I morgon är det dags. Efter två och ett halvt års väntan har den femte säsongen av Matthew Weiners omåttligt populära tv-serie ”Mad men” amerikansk premiär; svenska tittare får ge sig till tåls ytterligare en vecka.

Återigen upptas rutan av hemmafruar och kyliga karriärister som alla konsumerar enorma mängder sprit och tobak. Varför fängslas vi så av denna värld?

I boken ”How brands become icons” (2004) konstaterade Douglas B Holt att vissa varumärkens framgång kan förklaras med att de förmår knyta an till sin samtid på ett existentiellt sätt.

Alla kulturer rymmer smärtpunkter, upplevelser av motsättningar som skapar en känsla av obekvämhet eller till och med ångest.

Om ett företag lyckas identifiera dessa och dessutom kan erbjuda sin produkt som ett slags lösning på dilemmat kan det snabbt bli marknadsledande. Varan blir en kulturell ikon som tilltalar sin samtid just för att den talar till den.

Beskrivningen passar väl in på ”Mad men”. Sedan starten 2007 har fyra säsonger sänts, och intresset bara tilltagit. Det handlar inte bara om priser, hyllningsrecensioner och oändliga diskussionstrådar på nätet.

”Mad men” är ett fenomen som genomsyrar varje hörn av populärkulturen. Referenser till serien dyker upp i filmer, andra tv-serier och till och med barnprogram. Det arrangeras fester med ”Mad men”-tema. Klädföretag skapar ”Mad men”-kollektioner. Och så vidare.

Genomslaget kan inte förklaras med enbart estetik, dramatik eller ens kvalitet – även om serien har allt detta. Vi måste gå djupare. Vad är det i vår kultur som serien berör och knyter an till? Vad är det hos oss som gör att vi dras till den?

Serien utspelar sig som bekant på en reklamagentur i 1960-talets New York. I centrum står agenturens kreativa geni, Don Draper.

Runt honom finns hans vackra men olyckliga fru Betty. Den unge, ambitiöse medarbetaren Pete Campbell. Kollegan och lärjungen Peggy Olsen, som kämpar för att få plats i en mansdominerad värld. Samt ytterligare en rad kollegor, konkurrenter, chefer och älskarinnor.

Det 60-tal som avbildas är stilrent, vackert och lätt hedonistiskt. Kedjerökning är utbrett, liksom drinkar på kontorstid, arbetsnarkomani och amorösa eskapader.

Låt oss börja med det mest uppenbara: ”Mad men” utspelar sig i det förflutna. Till historien går vi inte för att förstå det förgångna, utan för att förstå oss själva. Förändringen är historieberättandets katalysator.

Det är ingen tillfällighet att det judiska folket skrev ner sin historia under exilen i Babylon. Eller att den moderna historieskrivningens födelse sammanföll med uppbrottet ur ett agrart förmodernt samhälle och inträdet i det moderna, industriella.

Uppbrotten föder berättelser som försöker förklara vilka vi en gång var, vilka vi nu är och hur förändringen från då till nu gått till. ”Mad men” beskriver detta slags kulturella uppbrott. Den utspelar sig i den moderna tidens gryning, och skildrar skapelsen av den värld vi nu lever i.

På 60-talet kunde moderniteten äntligen leverera till massorna något av vad den under lång tid utlovat. Massproduktion och -konsumtion, penicillinbaserad sjukvård, bilar, skyskrapor, moderna hem, plast, etcetera.

I mitten av 1900-talet gick utvecklingen hand i hand med en exempellös optimism. Allt tycktes möjligt, och modernitetens baksidor hade ännu inte blivit uppenbara.

Därav seriens hedonism, i stort som i smått: man åker bil utan säkerhetsbälte, röker utan att oroa sig för cancer (till och med när man är höggravid), slänger skräp i naturen utan en tanke på miljöförstöring och har sex utan att skydda sig mot annat än en oönskad graviditet.

