När jag satt och väntade på en vän i avdelningen för barn- och ungdomsböcker i Stockholms kulturhus en gång började jag grubbla över skyltarna på bokhyllorna. Där stod: Roligt, Verklighet, Verklighet (en gång till), Kärlek, Konst.

Kärlek är inte roligt, kan man sluta sig till, och inte tillhör den verkligheten. Men verklighet finns det mycket av. Som inte heller är roligt.

Jo, biblioteket hade förstås fler hyllor än de som var inom synhåll. Min anekdot illustrerar bara svårigheten - godtyckligheten - i all kategorisering, all genreindelning. Hur ska vi dela in litteraturen?
Flickböcker var en sort som försvann för ungefär fyrtio år sedan. Under 70-talet började den akademiska forskningen befatta sig även med barnlitteratur, och det blev då en utbredd uppfattning inom både vetenskapen och dagskritiken att flickboken var förlegad, förljugen och indoktrinerande. Den skulle ersättas av den moderna, könsneutrala ungdomsboken. I antologin ”Läsning för barn” (1971) skrev till exempel Annika Holm under rubriken ”Flickböcker borde inte finnas”. Vivi Edström karakteriserade Sprakfåle-serien av Lisa Eurén-Berner som ”ett lågvattenmärke av inskränkthet och stereotypi”, endast ”överträffat” (!) av Merri Viks Lotta-böcker. Det var oftast samma böcker som figurerade som exempel i debatten, ett tjugotal titlar.

Från 90-talet har forskare visat nytt intresse för flickors läsning, men just efterkrigstidens flickbok har varit försummad tills nu, då Birgitta Theander i avhandlingen Älskad och förnekad. Flickboken i Sverige 1945-65 (Makadam förlag, 503 s), har företagit sig att samtidigt kartlägga och ärerädda hela genren. Hon var själv flickboksläsare på 60-talet, och som D-uppsats i litteraturvetenskap gjorde hon en stilanalys av Claques Pellaböcker (Lund, 1999). För avhandlingen har hon letat fram och läst samtliga 1 022 flickböcker som utkom under 20-årsperioden och analyserat dem på längden och tvären.

Drygt hälften av böckerna är svenska original. Ungefär en fjärdedel är översatta från engelska, därnäst flest från danska och norska. Författarna var till 85 procent kvinnor; män nyttjade ofta kvinnlig pseudonym, oklart varför. Det största förlaget var B Wahlströms med en tredjedel av titlarna. Bonniers, Rabén & Sjögren och Lindqvists förlag hade drygt 10 procent vardera, men hela 42 olika förlag utgav flickböcker. Procentandelarna av marknaden räknas genomgående i antal titlar, inte upplagestorlek, som det visat sig omöjligt att få siffror på.

Theander betonar att forskningsmetoden inte är den kvantitativa av 70-talsmodell och att det dataregister hon skapat för analysen endast utgör minneshjälp för att hantera det stora materialet. Det är också bara ett fåtal tabeller som redovisas i avhandlingen. Utifrån hur procenttalen används i argumenteringen skulle jag nog kalla metoden kvasikvantitativ: siffrorna utges inte för att vara exakta men begagnas ändå genomgående som mätare av olika faktorers betydelse.

De gängse fördomarna om flickboken har fått ge själva strukturen för framställningen: en efter en hängs de upp som måltavla och blir beskjutna. ”En av de vanligaste föreställningarna om flickboken är att den skildrar en idyll. Den handlar om oskyldiga yrhätteputs och romantiska drömmar. /.../ Några andra bekymmer än om hon ska klara geografiprovet och vad hon ska ha för klänning på lördag ryms inte i hjältinnans lilla ljuslockiga huvud. - Den här bilden är felaktig. I mitt undersökningsmaterial tar 46 % av flickböckerna upp allvarliga problem.”

