationen bestod, skriver Bellers, av ”rättskaffens, artiga, hårt arbetande tjänstemän med uttalad vilja att skydda hela befolkningen”. Mwangi Mungai, vars farfar satt fem år i läger bara för att han var kikuyu, gav Bellers svar på tal: ”de flesta av dem som skötte kolonierna skulle inte ha tillåtits att sköta ens en pub i Storbritannien”.
Caroline Elkins har i detta pionjärarbete satt blåslampan på det brittiska imperiets mörka hjärta. Som en recensent i London Review of Books skrev torde det efter Elkins bok vara svårt att hävda myten att britterna var godare kolonialherrar än fransmännen. Kenya var Storbritanniens Algeriet. Fast förmodligen värre.
