En av de viktigaste böcker kring Nobelpriset som jubileumsåret 2001 kommer att avsätta blir med säkerhet den som heter Neighbouring Nobel och som bär övertiteln The History of Thirteen Danish Nobel Prizes. Det är en stor och ståtlig bok, 624 stora, rikt illustrerade sidor, solitt inbunden, utgiven på Aarhus Universitetsforlag. Utgivarna är Henry Nielsen och Keld Nielsen, båda fysiker och vetenskapshistoriker, de har sett till att det stora ämnesområdet som ju är fullt av fallgropar blivit grundligt genomsökt och registrerat. I övrigt medverkar 13 kompetenta specialister med ansvar för var och en av de lika många danska Nobelprisen.
Idén att undersöka de vinstlotter som tillfallit ett litet skandinaviskt land i det stora och just sekelgamla Nobelprislotteriet kan kanske från början tyckas lite insulär, men den har åtskilligt som talar för sig. Vi får för kanske första gången ett antal närstudier av vad som föregått det slutliga utfallet, vilka slumpmässiga och rationella faktorer som spelat in och konkurrerat, och inte minst hur tidens tand gnagt hål på somligt och slipat fram fina fasetter på annat.
Boken är alltså dansk, men den är klokt nog framställd på en angenämnt lättläst och nyanserad engelska. Språkvalet är väl motiverat, innehållet är inte begränsat till de danska pristagarna utan omfattar hela Nobelpriskomplexet med alla dess förgreningar och historiska bakgrundsförhållanden. Genom sin spännvidd och sina många för hela fältet giltiga iakttagelser är den förtjänt av en internationell spridning.
Författarna har alltså undersökt vägen fram till ett fredspris, tre litteraturpris, tre fysikpris, ett kemipris och fem medicinpris. Inte bara pristagarna finns med, också de ratade, kandidater som ofta samlat en sky av vittnen men som ändå, med rätt eller med orätt, kommit bort i finalen. Kring Niels Bohr, pristagare 1922 och utan tvekan den mest framstående och den ende världsberömde i samlingen, grupperar sig snart sagt hela den fysikaliska eliten under en tid av väldiga upptäckter. På samma sätt är alla de övriga figuranterna inskrivna i en internationell miljö som livfullt skildras. Någon dansk patriotism tillåts knappast att göra sig gällande, författarna har kanske i några fall till och med legat lite lägre än de rimligen behövt. I varje fall skall man leta förgäves efter överord i de biografier som tillfaller de utkorade. Återhållsamheten med värdeomdömen är beundransvärd, kanske i några fall alltför strikt.
”Neighbouring Nobel” har naturligtvis i sina allmänna delar hämtat åtskilligt från sin föregångare ”Nobel. The Man and His Prizes” utgiven här i Sverige till halvsekeljubiléet och ajourförd ett par gånger senare. Men de århusianska forskarna har med säker slagruta pejlat in en rad av de tvivelaktigheter som vidlåder testamentet och dess tillämpning. En av dem gäller bestämmelsen att räntorna av kapitalet skulle användas till pris åt dem som ”under det gångna året gagnat mänskligheten mest.” Man kan fråga sig om inte Alfred Nobel verkligen menat vad han skrev. Kanske var hans bestämmelse inte alls grundad i bristande eftertanke utan i noggranna överväganden, kanske räknade han kallt med risken att en eftervärld ibland skulle slå domarna på fingrarna, huvudsaken var kanske för honom att yngre snillen fick en avgörande knuff framåt i sitt arbete.
Vi vet inte hur han tänkt, men hur som helst ställdes handhavarna här inför en knut som bara kunde lösas genom ett gordiskt hugg. Tog man testator på orden fruktade man att hela institutionen skulle kollapsa efter en rad påtvingat impulsiva val. Hur skulle man hinna värdera insatser som gjorts några månader tidigare och hur skulle man kunna åsätta dem ett stabilt värde? Man företog helt enkelt en permutation av testamentet och tolkade om det, allt under det att man låtsades som om andemeningen förblev densamma, nämligen att äldre arbeten och upptäckter skulle kunna komma ifråga om deras betydelse blivit ådagalagd först under den senaste tiden.
