Vintern 1943–44 samlas intellektuella kring Jean-Paul Sartre på det berömda Café de Flore vid Boulevard Saint-Germain-des-Prés i Paris. Bland de närvarande finns en ung man, som placerat sig vid bordet bredvid Sartres. Till skillnad från den piprökande celebriteten kedjeröker han billiga Gauloises, och han tilltalar inte mästaren med ett enda ord. Den unge mannen kommer dit varje dag, och sitter där från morgon till kväll. Närhelst Simone de Beauvoir, som också är på plats, tar fram en cigarett, reser han sig upp, böjer sig fram och tänder den åt henne. Hon ger honom en nick som tack, och han nickar respektfullt tillbaka. Några ord utväxlas inte.
Den unge mannen är en rumänsk doktorand, som sedan 1937 befinner sig i Paris på ett stipendium. Men han har ännu inte skrivit en rad på sin avhandling, och han ska inte komma att göra det heller. Hans namn är Emil Cioran. Vid tidpunkten är han en välkänd och kontroversiell författare till fem böcker och ett stort antal artiklar – i Rumänien. I Paris är han ännu ingenting, bara en anonym östeuropé i exil. Men sommaren därpå ska han fatta beslutet att ge upp sitt modersmål och fortsättningsvis skriva uteslutande på franska, ett beslut som radikalt ska komma att ändra hans ställning i Frankrike där, som han skriver i ett brev hem till sina föräldrar, ”prestige är allt”.
Hösten 1949 utkommer en essäsamling på förlaget Gallimard, med den egenartade titeln ”Traktat över förruttnelsen” (Précis de décomposition). Författaren är den unge mannen från Café de Flore, som nu kallar sig för EM Cioran. Boken skapar sensation i litterära kretsar – Cioran välkomnas som en katastrofernas profet, en budbärare av dåliga nyheter som ska komma att vittna om vår tid. På debuten i Frankrike följer, med omkring fyra års mellanrum, närmare ett dussin böcker på franska av EM Cioran (varav tre finns översatta till svenska). Böckerna gör honom till en berömd författare redan under hans levnad.
I boken ”Historia och utopi” (Histoire et utopie) har Cioran beskrivit vådan av sitt språkbyte: ”Vilken mängd kaffe, cigaretter och ordböcker går inte åt för att skriva en enda mening, som inte ens är särskilt korrekt, på detta otillgängliga och i mitt tycke alltför raffinerade språk.” Citatet kunde ställas mot poeten Saint-John Perses karaktäristik av Cioran som ”en av de största författare det franska språket kan berömma sig av efter Paul Valérys död”. Ett annat tongivande omdöme lyder: ”Den mest framstående författaren inom den tradition som utgår från Kierkegaard, Nietzsche och Wittgenstein”. Själv skämtade Cioran om hur han åtnjöt ett ”hemlighållet rykte”. Han betecknade sig som ”en fiende till berömmelsen”, och undvek rampljuset. Av alla prestigefyllda och lukrativa priser som tilldelades honom tackade han nej till alla utom ett. ”Man kan inte skriva en bok som ’Om olägenheten i att vara född’ och sedan inkassera ett litterärt pris”, förklarade han.
Materiellt sett levde Cioran i en relativ fattigdom. I Paris bodde han länge på billiga hotell, tills en beundrarinna erbjöd honom att bo gratis i en vindsvåning. Han skrev in sig vid Sorbonne, enbart för att kunna utnyttja studentförmånerna, och försörjde sig i långa perioder på stipendier. ”Stipendierna var enda sättet att undvika ett yrkesliv”, berättar Cioran i en intervju. Idén fick han 1936, hans enda år med en avlönad tjänst: ”Jag var lärare i filosofi. Det var då jag insåg att jag inte ville arbeta. Inte ens fem minuter.”
