Det berättas att Marshall McLuhan, tv-mediets store utforskare, lär ha skaffat sig en tv-apparat mycket sent. Skriva, resonera och tänka om television gick an – men att titta på tv var trist. I det privata var McLuhan alltid misstänksam mot tv-mediet­, ibland till och med fientligt inställd mot detta efterkrigstidens ledmedium.

Att en medieteoretiker av McLuhans rang hemmavid i soffan inte intresserade sig för sitt studieobjekt kanske för­vånar. Men bland mediehistoriens titaner är han inte ensam. ”Varför har ni ingen tv, herr Luhmann­?”, lär en gång en radiojournalist ha frågat medie- och system­teoretikern Niklas Luhmann. ”Därför att när jag har tid att titta så visas nästan aldrig­ något som intresse­rar mig”, svarade han, ”men jag har inget principiellt emot mediet­.” Luhmann­ lär nu ibland ha tittat på tv, framför allt under­ ensamma hotellkvällar på sina många föreläsningsresor. Men precis­ som med McLuhan­ kan man fråga sig hur en akademiker som inte hade någon­ tv-appa­rat hemma sociologiskt kunde beskriva detta medium som en grundläggande kommunikationsform för männi­skans för­hållande till omvärlden. ”Vad vi vet om världen, vet vi genom våra massmedier”, slog ju Luhmann­ aforistiskt fast i sin bok ”Realität der Massen­medien”. I en andra upplaga preciserade han sig kunskaps­teoretiskt så till den grad att han framhöll att världen så som vi känner den – känner vi enbart genom våra mass­medier. För Luhmann var detta inte någon koketterande kritik, snarare­ handlade det om ett grundläggande misstro mot alla former av medialt förmedlad kunskap. I synnerhet tv-mediet­ var ett slags kommunikativt filter­ som fabricerade ”verklighet” – en tele­visuell medierings­instans som ingen tittare­ undkom. Till och med sociologerna, påtalade Luhmann om sina kollegor, vilka förlitar sig på sina empiriska metoder, vet fortfarande ”bara vad de vet – och vad de inte vet – genom massmedierna.”

Det har ibland hävdats att infor­mationssamhällets glo­balt spridda medie­före­ställningar om verklig­heten gjort att männi­skans sätt att varsebli värl­den i grunden omvandlats. Sedan 80-talet är det framför allt det digitala medieparadigmet som det resonerats kring i sådana termer. Av många har detta binära brott apostroferats som en ny mediekulturell epok; ett slags medial vändning som tematiskt återkommit mer än en gång i de senaste decenniernas mediefilosofi – från diskussioner kring medialt simulacra till datorns virtuella verklighet. Men vilken erfarenhet och hur mycket kunde egentligen 70- och 80-talets mediefilosofer om de mediala kommunikationsformer de analyserade och beskrev? McLuhan och Luhmann gillade uppenbarligen inte tv, och en av de första mediefilosoferna som tog sig an dator­mediet, Vilém Flusser, visste knappt något om hur datamaskiner fungerade. Enligt uppgift var han snarare barnsligt fäst vid sin gamla skrivmaskin. Men intuitivt förefaller han på ett närmast kusligt sätt ha anat hur persondatorn, med sin rasande prestandaökning, skulle komma att förändra allt. På sin skrivmaskin skrev Flusser tidigt visionära essäer om de datortekniska bildernas universum, men att använda sig av en Apple II – den första kommersiella persondatorn som lanserades 1977 och sålde i miljoner exemplar – var inte att tänka på. Flussers tänkande var som någon påpekat rentav präglat av ”skriv­maskinens takt”; han vägrade trotsigt att personligen befatta sig med datorer, trots sin utopisk-mediala entusiasm inför dem. Om Nietzsche menade att hans första skrivkula påverkade hans sätt att tänka, var Flussers förhållande till sin slitna skrivmaskin – en gammal Dactymetal Senior – närmast en mediehistorisk anakronism. Flusser förefaller helt enkelt filosoferat och funderat kring en ny epoks mediala villkor med hjälp av en närmast förlegad mekanisk skrivteknik.