Härmed öppnades vägen för en konvention som under årens lopp blivit mycket kritiserad, nämligen att priset, och då särskilt litteraturprisen, gått till äldre personer som krönet på ett livsverk, inte till yngre folk, som en sporre till nya erövringar.
Jag är inte i stånd till att ha någon mening om de naturvetenskapliga partierna i boken, men de är klart och pedagogiskt skickligt skrivna, dessutom fängslande som livs- historier. Åtminstone ett par av de danska Nobelprisen har ifrågasatts, båda medicinpris, det som 1903 gick till Niels Ryberg Finsen för hans behandling av sjukdomar, och då särskilt hudsjukdomen lupus vulgaris, med koncentrerade ljusstrålar, och det som 1927 gavs åt Johannes Fibiger ”för hans upptäckt av spiropteracarcinomet”. När Finsen dog ett knappt år efter det att han mottagit priset fick han en furstlig begravning där halva Köpenhamn stod hedersvakt och ännu i dag figurerar han som gatunamn i många danska städer. Men både hans internationella och hans danska berömmelse försvann häpnadsväckande snabbt. De sjukdomar som han, delvis profylaktiskt, behandlade med ”ljusbad” har till stor del försvunnit och man använder andra botemedel för dem som återstår.
Mera komplicerat är fallet Fibiger. Han lyckades framkalla något som han själv ansåg vara en malign magkräfta hos råttor genom att utfordra dem med kackerlackor som i sin tur var infekterade med en art rundmaskar, Spiroptera. En del bedömare var imponerade, det ansågs vara första gången som cancer framkallats i laboratorium, andra var mycket skeptiska. Men konstellationen var just den gången gynnsam, och han fick priset. Det fanns flera svaga punkter i hans försök, men Anita KildebÆk Nielsen och Eivind B Thorling som skrivit om honom menar att han sannolikt hade fel men att han ändå i hög grad förtjänade priset. Denna något överraskande slutsats motiveras med argument som jag inte är säker på att jag vill skriva under men som för diskussionen inte bara om Nobelprisen utan också om allt vetenskapligt sökande måste te sig centrala. De skriver:
Fastän Fibiger tog fel i sina slutsatser var det inte fel att belöna honom med ett Nobelpris – med mindre man ställer det fundamentala kravet att ett Nobelpris aldrig får utdelas för en insats som senare visat sig vara ett misstag. Ger oss inte Johannes Fibigers pris ett exempel på det som är själva akilleshälen i Nobelinstitutionen? Hela sakens kärnfråga är följande: om denna institution ger publiken det intrycket att det inte är möjligt att efteråt ifrågasätta dess beslut i ljuset av ny kunskap, då öppnar den sig för en oresonlig och anakronistisk kritik.
Själva den här frågeställningen har faktiskt sin giltighet när det gäller de tre litteraturpris som nått Danmark – två halva och ett helt – och de som gått landet förbi.
I tre spännande kapitel har Aage Jörgensen och Claus Jensen tillsammans med de två redaktörerna Henry och Keld Nielsen efter grundliga studier i Svenska Akademiens arkiv beskrivit vad som försiggått innanför murarna – femtioårsgränsen har med god marginal passerats också för det senaste priset. (Däremot förblir till exempel diskussionerna kring Karen Blixens kandidatur ännu några år otillgängliga.)
Med den efterklokhet vi nu sitter inne med måste det erkännas att varken Akademien som helhet eller de Nobelkommittéer som suttit vid rodret imponerar. Den famösa passagen i Nobels testamente om ”det utmärktaste i idealisk riktning” ställde från första början litteraturpriset i en särklass, eller låt oss kanske hellre säga strykklass: det var inte det bästa som skulle belönas utan det frommaste. Men man gick förmodligen mycket längre i fromhet än Nobel som var en kosmopolit och självtänkare avsett. Bestämmelsen annekterades av Carl David af Wirsén och hans bundsförvanter och tvangs in i en betydelse som var bestämd av de på den svenska hemmafronten rådande motsättningarna. Det blev liktydigt med ett visst mått av anständighet, blek renhet i uttrycket, religiös tro med kristna förtecken, och lojalitet mot överhet och rådande institutioner. Under prisets första decennium var de svenska sakkunniga totalt akterseglade av det övriga Europa, men även efter Wirséns död gjorde sig eftersläpningen gällande.
