När den ryska ortodoxa kyrkan blev fri efter 70 år av förföljelser öppnades ett stort antal nya gudstjänstlokaler och kloster i landet. Här följer ortodoxin sin gamla tradition: centrum för trosutövningen är gudstjänsten och askesen. När det gäller kyrkans roll i samhället har den moderna ryska ortodoxin snarast återgått till traditionen från 1800-talet: stöd till statsmakten, snävt och ibland intolerant moraliskt budskap, avståndstagande från den ekumeniska rörelsen, samt ibland också främlingsfientlighet och antisemitism. Det finns inte heller så många öppna och kreativa möten mellan kyrkans företrädare och den moderna ryska kulturen.
Mötet mellan ortodoxi och kultur i det nya Ryssland har i stället skett på ett annat och oväntat sätt. De mest tongivande ryska kulturvetarna och litteraturkritikerna har anammat den ortodoxa teologins mest centrala begrepp och använder dem för att analysera och förstå den samtida ryska litteraturen och kulturen. Att fritt kunna använda dessa begrepp utan att bli
censurerad innebär ett särskilt nyhetens behag och för med sig en särskild fräschör. Vad de gör är att återknyta till den ryska religionsfilosofiska renässansen i början av förra seklet, med namn som Florenskij och Berdjajev och deras arvtagare i den ryska emigrationen som Meyendorff och Schmemann.
I väst finns i och för sig i dag ett liknande intresse för att använda teologiska begrepp för att berika litteraturvetenskapen (till exempel kenosis och epifani) samtidigt som litteraturvetenskapliga begrepp brukas inom teologin. Ryssarna gör dock detta mer konsekvent och med större frenesi. De begrepp som särskilt används är ”apofatik” och ”dårskap i Kristus” (jurodstvo), som på olika sätt likställs med postmodernism, som är ett mycket mera aktuellt fenomen i Ryssland än i väst av i dag.

Först ut bland kulturvetarna var Tatjana Goritjeva, som så tidigt som 1991 publicerade boken ”Ortodoxi och postmodernism”. Hon var en av de så kallade Leningradfeministerna, som tvingades emigrera från Sovjetunionen under
Brezjnevtiden. Hennes bok består av en egendomlig blandning av artiklar och fragment, som i en predikoton likställer postmodernismen med den ortodoxa teologin. Postmodernismen, som ofta används som skällsord av kyrkan och förknippas med allt dåligt som samtiden för med sig, får hos Goritjeva tvärtom ett djupt kristet innehåll.
Apofatik, ett begrepp som är helt cen- tralt för Goritjevas resonemang, är den mest raffinerade delen av den ortodoxa teologin. Dess mest kända företrädare är kyrkofadern Dionysios Areopagita som levde på 400-talet. Den apofatiska teologin hävdar att det är omöjligt att göra några positiva utsagor om Gud, man kan egentligen bara säga vad Gud inte är. Dionysios talar om det gudomliga mörkret, som inte är fråga om agnosticism, utan snarast en filosofisk eller teologisk metod som vill undvika att förminska det gudomliga genom att stänga in det i mänskliga kategorier. Det är ett tillvägagångssätt som i modern tid intresserat Jacques Derrida i Frankrike liksom Lars Gyllensten i
Sverige.
Goritjeva ser ett apofatiskt förhållningssätt i den europeiska kulturen från Nietzsche och framåt. Postmodernismens ickesvar på de existentiella frågorna innebär enligt henne inte att svaren inte finns, men de placeras utanför vår fattningsförmåga. I postmodernismen inkarneras intet som någon eller något - så kan man följa och fortsätta Goritjevas resonemang. Michail Epstein, ytterligare en av de postmodernistiska ryska tänkarna, ser å sin sida det apofatiska förhållningssättet som en naturlig fortsättning på den sovjetiska ateismen, förnekandet av Guds existens övergår sedan i en insikt om omöjligheten att veta något om Gud, en insikt som i sig är en gudstro. Användningen av begreppet är intressant men ibland så brett att det riskerar att förlora i mening.
