Sverige brukar tycka om att framställa sig som den självklara motorn i formandet av den nutida Östersjöregionen. Särskilt Stockholm ser sig gärna som obestridlig Östersjöhuvudstad, något som också blev utslagsgivande bland annat i kampen om att bli Europas kulturhuvudstad 1998. Från vikingar i österled över stormaktstidens mare clausum fram till vår egen tids Östersjömiljarder och allestädes närvarande ”Östersjöperspektiv” kan man stundom få intrycket att hela denna värld vilar på svenska axlar.
Om man vill få grepp om den historiska dynamiken bakom den moderna Östersjövärldens uppkomst och utveckling finns det dock goda skäl att i stället för Sverige betrakta vårt nära grannland Danmark som mer avgörande för gestaltandet av denna mångskiftande nordeuropeiska region. Det är i alla fall intrycket man får av några nyskrivna danska böcker som tar upp frågan i såväl historiskt som nutida perspektiv.

Den nyckelroll som Danmark kan sägas ha spelat i formandet av Östersjöregionen förefaller visserligen begränsad till två ganska välavgränsade tidsperioder, men dessa kan i gengäld sägas ha varit av desto större betydelse - och otvivelaktigt har Danmark därvid verkligen agerat både framgångsrikt och med imponerande vilja och kraft.
Vad gäller den första perioden av danskt inflytande handlar det om Danmarks roll i spridningen - på gott och ont, frestas man tillägga - av en västkristen kultur i Östersjöområdet, särskilt under 1100- och 1200-talen. Detta var onekligen en dramatisk och ”kreativt destruktiv” brytpunkt i Östersjöhistorien och kan därvid sägas ha lagt själva fundamentet till vad denna del av världen är i dag. De danska historikerna John H Lind, Carsten Selch Jensen, Kurt Villads Jensen och Ane L Bysted har skrivit en gedigen och mycket läsvärd bok på detta tema, Danske korstog - krig og mission i Østersøen (Høst & Søns Forlag, 405 s). Det är en fascinerande historia om Danmark i händelsernas centrum när kristendomen i sin katolska variant vann fotfäste längs det baltiska havets stränder - något
som intressant nog skedde enligt ungefär samma geografiska mönster som när Europeiska unionen började växa mot Nordeuropa några århundraden senare: först Danmark, sedan Sverige och Finland, därefter Baltikum och de polska kusterna.

Man föreställer sig gärna intuitivt att kristendomen spred sig som ringar på vattnet från Västeuropas pulserande centrum, och att Danmark så att säga bara var en genomfart på vägen mot vad som i västeuropeiskt perspektiv var det yttersta gränslandet mot nordost. I verkligheten var spridningsvägarna emellertid mycket mer invecklade, varvid man till exempel urskiljer ett kristet Skåne långt innan de numera tyska Östersjökusterna genomgick samma process. Det var faktiskt i stor utsträckning med initiativ från just Öresundsregionen som de mecklenburgska och pommerska kusterna i slutänden kom att inlemmas i den västkristna gemenskapen, som Lind och hans kolleger visar.

Senare skulle även tyska missionärer, krigare och handelsmän komma att spela en synnerligt viktig roll som makthavare och kulturbärare i Östersjöområdet. Men långt innan tyskarna över huvud taget hade hunnit tränga fram till Östersjön och stabiliserat sig där, bedrev danskarna en omfattande - och påvligt sanktionerad - korstågsaktivitet runt nästan hela havet. I påvligt perspektiv tycks det ha förefallit naturligt att betrakta det danska ärkesätet i Lund som en bra utgångspunkt för missionen inte bara i Skandinavien, utan även längs Östersjöns östra stränder, och de flesta påvar stöttade ofta aktivt ärkebiskopen och danskarna i den senare konkurrensen mot tyska korsfarare. Även tyskarna själva insåg värdet av danskarnas pionjärinsatser, och i den mån Baltikum i slutänden blev starkt tyskt präglat var detta i stor utsträckning ett resultat av allianser med danskarna och framför allt av ett slags kunskapsöverföring från danska till tyska korsfarare.

