Orden ”Jag föddes klockan fyra på morgonen den 9 januari 1908 i ett rum med vitlackerade möbler och fönster ut mot Boulevard Raspail” inleder första delen av Simone Lucie Ernestine Marie Bertrand de Beauvoirs självbiografi, ”En familjeflickas memoarer” (1958). Den skildrar barndomen och uppväxten i en borgerlig miljö i Paris: barnflickan Louise, de lika beundrade som distanserade föräldrarna, en yngre syster, katolsk flickskola, långa somrar på landet med tanter, farbröder och kusiner. Senare skriver de Beauvoir att det var hennes lycka – och ett inslag av slump i hennes annars förutsägbara till­varo – att familjens ekonomiska situation försämrades så avsevärt kring 1920 att hon och hennes syster tvingades utbilda sig. Efter universitetsstudier i litteratur, matematik och filosofi vid Sorbonne och École normale supérieure undervisade de Beauvoir under några år i filosofi på gymnasiet, men levde sedan på inkomster från sitt skönlitterära, filosofiska och politiska författarskap.

I företalet till självbiografins andra del, ”De bästa åren” (1960), kommenterar de Beauvoir beslutet att skriva om sitt förflutna: ”Jag hade länge för mig själv velat berätta historien om mina tjugo första år och har aldrig glömt hur jag som ung flicka vädjade till den kvinna som jag en gång själsligen och kroppsligen skulle komma att absorberas av, så att ingenting alls, inte ens en handfull aska, skulle bli kvar av mig själv: jag besvor henne att hon en dag skulle rädda mig ur det tomma intet dit hon hade förvisat mig /…/ Vid femtio års ålder tyckte jag att stunden var inne; jag lånade mitt medvetande åt det barn, den unga flicka som blivit kvar längst borta i förgången tid och som försvunnit med den. Jag har fått dem att leva på papperet, i svart på vitt.”

Det är tydligt att det är en fenomenologiskt inställd författare som lånar sitt medvetande åt det förgångna. Fenomenologin, som tog sin början med Edmund Husserl år 1900, gör sig påmind i de Beauvoirs beskrivningar av erfarenheten och den mening som uppstår ur den. I hennes första minne flyter färger och möbler samman till en varsebliven helhet: ”något rött, svart och varmt”. Först därefter urskiljs röda mattor, rött siden på glasdörrar, rött sammet i tunga gardiner, svart päronträ. ”Jag betraktade, jag rörde vid saker, jag lärde känna världen, väl skyddad”, konstaterar det vuxna medvetandet. I den fadda smaken av havregrynsvälling, eller i hänryckningen över kanderade frukter och karameller, grundläggs förtrolighet: ”Genom min mun inträngde världen på ett intimare sätt än genom ögon och händer.”

Existensfilosofen de Beauvoir förstår ätandet som ett upptäckande och erövrande, och som en av hennes tidigaste plikter. Hon erinrar sig stoltheten över att ha växt några centimeter men också rädslan för att bli en annan. Hotet ”om du inte äter så blir du aldrig stor” motiverar ytterligare ett minne: ”Solen lyste in på parkettgolvet och de vitlackerade möblerna. Jag betraktade mammas länstol och tänkte: ’Jag kommer inte att sitta i knäet på henne längre’. Med ens existerade framtiden; den skulle göra mig till en annan som skulle säga jag men inte längre vara jag. Jag fick en förkänsla av hur jag undan för undan avvänjdes, förnekade, avföll och dog gång på gång.”

de Beauvoir tillhörde den första generationen kvinnor i Frankrike som kunde utbilda sig inom filosofi och inneha lärartjänster på gymnasienivå: den franska examen agrégation öppnades för kvinnor under mellankrigstiden. Mot den bakgrunden har den norska litteraturvetaren Toril Moi (i ”Simone de Beauvoir: The Making of an Intellectual Woman”, 1994) beskrivit de Beauvoir som 1900-talets emblematiska intellektuella kvinna, och hur de motsättningar som intellektuella kvinnor i en patriarkal värld upplever med ovanlig skärpa framträder i hennes texter. Det gäller både romanerna, vilka ofta gestaltar konflikter mellan de kvinnliga karaktärernas känslomässiga begär och deras ekonomiska och intellektuella frihet, och självbiografins fem delar, där de Beauvoir beskriver sin egen utbildningsväg och karriär i detalj.