Ciorans ovilja till karriär och berömmelse ska inte uppfattas som någon litterär pose, men är heller inte så oegennyttig som den kan verka. Detta hävdar litteraturvetaren och Cioran-översättaren Ilinca Zarifopol-Johnston , som i en aktuell biografi relaterar författarens självpåtagna marginalisering till hans rumänska förflutna. I Searching for Cioran (Indiana University Press, 284 s) behandlas i bokens första del tiden före Ciorans ankomst till Paris. Den som av bokens andra del förväntar sig en fortsatt beskrivning av hans liv i Frankrike och det genombrott som den franskspråkige författare han kom att bli känd som, blir besviken – här ryms istället författarinnans dagboksanteckningar under arbetet med biografin. Det är emellertid en fascinerande (och sorglig) läsning, inte minst skildringarna av hennes möten med den i Alzheimers insjuknande Cioran och hans livskamrat Simone Boué. Boken ger bitvis ett ofullbordat intryck, vilket har sin beklagliga förklaring i att författarinnan avled innan verket fullbordades. Likafullt rör det sig om ett viktigt och intressant bidrag till en växande Cioran-litteratur.
Att studera Ciorans liv är särskilt angeläget, eftersom han hela tiden skriver med det egna jaget som utgångspunkt. En av hans aforismer lyder: ”Den enda ärliga självbekännelsen är den indirekta – när vi talar om andra.” Zarifopol-Johnston menar att man bör läsa Ciorans indirekta bekännelser på två plan samtidigt: ett självbiografiskt, personligt plan och ett aforistiskt, universellt. De två nivåerna står i ett dialogiskt förhållande till varandra: den självbiografiska detaljen eller faktapåståendet formar en generell tanke, samtidigt som denna tanke förutsätter att en författarfigur projiceras fram.
Cioran föddes 1911 i byn Rasinari i Transsylvanien, som då tillhörde det österrikisk-ungerska kejsardömet. Fadern var präst, och modern var, förutom prästhustru, även prästdotter. Det första tecknet på uppror kom tidigt: Cioran vägrade be bordsbön med familjen, och lämnade bordet medan de andra bad. Man upprördes, men det var bara början. Cioran skulle komma att skriva om Gud på ett sätt som milt uttryckt inte föll den ortodoxt religiösa familjen i smaken.
Barndomen var, enligt Cioran själv, en idyll. ”Jag känner inte till någon med en lyckligare barndom än min”, har han sagt i en intervju. Zarifopol-Johnston betonar likheterna mellan den romantiska litteraturen och Ciorans beskrivning av uppväxttidens ansvarslösa lekar i vild natur, ett paradis som kontrasteras mot det kommande ”fallet”, då fadern/prästen driver ut honom ur lustgården i samband med att familjen år 1921 flyttar till Sibiu. Minnet av flytten förföljde honom hela livet, och i sin dagbok antecknade han: ”Varje dag återupplever jag utdrivandet ur paradiset med samma passion och samma ånger som den som först förvisades”. I Ciorans personliga mytologi utgör födelsebyn Rasinari en privilegierad plats, utanför tiden, medan Sibiu representerar början på ett fall in i tiden, historien och självmedvetandet, hävdar Zarifopol-Johnston. På flytten följde endast ”katastrofer” (läs: skolgång), och Cioran låter händelsen bli definierande för honom själv och ett huvudtema i hans skrivande: den individuella, politiska, konstnärliga och existentiella exilen .
Den unge Cioran kände sig inte minst alienerad från sina småborgerliga föräldrar. Zarifopol-Johnston liknar honom härvidlag vid Gregor Samsa i Kafkas ”Förvandlingen”. I Sibiu upplevde han i egen utsago det största dramat i sitt liv: i 17-årsåldern drabbades den blivande författaren av en kronisk sömnlöshet, som pågick i flera år och märkte honom för livet. Sömnlös vandrade Cioran omkring på gatorna nattetid, ”som en vålnad”. Allt han senare skrev utarbetades under dessa nätter, om man får tro honom själv.
Att promenera gav tillfällig lindring, ett annat botemedel bestod i att läsa. I vad som liknar ett litterärt frosseri kastade sig Cioran över Shakespeare, Novalis, Schlegel, men också den ryska litteraturen och i synnerhet Dostojevskij. I Sibiu blev Cioran inte bara en trägen biblioteksbesökare, utan även stamkund på stadens bordeller, vilka han påstod sig frekventera med ett exemplar av Kants ”Kritiken av det rena förnuftet” i rockfickan.
Från Sibiu flyttar Cioran 1928 till Bukarest, där han skriver in sig vid humanistiska fakulteten, för att huvudsakligen ägna sig åt filosofi och konsthistoria. 1932 avlägger han examen på en uppsats om Bergsons intuitionsfilosofi, och 1933 reser han till Tyskland på ett tvåårigt Humboldtstipendium. 1933 författar han också sin första bok, ”På förtvivlans krön” (Pe culmile disperarii), som publiceras året därefter.