Ifråga om det medeltida danska inflytandet i Östersjöområdet tänker nog de flesta danskar på Estland, gissar de danska historikerna. Det var där, på en kulle i det blivande Tallinn (”danskstaden”), som ärkebiskop Anders Sunesen enligt legenden fick se Dannebrogen falla ned från himlen och ge danskarna styrka i kampen mot de hedniska esterna. Det var alltså i Estland som danskarna fick sin nationalflagga.
Men det danska inflytandet begränsade sig inte till de tysk-polska kusterna och Estland. Författarna menar att det finns en viktig men bortglömd dansk medeltidshistoria i nuvarande Finland, Lettland, Litauen och till och med i Kaliningradområdet.

Det råder till exempel inget tvivel om att det förekom intensiv korstågsverksamhet till Finland från dansk sida, och även om Finland aldrig blev danskt hade Danmark en tidig och stark påverkan. Sålunda var exempelvis konkurrensen mellan svensk och dansk makt i trakten kring det senare Helsingfors förmodligen en avgörande orsak till det svenska behovet av en kraftfull kolonisation i vad som blev Nyland (som än i dag är starkt svenskpräglat).
Även i Gdansktrakten och det nuvarande Kaliningradområdet var danskarna mycket aktiva och drivande. Lind och hans kolleger drar slutsatsen att det förmodligen hade blivit mycket svårt att stoppa den danska dominansen i detta område om det inte hade varit för tyskarnas tillfångatagande av kung Valdemar Sejr 1223, vilket ledde till ett dramatiskt sammanbrott i hela den danska Östersjöpolitiken. När skandinaverna återhämtat sig något decennium senare hade Tyska orden redan hunnit överta kommandot, vilket lade grunden för en tysk snarare än dansk kultur i Ostpreussen.

Danmark trängdes genom seklerna alltmer tillbaka av tyskar, svenskar och ryssar och spelade efter medeltidens formativa händelser därmed en mer undanskymd roll. När danskarna åter dyker upp som en nyckelaktör på den politiska scenen, handlar det inte längre om den gammaldags maktkampen och strävandet efter Östersjön som ett mare clausum, utan om vår egen tid och upplösningen av det kalla kriget.
Genom Östersjön skar som bekant järnridån ännu i slutet av 80-talet, men i och med Berlinmurens fall 1989 tycktes helt nya möjligheter öppna sig. Som av en händelse hade Danmark vid denna tid en utrikesminister som hade studerat socialistiska samhällssystem på universitetet och som även i egenskap av journalist rest runt i diktaturernas Öst- och Centraleuropa och upplevt dessa på nära håll: det var Uffe Elleman-Jensen från liberala Venstre, som snart kom att låta tala om sig i EU- och Östersjösammanhang. På senare år, efter sin avgång 1993 (han hade då innehaft utrikesministerposten i över ett decennium), har han dessutom gett ut ett antal böcker, som till karaktären ofta är en underhållande blandning av memoaranteckningar, samtidshistoria och aktuell debatt.
Om man skall tro Elleman-Jensen i memoarboken Din egen dag er kort (Aschehoug, 487 s), kom Danmark under åren kring 1990 verkligen att spela en mycket betydelsefull roll för de östra Östersjöländernas väg tillbaka till västvärlden och skapandet av en ny Östersjöregion.

En första antydan om detta kom i juni 1990, då Danmark stod värd för en stor konferens som
bevistades av utrikesministrarna från de flesta europeiska länder samt från Sovjetunionen och USA. Det var det största arrangemang av detta slag som någonsin hållits i Danmark, och det signalerade, så förefaller det i efterhand, en övergång till en mer aktivistisk dansk utrikespolitik. ”Köpenhamnsdokumentet”, som blev resultatet av denna konferens, blev enligt den dåvarande utrikesministern något av ett ”europeiskt frihetsbrev”, som han smått euforiskt uttrycker det; det var ett dokument som definierade spelreglerna för hur demokrati och mänskliga rättigheter skulle säkras i det nya, inte längre delade Europa.
När de baltiska republikerna började nosa på sin frihet vid ungefär samma tid sågs det i Folketinget som helt naturligt att Danmark skulle inta en framträdande roll i denna process. Det tycks onekligen ha funnits en helt annan samstämmighet i Danmark vad gällde engagemanget för Baltikum i jämförelse med den märkliga svenska tvetydigheten och ambivalensen i samma fråga. De baltiska republikernas
regeringschefer inbjöds till Köpenhamn på ett mycket tidigt stadium och mottogs 1990 - under sovjetiska protester - som representanter för självständiga stater. Det var något som hade varit helt otänkbart i Sverige eller Finland.