Epstein menar att hela ifrågasättandet av det ryska kulturarvet genom banalisering och upprepning av självklarheter, så som sker i dag inom litteratur och konst, är ett apofatiskt tillvägagångssätt. Ifrågasättandet gäller allt: klassikernas
status, olika genrer, den ryska kulturens positivt värdeladdade ord som ”skönhet”, eller det sovjetiska klichébegreppet ”lycka”. Ifrågasättandet och nedmonteringen av en hel rysk kulturtradition innebär inte någon nihilism, enligt Epstein, utan ett apofatiskt förhållningssätt som öppnar för det som inte kan beskrivas, det Absoluta, alltså Gud själv.
Det andra begreppet, dårskap i Kristus, är en term från bysantinsk och framför allt rysk-ortodox fromhet. Det är fråga om en frivillig dårskap som en man eller kvinna tar på sig i stället för att avlägga ett vanligt klosterlöfte. Det är en bokstavlig tolkning av Paulus ord om att ”vi är dårar för Kristi skull”. Dårarna gick ut i världen och uppträdde på ett provokativt sätt för att på så sätt omvända och väcka syndare till besinning. Dåren skulle vara smutsig och lukta äckligt och på alla sätt inge avsky.
Goritjeva menar att dårens groteska uppträdande förnekar allt vetande om det gudomliga och materialiserar detta förnekande. För henne är alltså dåren i
Kristus i sig själv ett uttryck för den apofatiska teologin. Hon sammanfattar: ”Dåren i Kristus - det är den mest nutida, postmoderna formen för helighet”.
Det finns ett ifrågasättande av estetiken och av förnuftet hos dårarna som står nära postmodernismen, menar de ryska kulturfilosoferna. Ytterligare en av dem, Malenkich, anser att det enbart är i dårskapen som den moderna människan kan känna verkligheten som annars förvandlas till simulacra, falska verkligheter, i dataålderns och massmediernas tid. Han skriver: ”När föreställningen om Gud, kyrkan och tron profaneras, innebär dårskapen i Kristus en form för att uppnå det sakrala”. Det sakrala och det verkliga likställs, medan det profana uppfattas som simulacra. Dårarna står också för ett gränsupphävande, för ett frihetssträvande som man även finner i den moderna icke-auktoritära litteraturen. Det kaos som tycks finnas hos dåren är kaoset som karakteriserar det postmodernistiska verket och verkligheten. Lipovetskij, den sista av de moderna ryska
kulturfilosoferna som jag vill nämna, sammanfattar: ”Kristusdåren, liksom också den modernistiska författaren, går i dialog med kaos och försöker att bland smuts och oanständighet komma fram till sanningen”. Det är ytterligare ett exempel på den vågade sammanlikning mellan dårar i Kristus och postmodernismen som dessa tänkare gör.
Kristusdårens egendomliga beteende är också en parallell till ifrågasättandet av den stora berättelsen i den postmoderna litteraturen och verkligheten. Fragmentarisering är ytterligare en företeelse som karakteriserar både dårarna och postmodernismen. Postmodernismen tolkas genom jurodstvo och jurodstvo kommer till slut också att tolkas genom postmodernismen både som livsstrategi, som stil och berättarteknik.

För Epstein begripliggör dårskapen i Kristus inte bara postmodernismen utan också det ryska avantgardet i början av 1900-talet med gestalter som Majakovskij och Chlebnikov. Intresset för det fula, det avskyvärda, ja, till och med det hädiska hos avantgardet, är en del
av jurodstvo. Konsten går samma väg till tillvarons botten som Kristus. Dårarna i Kristus talade ofta på ett märkligt sätt, deras språk bestod ofta av obegripligheter blandade med svärord. Nedmonteringen av det vackra språket hos en rad moderna ryska författare förknippas av kulturfilosoferna med dårskap i Kristus, och det ytterst vulgära språket i till exempel romanen ”Blått fett” av Vladimir Sorokin blir då inte bara en upprörande provokation, utan också en sakral gest.