Att Flusser trots sitt tekniskt otidsenliga sätt att skriva, kommit att ge betydande bidrag till mediefilosofin är ställt bortom allt tvivel. Om denne medieteoretiker i filosofins marginaler kan man läsa i den första omfattande introduktionen av Flusser på svenska, idéhistorikern Thomas Karlsohns studie Passage mellan medier. Om Vilém Flusser, datorn och skriften (Folkuniversitetets akademiska press, 426 s). Boken är en uppdaterad version av den doktorsavhandling som Karlsohn lade fram vid Göteborgs universitet för två år sedan, och den fyller sitt syfte väl. I Skandinavien är Flusser nämligen fortfarande tämligen okänd, bara hans essä ”En filosofi för fotografin” (1983) har tidigare översatts till svenska. Men på den europeiska kontinenten, framför allt i Tyskland, tillhör Flusser sedan länge en mediefilosofisk kanon. I medieteoretiska introduktionsböcker brukar han ofta grupperas i det mediefilosofiska facket till­sammans med tänkare som till exempel Jean Baudrillard, Paul Virilio, Friedrich Kittler – och just Niklas Luhmann.

På många sätt var Flusser en viktig impuls­givare för dessa herrar, även om han opererade med ett snävare medie­begrepp. Flusser ägnade sig framför allt åt ”formella” massmedier som fotografi, tv och video, och till skillnad från exempelvis Luhmann intresserade han sig inte för ett expansivt kommunikationsbegrepp. Om Luhmann till och med diskuterade pengar, makt och kärlek som ett slags symboliskt generaliserade kommunikationsmedier kom Flusser i stället att ägna sig åt att syntetisera och kombinera olika medieteoretiska och mediehistoriska perspektiv. Hans fromma förhoppning om att postmodernitetens distributionsmedier på sikt skulle omvandlas till dialogbaserade kommunikationsmedier, hämtade han till exempel från Bertold Brechts radioteori. En snarlik interaktiv nätverkstematik präglar den ”medietrilogi” Flusser skriver under 80-talet – den långa fotografiessän och böckerna ”Ins Universum der technischen Bilder” (1985) och ”Die Schrift” (1987) – i vilka den teoretiska grundtanken, i korthet, är att de analoga mediernas linjäritet kommer att er­sättas av den binära kodens medie­konvergens. Framför allt essän om de tekniska bilderna har av somliga liknats vid ett nätverk, som utan enhet och struktur drog i olika riktningar – ett slags framsynt meta­for för vår tids webb.

Som Karlsohn framhåller hade dessa Flussers idéer kring medier­nas uppgående i en digital totalitet en hel del att göra med hans biografi, som även den präglades av en säregen mix. Liksom Kafka tillhörde Flusser den tysk-judis­ka diasporan i Prag under mellan­krigstiden; han föddes där 1920. Nazis­ternas ockupation tvingade honom att emigrera, först till England och sedan till Brasilien där Flusser av ekonomiska skäl inte kunde ägna sig åt någon akademisk verksamhet. Han arbetade i stället länge i en import- och export­firma. Gradvis under 50-talet etablerade han kontakter med den brasilianska universitetsvärlden, men först 1967 erhöll han en professur i kommunikationsteori i São Paulo – utan någon formell utbildningsgång. Denna mycket speciella bakgrund gjorde Flusser öppen för idéer från skilda håll; han skattade exempelvis essän långt högre än avhandlingen, och i essäns form kom han att skriva vetenskapliga artiklar på inte mindre än fem olika språk. Medie­historiskt kan man se Flussers tankeverksamhet som ett slags hybrid mellan­ europeisk existensfilosofi och amerikansk cybernetik à la Norbert Wiener, men här finns även inslag hämtade från den tidiga­ kanadensiska medieteoretiska skolan med Harold Innis och McLuhan­ i spetsen. I Flussers egenartade mediefilosofi samman­blandas dessa perspektiv till en medial­ häxbrygd, som speciellt under 80-talet trollband en inte obetydlig skara beundrare. På höjden av sin popularitet framstod Flusser som en profetisk medieguru som auktoritativt före­föll kunna tyda tecknen i tiden – speciellt den digitala omdaning som människan, samhället och kulturen var indragna i. Som påtalats var det i synnerhet datormediet som fascinerade honom. Inte minst viktigt vid den här tidpunkten var framväxten av kommunikationsprotokollet TCP/IP som möjliggjorde att datatrafik kunde slussas mellan olika nätverk. Föregångaren till dagens inter­net, Arpanet, skiftade 1983 över till TCP/IP som grundprotokoll. Datorerna började tala med varandra i samma takt som operatörer tog sig för att erbjuda såväl e-post som olika slags filöverföringar.

