När årets Nobelpristagare i litteratur Jean-Marie Gustave Le Clézio den 25 oktober tog emot Stig Dagerman-priset i Älvkarleby kyrka, fick han även ett signerat exemplar av originalutgåvan av romanen ”Ormen”. Denna värdefulla gåva har sannerligen kommit i goda händer – Le Clézio har varit en av de mest hängivna och betydelsefulla introduktörerna av ­Dagermans författarskap i Frankrike. Han tillhör en handfull eldsjälar från den litterära scenen i Frankrike, däribland förläggaren Hubert Nyssen, översättaren Philippe Bouquet, teaterregissören Patrick Collet och författaren Hector Bianciotti, vilka medverkat till att introducera Dagerman för den franska publiken.

Sedan 1956 då ”Bränt barn” gavs ut i fransk översättning under titeln ”L’Enfant brûlé” har Dagermans samtliga verk översatts till franska, vilket är tämligen ovanligt för en nordisk författare. Dessutom spelas hans pjäser med jämna mellanrum på franska teaterscener. Under årens lopp har hans böcker utkommit i nyutgåvor, gett upphov till åtskilliga artiklar samt ­varit föremål för olika konferenser. Han har kallats för ”Nordens Rimbaud” – fascinationen över Dagerman tycks aldrig upphöra i Frankrike där han betraktas som en framstående europeisk författare. Detta bekräftades på nytt våren 2003 då Dagerman vid sidan om Virginia Woolf och ­Milan Kundera stod i centrum för en omfattande konferensserie om 1900-talets ­betydande europeiska författare, organiserad av Bibliothèque Nationale de France i Paris.

Lika uppskattad är Dagerman i Italien där han har beskrivits som ”den svenske Camus”. Här inleddes 1985 utgivningen av hans böcker med ”L’isola dei condannati” (”De dömdas ö”), men det var först på 90-talet som den fick ett rejält uppsving tack vare bokförlaget Iperboreas entusiastiska chef Emilia Lodigiani. Däremot har hans teaterpjäser än så länge inte utkommit i italiensk översättning, vilket kan förklara varför de sällan sätts upp i Italien.

Det faktum att Dagerman fått ett mycket positivt mottagande först i Frankrike, därefter i Italien, och att han med tiden blivit föremål för en mytbildning i dessa länder, står i fokus i en ny, intresseväckande doktorsavhandling med titeln La Mythification d’un écrivain étranger. La réception de l’œuvre de Stig Dagerman en France et en Italie (Mytbildningen kring en utländsk författare. Receptionen av Stig Dagermans verk i Frankrike och Italien), skriven av Karin Dahl. Avhandlingen försvarades ­offentligt vid Göteborgs universitet i oktober i år.

Med avstamp i en teoretisk diskussion kring litterär interkulturalitet, receptionsestetik och översättning av skönlitteratur, gör Karin Dahl en stringent analys av receptionen av Dagermans verk i Frankrike och Italien under tidsperioden 1956–2000. Hennes undersökning grundar sig dels på studier av och artiklar om ämnet, dels på ett rikt arkivmaterial bestående av bok­recensioner publicerade i fransk och italiensk press i samband med utgivningen av Dagermans böcker i dessa länder. För att bättre förstå varför Dagerman blivit så omtyckt i Frankrike och Italien och hur myten kring honom uppstått, har Dahl fördjupat sig i receptionen av ”Bränt barn” utkommen på franska och italienska, (”Bambino bruciato”, 1994).

Hur kan man förklara att ­Dagerman blivit en av de mest uppskattade nordiska författarna i just Frankrike och Italien? Skulle den myt som skapats kring honom i dessa länder kunna förklara hans popularitet? Hur och i vilken kontext introducerades författarens verk för den franska och italienska läsekretsen? Det är några av de frågeställningar som Dahl inledningsvis väcker i sin avhandling i ett försök att förstå de intrikata mekanismerna bakom ­Dagermans postuma litterära framgångar på sydligare breddgrader.