Det är, kort sagt, en ny dags gryning. Och vad mera är: det är gryningen av den dag vars skymning nu, enligt vissa, närmar sig.

En del kritiker har beskrivit serien som präktig och pekpinneaktig. De menar att den skildrar sexism, rasism och ett ohälsosamt beteende för att få tittaren att känna sig överlägsen seriens karaktärer. ”Så oupplysta de var. Så mycket längre vi kommit.”

Men ”Mad men” bygger tvärtom på en avslöjande igenkänning. Vi är barn av samma samhälle och inte så annorlunda. Möjligen är vi en aning mer medvetna om riskerna med exempelvis rökning och miljöförstöring, men problemen har inte utplånats.

Det är aspekter av moderniteten vars baksidor tiden gjort uppenbart för oss, och vars negativa konsekvenser vi i dag försöker hantera. Inte heller den sexism och rasism som där figurerar så öppet saknas i dag.

Om det är något vi inte känner igen oss i så är det optimismen i den tid som skildras. Samtidigt finns under ytan av ljus tillförsikt och framtidstro ett stråk av förtvivlan. Det är spänningen mellan den vackra ytan och den underliggande desperationen som ger ”Mad men” dess dynamik och som fungerar som seriens motor.

Mycket handlar om yta i ”Mad men”, och till en början är det de vackra miljöerna, kläderna och människorna som attraherar tittarna. Serien är extremt estetisk. Men då och då, ofta genom en referens eller någon väl vald bakgrundsmusik, skapar Weiner en spricka som låter oss se bakom fasaderna.

Vi får en glimt av den tomhet och alienation som finns under ytan.

Den tyske sociologen Max Weber menar att moderniteten kännetecknas av att den blickar framåt – mot resultaten – snarare än bakåt. Seriens huvudperson Don Draper är ett typexempel på denna attityd.

Han är en modern self-made man som gjort resan från en fattig uppväxt i mellanvästern till en framgångsrik karriär i storstan. Han är ständigt i rörelse, ute efter att växa, expandera och erövra: nya framgångar, nya bekräftelser, nya kvinnor. Han har allt, men jagar rastlöst efter mer.

Samtidigt flyr han bokstavligt talat från sitt förflutna. Efter att ha fötts som Dick Whitman blir han Don Draper genom att under en stunds förvirring i krigets Korea byta namnskylt med en dödad kamrat.

Medan den riktige Draper begravs av Whitmans familj får Dick chansen att börja ett nytt liv, utan vare sig historia eller familj. Han pratar aldrig om sin barndom, inte ens med sin fru Betty. När de gifter sig finns endast hennes släkt på bröllopet.

Utan vare sig historia eller släkt gestaltar Draper den moderna individens isolering och ensamhet.

Religionen lyser med sin frånvaro i ”Mad men”. Endast en av karaktärerna har en tydlig kyrklig anknytning. Reklamagenturens kvinnliga idéspruta Peggy Olsen är något så osannolikt som en norskättad katolik.

Hon gör en gång ett försök att ställa sin kompetens i marknadsföring till förfogande för en kyrka i behov av att nå ut. Den unge prästen tilltalas av hennes idéer men möter motstånd hos församlingens äldre. Till sist representerar kyrkan något som Peggy måste distansera sig från för att kunna göra karriär.

Brottet blir tydligt när hon väljer att adoptera bort det barn hon föder efter en oönskad graviditet. När hon ligger på sjukhuset besöks hon av Don viskar till henne: ”Peggy, lyssna på mig. Lämna detta och gå vidare. Detta har inte hänt. Det kommer att chocka dig hur mycket det aldrig hände.”

Historien har ingen makt, hävdad Don, trots att han själv borde veta bättre. Om du glömmer det som varit är det som om det aldrig hänt. Så förses även Peggy med ett förflutet att fly ifrån.

