Den 15 januari inleddes högtidlighållandet av det så kallade Märkesåret till minne av 1809, det år då riket sprängdes och den finska nationen skapades. Detta markerades med en ceremoni i Riksdagshuset i närvaro av bland annat kung och president. Ett av talen, det utan tvekan mest uppskattade, hölls av Svenska Akademiens avgående sekreterare Horace Engdahl. I talet, som förtjänat att uppmärksammas mer, gjorde Engdahl en elegant kulturhistorisk exposé över situationen 1809 och konstaterade att Sverige och Finland före 1809 inte var ett syskonpar utan snarare siamesiska tvillingar.

Engdahl berörde också det faktum att kriget 1808–09 inte bara utkämpades i det som vi i dag kallar Finland utan också vid de västra och södra gränserna mot arvfienden Danmark, och citerade Tegnér som i ett samtida brev ansåg att Sverige egentligen skulle ha gått under den 2 februari 1809, för då låg Öresund tillfruset och 44000 fientliga soldater stod vid Helsingør. På den svenska sidan fanns då bara 5000 försvarare och ”fältmarskalkens hästar stodo beständigt sadlade, förmodeligen för reträtten”, heter det i brevet. Hade Tegnér rätt och vad hände egentligen vid Öresund?

Nordens strategiska läge hade avsevärt förvärrats i juli 1807, då kejsar Napoleon och kejsar Alexander slöt ett fördrag på en flotte i floden Njemen vid Tilsit i Ostpreussen, nuvarande Sovjetsk i Kaliningradområdet. Genom fördraget anslöt sig Ryssland till den franska kontinentalblockaden, riktad mot Englands handel. Målet var att tvinga Danmark och Sverige att ansluta sig till blockaden, men England handlade snabbt och skickade en stark flotta till Öresund. Danskarna fick välja mellan en allians med England eller att lämna sin flotta i pant för Danmark-Norges neutralitet. De danska trupperna stod under kronprinsen-regenten Fredriks (VI) befäl i Holsten för att möta ett franskt angrepp och Köpenhamn var inte försvarsberett. Engelska trupper under den blivande hertigen av Wellington steg iland, omringade staden och inledde beskjutning. Under tre nätter blev staden utsatt för ett av den moderna historiens första terrorangrepp och en femtedel av bebyggelsen brann ner. Under press från befolkningen tvingades stadens kommendant att kapitulera och utlämna flottan. Den 20 oktober kunde engelsmännen lämna Själland efter en av historiens mest lyckade amfibieoperationer och med sig förde de 15 danska linjeskepp, 15 fregatter och flera mindre fartyg. England hade vunnit en seger men följden blev att Danmark nu allierade sig med Napoleon. Som så många gånger förr var Sverige nu hotat från två håll.

Natten den 21 februari 1808 gick ryska trupper utan föregående krigsförklaring över den svenska gränsen vid Kymmene gård och den 14 mars överlämnade den danske ministern i Stockholm Danmarks krigsförklaring. Krigsskådeplatsen öster om Bottenhavet framstår i efterklokhetens tecken som huvudkrigsskådeplats, men så var det knappast för dåtiden. Det första halvåret 1808 kom kriget mot Danmark att ta huvuddelen av Gustav IV Adolfs uppmärksamhet i anspråk, till förfång för fronten i Finland. Kungen hoppades att kunna erövra Norge och kom senare att umgås med planer på en invasion av Själland. Inledningsvis fick fältmarskalken Johan Christopher Toll order om att vidta åtgärder för att möta det danska hotet. Trupperna i södra Sverige sattes på fältfot och började grupperas i Skåne. Den gamle gustavianen Toll var för övrigt också generalguvernör, ett ämbete som inför den hotande faran återupprättats efter mer än 100 år.

Den danska inställningen till kriget var från början tveksam. Naturligtvis var man intresserad av en erövring av delar av Sverige, men Napoleon var en besvärlig allierad. Kejsaren krävde att en invasion skulle utföras under franskt överbefäl och skickade markalken Jean Baptiste Bernadotte, vid denna tid fransk guvernör över hansestäderna, till Danmark.