Under tiden 1956–2000 gav Dagermans texter upphov till 17 franska översättningar (sammanlagt 31 böcker, nyutgåvor inräknade). Här bör nämnas två hängivna översättare, vilka i högsta grad ­bidragit till introduceringen av Dagerman och svensk litteratur över huvud taget i Frankrike: Carl Gustaf Bjurström och Philippe Bouquet.

Dahl urskiljer tre viktiga etapper i utgivningen av Dagermans verk på franska. Den första etappen inleddes då det välkända förlaget Gallimard 1956 gav ut romanen ”L’Enfant brûlé”, som fick ett allmänt lovordande mottagande med sammanlagt 18 recensioner. Ingen av ­Dagermans böcker skulle fortsättningsvis vinna lika mycket uppmärksamhet i pressen. Den andra etappen började först tio år senare i och med att förlaget Denoël publicerade ”Le Serpent” (”Ormen”). Le Clézio skrev om den och uttryckte sin beundran för Dagerman i en fängslande artikel som blivit en klassiker: ”Hé, Stig Dagerman!” (artikeln publicerades på svenska i BLM 1969 under titeln ”Hej, Stig Dagerman!” och i Ariel 1984 under titeln ”Kaptenens ensamhet är ofantlig”).

På samma förlag utkom 1972 ”L’Île des condamnés” (”De dömdas ö”) och 1976 novellsamlingen ”Dieu rend visite à Newton” (”Gud besöker Newton”), vilken fick en mycket entusiastisk recension av ­ Le Clézio i La Quinzaine littéraire. Den tredje och enligt Dahl viktigaste etappen inleddes 1980 då Hubert Nyssen grundade Actes Sud, ett förlag specialiserat på nordisk litteratur. Här utkom 1980 reportage­serien ”Automne allemand” (”Tysk höst”) och ett år senare ”Notre besoin de consolation est impossible à rassasier” (”Vårt behov av tröst är omättligt”). Det är dessa två skrifter utkomna på Actes Sud, i synnerhet den sistnämnda, som gjort det djupaste intrycket på den franska publiken, anser Dahl.

När romanen ”Ennuis de noces” (”Bröllopsbesvär”) 1982 gavs ut på Maurice Nadeau, ett förlag känt för sin litterära kvalitetsmedvetenhet, fick den ett mycket ­positivt mottagande i exempelvis Le Monde des livres, L’Express, Libération och Télérama. Två av artiklarna var skrivna av Le Clézio respektive akademiledamoten Hector Bianciotti (denne hade tidigare skrivit ett förord till nyutgåvan av ”L’Enfant brûlé” på Gallimard).

Återigen var det förlaget Actes Sud som 1983 tog initiativet till utgivningen av ­Dagermans teaterpjäser på franska med ”Le Condamné à mort” (”Den dödsdömde”), som hedrades med många positiva recensioner. Under de kommande åren fortsatte publiceringen av Dagermans teatertexter i Frankrike, samtidigt som franska teaterregissörer började sätta upp hans pjäser. Patrick Collets iscensättningar av ”Le Jeu de la vérité” (”Ingen går fri”) och ”Notre besoin de consolation” 1989 och 1990 blev stora publikframgångar och gav eko även internationellt. Således kan man konstatera att intresset för Dagermans pjäser har ­varit stort i Frankrike.

Dahl har identifierat en grundläggande tematik som i stora drag varit gemensam för de franska recensenterna. Det faktum att Dagerman endast 31 år gammal tog sitt liv efter en långvarig skaparkris har medverkat till att skapa myten kring honom. Eftersom Dagerman inte hade fått någon större litterär utmärkelse under sin korta livstid, valde Gallimard att två år efter hans tragiska bortgång introducera honom genom att lägga tonvikt på hans ”spektakulära död”. Författarens självmord användes på det viset som ”en försäljningsstrategi” av det franska förlaget, skriver Dahl. Därefter blev självmordet i så gott som alla recensioner mycket omdiskuterat, och många recensenter tyckte sig se ett samband mellan författarens självmord och romangestalten Bengts självmordsförsök. Över ­huvud taget blev självmordet ett viktigt tema i receptionen av hans verk.