Samtidigt, under den ytliga, världsfrånvända konservatismen, finns det något i den kyrka som hon lämnar som förmår att tolka inte bara hennes liv utan hela den moderna kulturens vilsenhet. En kväll när den unge prästen kommer till sitt rum klär han av sig ämbetsattributen, plockar fram sin gitarr och sjunger:

Well early in the morning, about the break of day,

I ask the Lord, ”Help me find the way!”

Help me find the way to the promised land

This lonely body needs a helping hand

I ask the Lord to help me please find the way.

Medan han sjunger skiftar kameran till Don, som blivit kvar på kontoret och sitter ensam i mörkret.

Detta är ett exempel på hur Weiner med hjälp av musiken ger tittarna en inblick i vad som pågår under ytan, i karaktärernas själar. Det mest påtagliga existentiella draget i ”Mad men” är vilsenheten och förlusten av ett större sammanhang som dessa människor kan foga sina livsberättelser till.

De är isolerade individer, utkastade i en värld där den egna framgången är det enda beständiga värdet.

För den som inte sett serien kan denna beskrivning av seriens karaktärer ge intrycket att de är osympatiska. Men så är det inte. De är tvärtom mycket lätta att sympatisera med, just för att bristerna framstår som sprungna ur vilsenhet och desperation snarare än ur kalkylerad illvilja.

Detta är en tid och en kultur som det är mycket svårt att orientera sig i. Seriens skapare har uttryckt sig på liknande sätt angående Draper. Don är, menar Weiner, ingen omoralisk person, utan har många beundransvärda kvalitéer. Men berättelsen handlar om hur svårt det är för honom:

”Hans moral är full av motsägelser. Den är situationsbestämd, vilket ju är 1900-talets stora problem.” Bristen på sammanhang leder med andra ord till en brist på principer, vägledning och moraliskt telos. Det finns ingen riktning, inget att orientera sig efter.

Den existentiella tomheten påverkar också relationerna mellan seriens karaktärer. Längtan efter gemenskap är lika stark som oförmågan att verkligen knyta an är djup. Den moderna individualismen skapar fria men ensamma själar.

Återigen är detta tydligast hos Don, som trots att han bär på en djup längtan efter gemenskap hela tiden väljer att förföra och erövra i stället för att släppa någon in på livet. Vid ett par tillfällen dyker det upp personer som erbjuder en möjlighet till verklig gemenskap.

Båda gångerna i form av karaktärer av judisk börd; judiskhet representerar hos Weiner, enligt vad han själv sagt, existentiellt djup. Don knyter an till dessa kvinnor, börjar öppna sig – men flyr sedan. Ensamheten har blivit en vana och gemenskapens pris är för högt.

Sekulariseringen är enligt många teoretiker ett av modernitetens mest framträdande kännetecken. Gud är närvarande i ”Mad men”, men som en frånvaro. Som den tomma stolen på familjemiddagen, eller en utriven sida i en bok.

Det är en frånvaro som värker genom hela serien i form av brist på sammanhang och vilsenhet.

Peggys val att offra kyrkan för karriären representerar den moderna kulturens vägval där mammon tar Guds plats. Frukten av detta vägval är välstånd, rikedom, vackra fasader – och en skriande tomhet. En känsla av främlingskap.

Tydligast blir det i slutet av episoden ”Babylon” (S01E06). Don har följt med sin bohemiske älskarinna till ett kafé i New York. På en liten scen i lokalen sjunger tre män lågmält orden ur den 137:e psalmen:

Vid Babylons floder

satt vi och grät,

när vi tänkte på Sion.

Kameran zoomar in en alltmer sammanbiten Don, sedan skiftar bilden till hans fru Betty som sminkar sin dotter och slutligen till sekreteraren Joan och hennes chef Roger som efter ett kärleksmöte på ett hotellrum står på trottoaren, tjugo meter ifrån varandra, och väntar på var sin taxi.

Bortom den kliniskt rena ytan är det så den moderna människans belägenhet ser ut. Hon befinner sig i exil, separerad från Gud, sina medmänniskor och sig själv.