Lennart Meri, den senare estniske presidenten, sammanfattade den viktiga danska rollen med konstaterandet att ”den kortaste vägen till Europa går via Köpenhamn”. I detta låg ett erkännande av Danmark som en drivande kraft i utvecklingen, men också den enkla insikten att Danmark var unikt i sin egenskap av EG- och Natomedlem och samtidigt nordiskt land - en kombination som var oerhört eftersträvansvärd i många baltiska ögon. Genom denna kombination var Danmark förmodligen också det enda land som kunde agera länk mellan det då starkt väst- och sydeuropeiska EG och de ur dettas perspektiv avlägsna och okända baltiska länderna långt borta i Europas nordost.

Det var därför knappast överraskande att Danmark i realiteten blev först i världen med att erkänna de baltiska ländernas självständighet i samband med den sovjetiska augustikuppen 1991 - något som satte igång en ostoppbar kedjereaktion där land efter land följde Danmarks exempel. Enligt Elleman-Jensen tog den danska regeringen saken i egna händer, det vill säga man avstod från att konsultera de andra EG-medlemmarna. Man ville inte riskera att missa det window of opportunity som augustikuppen i Moskva tycktes öppna upp.
Elleman-Jensen kom själv att - även efter sin avgång - engagera sig starkt i det framväxande Östersjösamarbetet. Det var på initiativ av honom och hans tyske liberale kollega Hans-Dietrich Genscher, den senare uppenbarligen inspirerad av den förre, som idén om ett ”Östersjöstaternas råd” tillkom på hösten 1991. I mars 1992 konstituerade sig rådet högtidligen i den danska huvudstaden, varvid Köpenhamnsdeklarationen kom att definiera rådets planerade verksamhet och mål.

Långt innan något annat nordiskt land ens självt hunnit bli EU-medlem drev Danmark dessutom på Europeiska unionens utvidgning mot de tidigare socialistiska länderna i öster. Det var i Danmark, på ett toppmöte i juni 1993, som stats- och regeringscheferna i det dåvarande EG öppnade upp för ett framtida medlemskap för de tidigare socialistiska länderna. Enligt ”Köpenhamnskriterierna” som då formulerades skulle förhandlingar inledas så snart länderna uppfyllde kraven på stabila demokratier och fungerande marknadsekonomier och domstolar och andra myndigheter.
Det var väl heller ingen slump att det var just under Danmarks ordförandeperiod i EU hösten 2002 som dessa förhandlingar om EU:s utvidgning österut faktiskt kunde slutföras. Toppmötet i Köpenhamn i december 2002 blev historiskt, och statsminister Anders Fogh Rasmussen seglade upp som en europeisk hjälte. Ett drygt år senare var EU-utvidgningen ett faktum, varigenom alla Östersjöländer utom Ryssland kom att hamna inom unionens gränser.

Elleman-Jensen är naturligtvis inte - och vill inte heller vara - någon neutral författare. Men det är synd att hans skildringar av det nya Europas uppkomst
är så pass svartvita som de är. Historien om hur öst och väst lyckas närma sig varandra och förenas reduceras i Venstre-politikerns böcker gärna till berättelsen om hur de djävulska östeuropeiska samhällssystemen övervanns av den goda, liberaldemokratiskt sinnade västvärlden. Till skillnad från medeltidshistorikernas bok saknar hans böcker nästan helt intresse för tvetydigheten och ambivalensen i östs möte med väst, för dynamiken och dialektiken i detta, för frågan om vad det är för ett Europa som är på väg att uppstå i detta spännande - och riskfyllda - möte, vilket på 2000-talet dessutom sker i en oförutsägbar period av global förändring.
När det gäller dessa frågor, i vilka historia inte bara möter samtid utan även framtid, gissar jag att en yngre generation författare kommer att behöva ta vid.