Det blev inte mycket bättre sedan Harald Hjärne 1913 valts till Nobelkommitténs ordförande. Han övertog många av Wirséns fördomar, gav dem en intelligentare fasad men förde i sak sin föregångares linje vidare och tryckte hårt på den bornerade tolkningen av ”idealisk”.
När första världskriget bröt ut 1914 inhiberades Nobelprisutdelningen och Akademien förklarade sig ämna iaktta en litterär neutralitet. Hjärne såg nu möjligheten att gynna de små och näraliggande länderna, här fanns ju många diktare med höga ideal. En permanent huvudvärk för Akademien utgjorde Georg Brandes. Efter Ibsens och Strindbergs död var han den ende skandinaviske skribenten med en europeisk berömmelse. Han nominerades mellan 1903 och 1926 inte mindre än 92 gånger, men trots stöd från Selma Lagerlöf, Henrik Schück och Erik Axel Karlfeldt föll han igenom varje gång, Hjärne och hans bundsförvanter var för starka. Men Brandes skugga föll ändå över nobelarbetet, och den tanken uppstod att det skulle vara mindre genant att förbigå honom om man delade priset mellan två ersättare. Genom en relativt hastig improvisation stannade man 1917 för ett mycket omaka par, Karl Gjellerup och Henrik Pontoppidan. Gjellerup hade länge varit på tal, han hade själv bakom kulisserna aktiverat sympatisörer, inte minst ett uppbåd av tyska universitetsprofessorer. Som konkurrent eller möjligen parhäst till honom hade man på sistone upptäckt den mycket betydande diktarprästen Jakob Knudsen, och denne hade säkert fått priset eller en del av det om han inte hastigt dött i början av 1917. Så återstod egentligen bara Henrik Pontoppidan, som komplement till Gjellerup och så blev det. Gjellerup var missnöjd, han hade räknat med hela priset, Pontoppidan var glatt överraskad, han hade inte räknat med något alls. Som idealist hade han begränsade meriter.
Nobelpriset var inte någon stor nyhet på den tiden, men Karl Gjellerup som sedan en mansålder bodde i Tyskland och skrev en allt mer förtyskad danska kunde om han läste de danska tidningarna förvissa sig om att den maliciösa huvudstaden inte låtit sig imponeras. Den kvickaste nidbilden, av Alfred Schmidt, bar överskriften En Nobel GÆst och hade texten: ”Den danske digter Karl Gjellerup kommer som tysk turist for danske penge til Danmark.” Den visade en mycket liten man, en åldrad Vandervogel med ryggsäck och tyrolerhatten artigt i handen framför en köpenhamnsk poliskonstapel. Den lille mannen säger: ”Bitte zeigen Sie mir den Weg nach nationale Verfasserverein.” Inte ens hans tyska fick vara oklanderlig.
Karl Gjellerup var en perifer figur i Danmark vid den tiden då han belönades, och så har det förblivit. Pontoppidan hade en klassikers alla kännetecken, och så har det förblivit.
Det andra danska Nobelpriset, det som efter en prövotid om 18 år – från 1926 till 1944 – tillföll Johs V Jensen, är alldeles fritt från det löjets skimmer som omstrålade det första. Johs V Jensen, ”vildmannen i det danska vapnet”, är en mycket betydande diktare även om han internationellt inte fått ett motsvarande erkännande. Hans långa väg till Nobelpriset bromsades också av en mängd uppstaplade ideala krav som han inte ansågs uppfylla. De Nobelkommitterade har uppenbart läst honom ganska dåligt, således är ”Kongens Fald” knappast nämnd i handlingarna, denna tidiga stora berättelse valdes härom året genom en omröstning i Politiken till den största av alla danska romaner.
Aage Jørgensen, en av de bästa litteraturhistoriker som Danmark äger, har här skrivit en mycket klargörande och heltäckande liten monografi över Jensen. Den visar hur en stor och livserfaren humanitet växte fram ur ganska högmodiga utgångspunkter, hur evolutionen och darwinarvet som från början hade hårda fasetter småningom civiliserades så att slutsumman i detta väldiga verk blir en barsk människokärlek. Som språkkonstnär är Johs V Jensen oförliknelig. Det har blivit hans dilemma, alla översättningar blir bleka kopior av originalet.