Dårskap i Kristus används sedan som ett instrument för att analysera och tolka en rad moderna litterära verk. Särskilt älskad är Venedikt Jerofejevs roman ”Moskva - Petusjki” som är ett fyllos berättelse om sitt försök att resa från Moskva till en förort med pendeltåg. Hjälten förvandlas i kulturfilosofernas tolkningar från alkoholist till Kristusgestalt. Blandningen av svärord och obegripligheter i hans språk tolkas inte som fyllesnack utan som Kristusdårens gåtfulla tal. Hans vansinniga uppträdande omtolkas på samma sätt i ett
sakralt sammanhang, något som underlättas av mängden av allusioner till Bibeln i Jerofejevs text. Jerofejev försöker skildra en dåre i Kristus inifrån: alltså hur tänker han, vilket aldrig helgonlegenderna gör. Detta innanförperspektiv har också använts av andra moderna författare, till exempel Boris Jevsejev i den mycket uppmärksammade kortromanen ”Kristusdåren”, som just beskriver huvudpersonens avståndstagande från familj och samhälle och dragning till provokationen och till det fula och äckliga.
Kulturvetarna har gått vidare och ställt frågan om inte ortodoxin i sig är postmodernism. Öppenheten i dogmerna och kanske också blandningen av djupaste mystik och sunt förnuft gör att ortodoxin i mycket liknar postmodernismen. Hos den officiella kyrkan i dag är ortodoxin ibland en lära som tolkas i trånga moraliska termer, men hos kulturvetarna är den en lära öppen för tolkningar, lika öppen som en postmodernistisk dikt eller en dikt som tolkas i postmodernistisk anda. Man kan fråga sig hur belästa dessa
tänkare är och hur djup kunskap de egentligen besitter i fråga om den ortodoxa teologin. Den är nog i allmänhet ganska begränsad och kommer från just den religionsfilosofiska renässansen och emigrantteologerna som jag tidigare nämnde.

De flesta tongivande kulturfilosoferna i Ryssland i dag ger alltså på olika sätt en kristen tolkning av den postsovjetiska ryska kulturen, där ett sökande efter Gud ses som dess djupaste grund. Kyrkans företrädare tycks inte alls svara på denna maning till dialog, samtidigt som det ändå finns paralleller till vad som händer inom kyrkan. Dårarna i Kristus har vid sidan av martyrerna blivit den viktigaste gruppen av helgon i dagens ortodoxa kyrka. Några år innan Goritjeva givit ut sin bok helgonförklarades Ksenia av Petersburg, en av de mest kända ryska dårarna i Kristus. Den världsliga kulturen och den kyrkliga rör sig i samma riktning, men ändå utan en verklig dialog dem emellan.
En stor del av den ryska poesin i dag behandlar ett kristet tema. Likaså finns en del
religiösa element i den moderna prosan, men i långt mindre utsträckning. För kulturfilosoferna är inte det kristna temat i sig det viktiga, utan just att det kristna innehållet finns i själva den moderna litteraturens ansats och genomförande. Epstein kallar sin bok från 1994 ”Tro och bild. Det religiösa undermedvetna i den ryska kulturen under 1900-talet”. Många av de författare som diskuteras skulle nog också värja sig mot att själva tolka sina verk ifrån detta perspektiv.
Vad dessa kritiker och kulturfilosofer gör är att förryska postmodernismen och också kristna den. Egentligen kristnar Epstein till och med det ryska avantgardet genom att han ser dess poetik som en dårskap i Kristus.
Vad en av kulturfilosoferna slutligen gör är att se den ryska postmodernismen som en del av passionsdramat, där denna nedmontering av den ryska kulturen uppfattas som kulturens död och med den en väntan på den ryska kulturens och litteraturens uppståndelse. På så sätt har den ryska postmodernismen blivit en del av den
ryska ortodoxa tanken i nästan alla dess delar. Det som i förstone tedde sig som en världslig förnekelse, ja, ett steg i den ryska litteraturens och kulturens slutgiltiga sekularisering, visade sig vara ytterligare ett steg på den kristna vägen. Den postmodernistiska kulturfilosofin förvandlas till slut till bekännelselitteratur och den nyaste skönlitteraturen får ett lika djupt kristet innehåll som någonsin en roman av Dostojevskij.