Så följer redogörelser för böcker som hanterar ämnen som krig, flyktingar, nazism, rasism, svält, u-hjälp, klassmotsättningar, arbetslöshet, barnarbete, alkoholism, narkotikamissbruk, ungdomskriminalitet, mobbning, misshandel, våldtäkt, prostitution, oäkta barn, skilsmässa, styvföräldrar, handikapp, sjukdom, död, mord och självmord - onekligen mycket under skylten Verklighet i det biblioteket! (Under titlar som ”Carol på turné”, ”Maud gör revolt”, ”Kan syster komma?”) I avsnittet som är rubricerat ”Döden” får vi veta att det förekommer dödsfall i 9 procent av böckerna, och då räknas inte perifera händelser utan bara sådana som har betydelse för huvudpersonen. Att gränsdragningen med nödvändighet är luddig - det som den ene bedömer som perifert kan den andre se som väsentligt - förefaller mig mindre problematiskt än frågan vad man ska göra med själva siffran. Ungefär 9 procent, är det mycket eller lite? Dö ska vi ju till 100 procent. Är det uttryck för verklighetsflykt och förljugenhet om 91 procent av flickböckerna inte erinrar om detta? Det menar väl ingen, men uppseendeväckande hög blir siffran bara mot bakgrund av det kategoriska påståendet att ämnen som sex och död var ”tabu” i flickboken. Misstanken smyger sig på att Birgitta Theander för effektens skull ibland framställer kritiken av flickboken som ännu mer onyanserad än den var. Kanske är de citat hon valt inte alltid mer representativa för kritikerkåren än kritikernas flickboksexempel är representativa för genren? Citatens sammanhang kan dock kontrolleras eftersom hon är noga med källangivelser.

Utfallet av dödsfallsräkningen kommenterar hon: ”Siffran kanske förefaller blygsam, men den är faktiskt större än procentandelen rödhåriga hjältinnor, vilka ofta omnämns som någonting typiskt för flickboksgenren! Dessa uppgår till 7 %.”

Denna mening står visserligen inom parentes, men den är nogsamt försedd med fotnotsbelägg för svepande uttalanden om rödhårighet, och även om den mest är en lustifikation följer den en genomgående diskussionsmodell. Vad det gäller är frågan vad som är ”typiskt för flickboksgenren”. ”Typiskt” tolkas underförstått som ofta förekommande, och slutsatsen måste då bli att varken döden eller det röda håret är någon typisk flickboksingrediens.

Men ett grundproblem med denna kvantifiering är att den som sagt bygger på antal titlar, inte på upplagestorlek. Det kan uppstå en missvisning i hela utfallet genom att ”smala” böcker med få läsare räknas som lika många som kioskböcker med jätteupplagor, fastän just de texter som är spridda i massupplaga rimligen har utövat större inflytande och mer påverkat den gängse bilden av genren.
Jag vill också inskjuta att vissa fördomar om flickboken var så spridda redan i samtiden att man kunde leka med dem: Claques ”Pella” (1958) framhåller i sitt förord att hennes bok inte är fiktion, inte en ”underhållningsbok”, eftersom hon då skulle ha ”haft illrött hår och jagat tjuvar om nätterna och räddat alla från att brännas inne”.
Den andra missuppfattning Birgitta Theander tar itu med är den att kärlek var en obligatorisk ingrediens i flickboken. Här visar titelräkningen att en kärlekshistoria finns i 60 procent av böckerna men utgör huvudmotiv endast i 10 procent. Att finna den rätte är faktiskt mindre centralt än att finna sig själv. Yrkesarbete eller drömmar om sådant förekommer i nästan hälften av böckerna. Favorityrken är sjuksköterska, lärare, författare, konstnär, skådespelare och journalist, men totalt figurerar 113 olika yrken (bland dessa programmerare, fastighetsmäklare, tjurfäktare).

En vanlig föreställning har varit att äventyr var förbehållet pojkboken medan flickboken utspelades i en instängd hemmiljö. Fel: deckarinslag där flickor jagar bovar finns i så mycket som en fjärdedel av periodens böcker. Eldsvådor, drunkningstillbud och andra faror - där hjältinnan mycket riktigt ofta räddar liv - är också ymnigt förekommande; totalt räknar Theander med att 44 procent rymmer äventyr och exotiska miljöer. Hon betonar samtidigt att detta slags dramatik inte är någon kvalitetsmätare.