På samma sätt har Dagermans nordiska ursprung bidragit till mytbildningen kring honom. Många franska kritiker har associerat honom och ångesten i hans texter med en redan existerande bild av ”den nordiska melankolin” samt med den mytomspunna Norden. Vissa klichéartade, men i fransmännens ögon fascinerande, föreställningar om Nordens natur (fjordar, skog) och klimatförhållanden (evig vinter, kyla, snö, mörker, natt) men också om det svenska samhället har använts i recensionerna för att omge författaren med ett exotiskt, gåtfullt skimmer. En del recensenter har presenterat Dagerman genom att referera till andra berömda nordiska författare (Strindberg, Ibsen, Lagerlöf), till Ingmar Bergman eller till Swedenborg. I andra fall har kritikerna associerat honom med Rimbaud och de franska existentialisterna, vilket underlättade för läsekretsen att bli förtrogen med en okänd utländsk författare. Endast i något enstaka fall har recensenterna tillskrivit honom en plats i en västerländsk litterär tradition, exempelvis när Geneviève Serrau 1966 i en recension av ”Le serpent” i tidskriften La Quinzaine littéraire satte honom i en större litterär kontext – Strindberg, Camus, Faulkner och Kafka – och i ett europeiskt tidssammanhang (efterkrigstiden).

I Italien är det förläggaren Emilia Lodigiani som spelat en nyckelroll för introduktionen av Dagerman. Inspirerad av den entusiastiska reception som han fått i Frankrike började hon 1991 ge ut hans verk på Iperborea, det förlag som hon tre år ­tidigare grundat i syfte att specialisera sig på nordisk litteratur. Utgivningen av ­Dagermans texter inleddes med ”Il nostro bisogno di consolazione” (”Vårt behov av tröst”) och fortsatte med ”Il Viaggiatore” (Valda delar ur ”Dikter, noveller, prosafragment”) samma år, ”Bambino bruciato” 1994, ”I Giochi della notte” (”Nattens lekar”) 1996. Det är Fulvio Ferrari, Carmen Giorgetti Cima och Gino Tozzetti som ansvarar för de italienska översättningarna av Dagermans verk på Iperborea.

Även i Italien har Dagerman tagits emot med öppna armar av läsekretsen, men det italienska mottagandet har i stora drag ­visat sig vara mer balanserat än det franska. Visserligen har man även här i vissa recensioner diskuterat hans självmord vid sidan om ”den kalla Norden” eller den ”nordiska spleenen” och presenterat honom som en ”kultförfattare” i hemlandet. Men tendensen till mytbildning har varit mer dämpad än i Frankrike, framhåller Dahl. Däremot har de italienska kritikerna i likhet med de franska använt sig av en viss terminologi för att teckna Dagermans porträtt: ångest, ensamhet, rädsla, förtvivlan, pessimism, klarsynthet, oskuld.

Det intressanta är att de italienska kritikerna även framhållit hans politiska, anarkistiska sida och presenterat honom som en rebell, i andra fall har de beskrivit ­honom som en filosofisk författare. De har också uppmärksammat att det finns många barnfigurer i Dagermans texter.

Med engagemang, sakkunskap och nyanseringsförmåga har Dahl skrivit en högklassig avhandling, ett välbehövligt tillskott till både Dagerman- och receptionsforskningen. Det hade dock varit önskvärt att den teoretiska diskussionen kring själva centralbegreppet ”mytbildning” fördjupats och att vissa upprepningar av faktauppgifter undvikits.

Dahl visar på ett övertygande sätt att Frankrike spelat en viktig roll i förmedlingen av Dagermans verk, eftersom författarens stora parisiska framgångar har varit avgörande för hans internationella erkännande. Detta har lett både till spridningen av hans verk i Italien och till återupptäckten av hans författarskap i Sverige. Bland annat har de svenska medierna visat intresse för honom till följd av den uppmärksamhet som han fått i den franskspråkiga världen, exempelvis 2007 då den franska rockgruppen Têtes raides tonsatte ­Dagermans ”Notre besoin de consolation” på albumet Banco. Det är ytterligare ett bevis på att Dagermans ”sublima texter”, som Le Clézio nyligen beskrev dem, trotsar tidens tand och fortsätter att trollbinda sina läsare.