Den 5 mars satte sig Bernadotte i rörelse mot Danmark med 12000 fransmän, en spansk kår om 14000 man och en holländsk kår om 6000 man. De disponibla danska trupperna uppgick till 12500 man, medan de svenska trupperna räknade 7500 man. Svenskarna var relativt jämt utspridda någon mil in i landet längs Sundet, med förpostkedjor längs stränderna.

Bernadotte drabbades omedelbart av svårigheter och den allvarligaste var att våren kom tidigt. Därmed hindrades inte den engelska flottan av isproblem. Redan i mitten av mars kunde engelsmännen gå till danska farvatten och hotade därmed alla rörelser över vattenvägarna. Bernadottes trupper fick stanna på Jylland och Fyn och danskarnas situation blev allt sämre. Man befarade en svensk erövring av Norge och fälttåget verkade vara avbrutet innan det kommit igång. Innan Bernadotte hunnit fatta något beslut kom den 1 april en ny order från kejsaren, som innehöll så många reservationer och förhållningsorder att marskalken lugnt kunde avstå från att omedelbart gå till aktion. Politiska omvälvningar i Spanien medförde också att de spanska trupperna blivit opålitliga och i mitten av april var de dansk/franska planerna på en invasion i praktiken avskrivna.

I mitten av april var den svenska Öresundseskadern färdigrustad och det var den som kom att stå för stridshandlingarna på denna front. Eskadern utgjordes av två bataljoner ur arméns flotta, även kallad Skärgårdsflottan, med en bataljon i Malmö och en i Landskrona. Eskaderns viktigaste fartyg var kanonslupar, 17 i Landskrona och 14 i Malmö, som roddes av soldater ur armén men vars kanonbetjäningar och befäl kom från Skärgårdsflottan. Sluparna var öppna stora roddbåtar, drygt 20 meter långa, de hade en besättning på c:a 60 man och var utrustade med en 24-pundig kanon i för och i akter. De var avsedda för strid i skärgård och eftersom Öresund saknar en sådan kan man knappast säga att eskadern kom till sin rätt. Krigsuppgiften blev i första hand att försöka skydda konvojer i Sundet från att bli angripna av danska kanonbåtar. Två engelska linjeskepp placerades mellan Ven och Köpenhamn för detta ändamål och de svenska båtarna skulle understödja engelsmännen. Konvojerna var sårbara vid stiltje och danskarna var snabba med att försöka kapa handelsfartyg. Det blev mycket roende fram och åter för de svenska kanonsluparna under sommaren men de egentliga striderna blev få. I juni utspelades dock ett par större strider mellan svenska och danska enheter, men de svenska sluparna lyckades skydda konvojtrafiken.

I maj hade en engelsk transportflotta med 10000 soldater ombord ankrat upp utanför Göteborg, men man kunde inte komma överens om hur dessa trupper skulle användas. Kungen hade långt gångna planer på en landstigning på Själland, men när det i juli stod klart att engelskt understöd för ett sådant företag inte var att vänta, försköts kungens intresse istället österut. Trupper från den västra rikshalvan förflyttades till Finland och planerna på en landstigning skrinlades. Den engelska transportflottan seglade hem i mitten av juli utan att ens ha landstigit på svensk mark och kom istället användas på krigsskådeplatsen i Spanien.