Huvudpersonerna siktade alltså ofta på konstnärliga yrken. I mer än två tredjedelar av böckerna finner Theander också allusioner på litteratur, historia, mytologi, musik, konst, dans och teater. Hon fortsätter till en inventering av bildspråk, symboler och myter i flickböckerna, med delvis förvånande resultat. Torn till exempel, som mytenligt tydligen borde gestalta fångenskap och instängdhet, visar sig här bara figurera i form av mysiga tornrum och höjder med vida vyer.

Nå, men hyllan med skylten Roligt då? Jo, den får ett av de mest givande avsnitten. Birgitta Theander förklarar att humorn var det hon mindes bäst från sin ungdoms flickbokslektyr - hon läste till och med Ruby Fergusons hästböcker utan att vara intresserad av hästar, bara för att de var roligt skrivna, och det förvånar henne att nu finna att de humoristiska böckerna inte utgör mer än en fjärdedel av titlarna. Men här dras intressanta linjer upp, en från Jean Webster via Astrid Lindgren, Elsa Nyblom, Maj-Stina Borg till Claque (Anna Lisa Wärnlöf), en annan linje från fröken Sprakfåle till serien om Lotta, som tycks vara en riktig ”antihjältinna”. Mot åsikten att Lottaböckerna är pratiga invänder Theander: ”Det ligger alltid en mening i Lottas prat, åtminstone i de 15-20 första böckerna.” Serien utgavs på B Wahlströms 1958-91 och omfattar 47 titlar.

Ända hit - i dryga 300 sidor - har författaren inte låtsats om skillnaden mellan riktiga böcker och skräpböcker (”triviallitteratur” på vetenskapligt språk), till stigande förundran för läsaren: alla flickböcker var väl ändå inte bra? Äntligen kommer nu en analys av språk och stil. Resultatet blir att ungefär en tredjedel av böckerna uppvisar ett torftigt, klichéfyllt språk, en tredjedel har ett enkelt men inte dåligt berättande, medan en tredjedel äger litterära kvaliteter. En polarisering sker under loppet av perioden, mellangruppen minskar och de båda andra ökar. Det finns 26 långserier (serier om minst fyra delar) som tillsammans utgör ungefär en femtedel av materialet, och där inte alla böcker tillhör de torftiga. Värderingen av enskilda verk blir ju oundvikligen ännu mer subjektiv än innehållsanalysen, men en allmän orientering ger nog denna indelning.

I detta kapitel noteras också att efterkrigstidens flickbok hade relativt hög status hos samtida barnboksexpertis. 55 procent av titlarna blev recenserade i de stora tidningarna, en anmärkningsvärt hög andel. Birgitta Theander själv återkommer till att böcker inte behöver skildra omvälvande händelser eller rymma politiska budskap för att vara medvetandehöjande: den litterära
upplevelsen i sig utmanar till självständigt tänkande, och de goda böckerna har därför ”en subversiv potential.” Även om hon inte lyckas övertyga om att Den typiska flickboken var förträfflig, kan ingen efter att ha tagit del av hennes redogörelse betvivla att genren rymde en väldig variation.

Den obevisbara men tänkvärda huvudtesen är att flickboken gav läsarinnorna självförtroende, genom att göra flickan till huvudperson - protagonist, som det heter här - genom att framställa könsidentiteten som oproblematisk och genom att låta världen ses genom flickans blick. Vittnesbörd om flickbokens betydelse utöver författarens eget hämtas från Birgit Munkhammar, som särskilt har nämnt Mary Stolz och L M Montgomerys Emily-böcker (översatta på 50-talet), och Margareta Norlin, som har skrivit om styrkan i flickbokens ”hemliga systerskap”.
Jag kan bidra med upptäckten av ett av landets mindre litterära sällskap, Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren (pseud. Merri Vik), som ivrigt diskuterar Lottaböckerna på nätet.

Sajten är skapad av en 80-talsfödd men frekventeras även av tanter som här ”kommer ut” som Lotta-fans sedan ett halvsekel. Inläggen handlar om böckernas innehåll, om hur man får tag i sällsynta titlar, redaktionella ändringar i olika utgåvor, och så vidare. Nyligen tipsade någon om Birgitta Theanders bok, någon annan svarar: ”jag läser avhandlingen f n och kan knappt lägga den ifrån mig.”
Upprättelse, stavas det. Upprättelse för flickorna.