Filosofiskt illustrerar självbio­grafin innebörden i en berömd passage ur ”Det andra könet” (1949), Simone de Beauvoirs banbrytande studie av kvinnan och könsskillnaden: man föds inte till kvinna, man blir det. Meningen inleder ­kapitlet ”Barndom” i studiens andra bok. ”Inget biologiskt, psykologiskt eller ekonomiskt öde avgör utformningen av den gestalt som den mänskliga honan får i samhället”, förklaras där. Denna gestalt måste istället förstås i ljuset av civilisationen som helhet. Vad som har betydelse är med andra ord ”vad mänskligheten har gjort med den mänskliga honan”. Analysen svarar i sin tur på den fråga de Beauvoir ansåg måste ställas innan hon påbörjade sin personliga biografi: Vad är en kvinna?

I ”Det andra könets” första bok undersöker de Beauvoir frågan genom att kritiskt granska sin tids vetenskapliga teorier om kvinnan och relationen mellan könen, samt diskutera hur dessa teorier återspeglar vad hon betraktar som en seglivad myt om kvinnan: myten om ”det evigt kvinnliga”. Enligt denna motsägelsefulla myt – förstådd som en ursprungligen androcentrisk fantasi som kommit att ingå i kvinnors självuppfattning – är kvinnan både allt det mannen inte är och värderad i förhållande till honom. Han är subjektet, det väsentliga, hon är den Andre.

Svårigheten att avliva myten om ”det evigt kvinnliga” förklaras av att den delvis är förbunden med erfarenheten. Myten sublimerar vad de Beauvoir betraktar som en oföränderlig aspekt av människans villkor, ”klyvningen” av mänskligheten i två kategorier, och ersätter kvinnors splittrade, tillfälliga och mångfaldiga upplevelser av denna verklighet med en statisk idé. Idén begränsar deras möjligheter att bli subjekt. Det stämmer, anser de Beauvoir, att kvinnan existerar som en annan än mannen. Denna alteritet erfars konkret i ”begäret, omfamningen, kärleken”. Men den verkliga relationen mellan kvinnor och män, till skillnad från mytens, utmärks av ömsesidighet. Via erotik, kärlek och vänskap, men även genom besvikelse, hat och rivalitet, är könsrelationen en kamp mellan medvetanden som vart och ett vill vara väsenligt. Den är ”ett erkännande av friheter som bekräftar varandra och en ändlös övergång från fientlighet till samförstånd”.

I ”Det andra könets” andra bok studerar de Beauvoir hur kvinnorna själva upplever kvinnligheten, här förstådd som en gemensam horisont mot vilken varje enskild kvinnlig existens avtecknar sig. Myten om det evigt kvinnliga bidrar till denna horisont, liksom biologiska, psykologiska, ekonomiska och historiska fakta. Vad de Beauvoir beskriver, närmare bestämt, är hur världen framträder som meningsfull genom den levda erfarenheten av det samhälle hon känner igen: den lilla flickans upptäckt av ”faderns auktoritet” i det drama som den ­tidiga psyko­analytiska rörelsen kallade elektrakomplexet (och som skulle motsvara den lille pojkens ­oidipuskomplex), den unga flickans heterosexuella initiation, lesbisk kärlek och sexualitet, äktenskapet, prostitutionen, moderskapet, yrkeslivet och åldrandet.

Det är dock avgörande för de Beauvoir att den mänskliga tillvaron är föränderlig. Kvinnan och mannen förstås som vardanden snarare än bestämda realiteter, som historiska idéer snarare än naturgivna arter. de Beauvoir hänvisar till den samtida kollegan och vännen Maurice Merleau-Ponty när hon skriver att den mänskliga existensen inte medger några rena fakta, eftersom existensen ”utgör den rörelse genom vilken fakta antas”. Den tvingar oss därför att förändra innebörden i begrepp som ”nödvändighet” och ”tillfällighet”. Hon betonar även det kroppsbegrepp som Merleau-Ponty utvecklade under inflytande av gestaltpsykologin och fenomenologin. Enligt detta inbegriper närvaron i världen ­befintligheten av en kropp som på en och samma gång är ”ett ting i världen och en synpunkt på världen”, i de Beauvoirs tolkning. Vetenskapliga beskrivningar av kroppen är abstraktioner från denna subjektivt levda kropp.