Även om det tidiga 80-talet hade datorer med grafik i klass med text-tv, så betraktade Flusser redan från början datorn som väsent­ligen ett bildmedium. Andra bildmediers tilltagande dominans hade han under­sökt i sin fotografiessä, en text som i sig kan ses som ett slags föregångare till det visuella kulturfältet. Men de tekniska bilder datorn­ genererade var av en alldeles speciell typ. Bland annat intresserade sig Flusser för fraktaler vilka ofta användes­ som visuella emblem för allt från kaosteorier till datorkonst. I takt med att datorskärmens gränssnitt började fyllas av fönster och ikoner blev mediets visuella framtoning alltmer central; Flusser föreföll ha haft rätt. Ett sofistikerat gränssnitt dolde så småningom datorns teknologi och i stället kom taktilitet via datormusen och användarvänlighet i fokus. Tar man exempelvis Microsofts senaste­ produkt, operativsystemet Windows Vista är det ju – liksom Apples OSX – mer att betrakta som ett grafiskt mediesystem än ett operativsystem av klassiskt snitt. Att knacka kod eller programmera scripts tillhör numera det förflutna; enligt Microsoft skall Vista-användaren i stället ”uppleva kommunikation”. Windows Vista sägs erbjuda ”en helt ny värld med digital underhållning, och den ligger inte längre bort en tryckning på en grön knapp.” Som Flusser mycket riktigt prognostiserade återfinns därför genom­ digitalteknikens medie­konvergens alla de tekniska bilder han intresserade sig för – fotografi, television och video – just i datorns gränssnitt.

Flussers syn på datormediet präglades emellertid av en dubbelhet. Å ena sidan framstod datorn som det mest hoppingivande av medier­ med sin möjlighet till inter­aktivitet, kommunikation och nätverksbaserad dialog. Å den andra sidan innebar datorns mediehistoriska utveckling en rörelse in i det ”telematiska” samhället, vilket präglades av det slags logik­ som utvecklas vid olika telekommunika­tiva och datateknologiska lösningar. Flusser fruktade framför allt att den visuella datorkulturens tilltagande dominans skulle leda till skriftkulturens nedgång. Som medium tycktes skriften vara på dekis, och med den hela det vetenskapliga paradigm som var beroende av textens klarhet. Flussers essä ”Die Schrift” hade just den frågande underrubriken: ”har skrivandet någon framtid?”. Trots fördelarna med de nya digitalmedierna så innebar de likväl ett ofrånkomligt utträde ur den skriftliga tillvaro som varit den västerländska människans i tusentals år. Med skriftens försvinnande skulle också distans och skeptisk reflexion tyna bort, trodde Flusser. Text skulle ersättas av en förbildligad digital emotionalitet baserad på ett slags distanslös upplevelse framför dataskärmen. Samhället skulle på sikt återinträda i det magiska tillstånd som rådde i de förskriftliga kulturerna långt tillbaka i historiens gryning. Upplysningsidealet skulle helt enkelt sjunka undan i en digital ocean av upplevd kommunikation – för att parafrasera Vistas reklamdevis.

Denna ambivalenta syn på medieutvecklingen delade Flusser med andra medie­filosofer; strängt taget alla nya kommunikations­former i mediehistorien har präglats av både optimism och far­hågor. Men om Flusser var en framtidsprofet i sitt sätt att betrakta datormediet, var han fel ute när det gällde den nya teknologins konsekvenser. Även om exempelvis internet i dag håller på att utvecklas till en audio­visuell distribu­tionskanal, är webben fortfarande i första, andra och tredje hand ett text­medium. Kanske bör man därför främst betrakta Vilém Flussers mediefilosofi i ljuset­ av de frågor han ställde snarare än att kritisera de svar han försökte ge. I sitt slutord menar Karlsohn just att Flusser aldrig­ riktigt förmådde formulera några adekvata svar på sina många medie­teoretiska spörsmål. Men som ett centralt vittnesmål från det århundrade som såg datorn födas, ”tillhandahåller hans tänkande ett överflöd av frågor som alltjämt är nödvändiga att ställa.”