Uttrycket ”på förtvivlans krön”, skriver Zarifopol-Johnston, var vanligt förekommande i självmordsnotiser i rumänska dagstidningar på 1930-talet. Notiser av detta slag brukade inledas med formeln: ”På förtvivlans krön, tog unge den och den sitt liv...” Den högtravande frasen gav alltså den samtida läsaren en ironisk (men allvarlig) indikation om den implicite författaren som självmordskandidat. Genom denna retoriska och teatrala gest hoppas den verklige författaren att kunna rädda sig själv. ”Om jag inte skrivit den, hade jag med största säkerhet gjort slut på mina nätter”, säger Cioran i en tillbakablick. Skrivandet var för Cioran en form av terapi. ”En bok är ett uppskjutet självmord”, lyder en aforism.
”På förtvivlans krön” (som finns tillgänglig i svensk översättning) tycks bitvis författad av en bitter gammal man som sett för mycket. Men Cioran skrev den vid 22 års ålder. Betydligt äldre konstaterade han: ”Det som jag vet vid sextio visste jag lika bra vid tjugo. Ett fyrtio år långt, överflödigt verifieringsarbete.” Tematiken i Ciorans döds- och degenerationsmedvetna författarskap förhåller sig konstant genom åren. I essäns eller aforismens form framträder en stilistiskt knivskarp, militant negativism, en skepticism driven till sin yttersta spets. Främlingskapet är totalt – Cioran talar om en ”metafysisk exil”. Och hans svartsynta paradoxer är ofta förtvivlat roliga.
När Cioran 1935 återvänder från Tyskland har han intrycken av hitlerismen med sig i bagaget, och han är besatt av tanken på att göra Rumänien till en historiskt betydande kultur. Året därpå ger han ut den för sitt framtida rykte graverande ”Rumäniens transfiguration” (Schimbarea la fata a Romaniei), i vilken han i machiavellisk anda legitimerar alla medel för ett folk som vill göra ett avtryck i historien. Hemlandets historiska och kulturella litenhet gör den sömnlöse 24-åringen rasande, som säger sig drömma om ”ett Rumänien med Frankrikes öde och Kinas befolkning”. Det är under denna period Cioran sällar sig till de rumänska intellektuella, däribland filosofen Nae Ionescu och religionshistorikern Mircea Eliade, vilka ger sitt stöd åt Corneliu Zelea Codreanus fascistiska legionärsrörelse. Zarifopol-Johnston varken blundar för eller försöker släta över Ciorans politiska förflutna, men undviker samtidigt vår tids tröttsamma rättegångsmentalitet, där endast brotten blir ihågkomna. En som dömde honom hårt var däremot Cioran själv, som kallat perioden ”patologisk”.
”Rumäniens transfiguration” saknas signifikativt nog i Gallimards utgivning av Ciorans verk. Det är den enda bok i hans œvre som inte översatts till något annat språk. Detta gör den bildligt talat till en stängd bok för alla som inte läser rumänska (inklusive undertecknad). Likväl är den ökänd. Zarifopol-Johnston liknar den vid ett svart hål i hans verk – nästan osynlig, men med en enorm gravitationskraft. Inte minst drar den till sig kritiker som i hopp om att kunna misstänkliggöra hela författarskapet tänker sig att boken ”uppenbarar” Ciorans fascistiska tendenser. Zarifopol-Johnston läser inte ”Rumäniens transfiguration” som en sådan ”uppenbarelse”, men inte heller som en isolerad, politisk avvikelse man kan bortse ifrån. Till skillnad från Marta Petreus bok ”An Infamous Past: E M Cioran and the Rise of Fascism in Romania”, i vilken Ciorans få politiska skriverier tillåts dominera bilden av en av vår tids största tänkare, ser Zarifopol-Johnston ”Rumäniens transfiguration” som en del av ett författarskap, som snabbt tar en vändning bort från det politiska. Det sker redan i och med den av både Nietzsche och kristen mystik präglade aforismsamlingen ”Tårar och Helgon” (Lacrimi si sfinti), som utkommer 1937. När den ges ut har Emil Cioran redan lämnat Rumänien, för att senare genomgå den transfiguration som gör honom till Frankrikes E M Cioran.