Tyvärr har de Beauvoirs filosofiska utgångspunkter inte alltid uppmärksammats. Hennes ­detaljerade redogörelser för vetenskapliga ”fakta” om kvinnan, vilka hon problematiserar, har gjort att ”Det andra könet” ofta mottagits som en historisk eller sociologisk studie av kvinnans situation. Viktiga passager där de Beauvoir framlägger sin förståelse av begrepp som ”situation” och ”erfarenhet” har samtidigt fallit bort, till och med i översättningar. I det sammanhanget utgör Adam Inczèdy-Gombos och Åsa Mobergs nya svenska översättning av ”Det andra könet”, i samarbete med Eva Gothlin, ett glädjande och värdefullt undantag.

Sedan 50-årsminnet av utgivningen av ”Det andra könet” syns en förändring i den internationella litteraturen om de Beauvoir. Som Mary K Dietz har framhållit finns en vilja att läsa de Beauvoirs verk mer nyanserat än vad som tillåts av ett val mellan Ikonen och Demonen, eller ett val mellan ”feminismens moder” och ”kvinnan-som-egentligen-ville-vara-en-man”. Eva Gothlins avhandling ”Kön och existens. Studier i Simone de Beauvoirs ’Le deuxième sexe’” (1991), som nyligen översatts till franska, föregriper detta intresse.

Gothlin analyserar ”Det andra könets” hegelianska, marxistiska och existensfeno­menologiska inslag, och argumenterar för att de Beauvoir utvecklade en egen version av fransk existensfilosofi, vilken inte helt överensstämmer med Jean-Paul Sartres (som den ofta reduceras till), och kombinerade den med en historiefilosofi. Därmed blev det möjligt för henne att utveckla en existensfilosofisk analys av förtryck. Medan Gothlin i senare texter, och innan sin alltför tidiga bortgång, uppmärksammar betydelsen av Martin Heideggers arbete för de Beauvoirs etik, har den finska filo­sofen Sara Heinämaa lyft fram arvet från Søren Kierkegaard och Husserl. I ”Toward a Phenomenology of Sexual Difference: Husserl, Merleau-Ponty, Beauvoir” (2003) betonar Heinämaa tvetydighetens betydelse för de Beauvoirs icke-systematiska tänkande, samt visar hur Husserls och Merleau-Pontys sätt att närma sig frågan om subjektivitet är avgörande för hennes studie av könsskillnadens mening.

Påminnande om Hannah Arendts studie av villkoren för det praktiska livet i ”Människans villkor”, som vill vara en inledning till en politisk teori, är ”Det and­ra könet” metodiskt en studie av de grundläggande villkoren för könens existens och kvinnans frigörelse. de Beauvoir tillhandahåller med andra ord ingen enhetlig feministisk teori. Att det nära 900-sidiga verket fortsätter att engagera – och provocera – läsare, och sedan 60-talet har åberopats av så skilda politiska grupper som radikalfeminister, likhetsfeminister, konstruktivister och icke-essentialistiska skillnadsfeminister, bekräftar detta faktum.

Enligt min uppfattning skildrar den på samma gång krävande och underhållande studien framför allt hur könsidentitet och skillnad konstitueras, det vill säga hur deras mening framträder, i vetenskapliga och kulturella diskurser och i enskilda kvinnors och mäns självförståelse och konkreta relationer. Det är denna tillblivelse som självbiografin gestaltar litterärt. Mot slutet av ”Det andra könet” diskuterar de Beau­voir mer utopiskt vilka villkor som måste råda för att både kvinnor och män ska kunna framträda som subjekt, och vad det skulle betyda för kvinnan att bli subjektiv, givet hennes förflutna. Hon skriver, något tvetydigt:

”Det är inte säkert att hennes ’tankevärldar’ kommer att skilja sig från männens, ty det är genom att närma sig dem hon kommer att frigöra sig; för att uttala sig om i vilken utsträckning hon kommer att förbli särskild och i vilken utsträckning dessa särdrag kommer att behålla sin betydelse måste man våga sig på tämligen djärva förutsägelser. Säkert är dock att kvinnans möjligheter hittills förkvävts och därmed gått förlorade för mänskligheten och att det nu i hennes eget och alla andras intresse är hög tid att hon äntligen ges en chans att utforska alla sina möjligheter.”