En stor del av soldaterna under franskt befäl i Danmark utgjordes alltså av spanska trupper, men situationen i Spanien hade hastigt förändrats under våren. Den spanske monarken hade fängslats och Napoleon hade låtit en av sina bröder beträda tronen. I protest mot detta hade en militärjunta bildats som trätt i allians med England. Fransmännen försökte hålla spanjorerna på Jylland och Fyn okunniga om detta, men i mitten av juni fick de genom engelsk förmedling kännedom om utvecklingen. Den spanske befälhavaren, markis De la Romana, beslöt att göra uppror, vilket genomfördes den 7 augusti och lyckades nästan fullständigt. Den 13 i samma månad hade Romana lyckats samla 9000 av sina soldater på Langeland och innan framryckande franska och danska trupper hunnit ingripa inskeppades de på en flotta. Denna bestod av en engelsk örlogseskader samt 74 engelska och beslagtagna danska transportfartyg. De två spanska regementen som varit förlagda på Själland kunde dock inte undkomma utan blev internerade av danskarna. Den engelska flottan seglade till Göteborg, där omlastning skedde till större fartyg. Ett fartyg med 700 spanjorer ombord inkom emellertid till Hälsingborg, där de blev välvilligt mottagna. De fick fortsätta till fots till Göteborg och den 13 september avseglade flottan till Spanien. Spanjorerna lämnade ett gott rykte efter sig, trots att de under våren hade lyckats sätta eld på sin förläggning i slottet Koldinghus, när kylan blev dem för svår. De lämnade också ett annat minne – det var spanjorerna som införde cigarrettrökningen i Danmark.

Under hösten förstärktes den svenska eskadern med några fartyg, konvojverksamheten fortsatte och några mindre skottväxlingar förekom, men i december avstannade krigshändelserna. I början av januari frös Sundet och det var alltså då som Tegnér ansåg att Sveriges ödestimma var slagen. Han överdrev dock faran för några 44000 soldater stod inte vid Helsingør. Visserligen umgicks danskarna på nytt med invasionsplaner, men dessa rann så småningom ut i sanden. De danska planerna var kända på andra sidan Sundet, precis som Tegnér skrev, men motåtgärder i form av truppförstärkningar gjordes. Danskarna var dock uppfinningsrika inom propagandakrigföringen. Man använde sig av små ballonger med korgar som lastades med proklamationer riktade mot kung Gustav Adolf och som av vinden fördes in över Skåne. Minst tre ballonger nådde fram men proklamationerna blev raskt ihopsamlade och denna innovativa åtgärd nådde ingen framgång. I mitten av mars bedömdes det danska invasionshotet ha upphört.

Det politiska läget förändrades tvärt den 13 mars då kungen greps på Stockholms slott av revolterande officerare. Han hade då varit på väg att resa ner till det kungatrogna Skåne för att få stöd av fältmarskalk Toll och Södra armén. Kungen hade gynnat Skåne och som tack fått ett torg i Malmö uppkallat efter sig. Den engelska flottan återkom i förstärkt form under våren och Öresundseskadern kunde förflyttas till Stockholms skärgård. I stället flyttades Göteborgseskadern ner till Sundet. Endast några smärre skärmytslingar förekom under sommaren.

Efter fredsslutet med Ryssland den 17 september var en fred med Danmark endast en formsak. Ett stillestånd ingicks den 12 november och fred slöts i Jönköping den 10 december. Stridens böljor började lägga sig i Sundet.

Om dessa händelser kring Öresund är inte mycket skrivet. En källa är ”Sveriges krig med Danmark och Norge 1808 och 1809” av C Meijer, utgiven redan 1867, men huvudkällan är det så kallade ”Generalstabsverket”, utgivet 1890–1922, under namnet ”Sveriges krig 1808 och 1809” (främst band I, VII och XI). I ”Marinmuseums årsbok år 2000” finns en uppsats om händelserna i Öresund och i ”Militärhistorisk tidskrift 2002” behandlar Magnus Mörner den spansk-franska armé som hotade Skåne 1808.

Hade då Tegnér rätt när han skrev om Sveriges ödestimme den 2 februari 1809? Både ja och nej. Hotet mot Skåne hade egentligen varit större ett år tidigare, men hotet mot riket framstod sannolikt klarare 1809 och Danmark var då fortfarande en arvfiende. Den rosenkindade gemytligheten på andra sidan Sundet, doftande av öl och smörrebröd, var då ännu inte uppfunnen. Förklaringen till förlusten av det som vi i dag kallar Finland, står till en icke oväsentlig del att finna vid Öresund och att det var den blivande Karl XIV Johan som 1808 utgjorde hotet mot Skåne är en av historiens svårslagbara ironier.