Varifrån kommer egentligen vår tids miljöproblem? Hur har de uppstått historiskt? Den som följer den samtida miljödebatten kan lätt få intrycket att de utmaningar vi för närvarande står inför är ganska nya och att de i allt väsentligt har uppkommit som en följd av industrialiseringen och industrisamhällets segertåg runt världen.
Men man behöver inte fundera länge för att inse att miljöproblemens historia trots allt sträcker sig betydligt längre tillbaka än så. Såväl miljöproblem som miljöpolitik har en mångtusenårig historia. Men vår nutida intuitiva definition av dessa begrepp är ofta mycket snäv, och därför ”ser” vi inte, med vår tids ögon, många av de enorma miljörelaterade problem som gjorde livet surt för tidigare generationer.
Ett intressant fenomen är dessutom att många av vår tids allvarligaste dilemman har uppkommit som oönskade bieffekter av lösningar på tidigare samhällens miljöproblem. Ofta har gångna tiders stora problem försvunnit ur vårt kollektiva medvetande just på grund av att man faktiskt lyckades lösa dem på ett framgångsrikt sätt eller för att de omvandlats till andra typer av problem.
Det viktigaste exemplet på detta fenomen är det klassiska bekymret med utarmade jordar, något som under de långa årtusenden då jordbruket stod i samhällets centrum utgjorde det i särklass värsta miljöhotet. När man i Europa på 1800-talet först började importera guano (en typ av naturgödsel) från Sydamerika och sedan lärde sig att massproducera gödningsämnen på kemisk väg blev detta en revolutionerande lösning på ett flera tusen år gammalt dilemma. Men denna moderna lösning har i vår egen tid gett upphov till ett annat, rakt motsatt dilemma (åtminstone i västvärlden): det finns för mycket näringsämnen i marken, med följden att enorma mängder kväve och fosfor läcker ut i Östersjön; det är övergödning som är det stora problemet. Samtidigt är produktionen av konstgödsel oerhört energikrävande och starkt beroende av tillgång till fossila bränslen. Problemet med utarmade jordar har därför egentligen inte försvunnit, utan bara omvandlats till ett energirelaterat miljöproblem.
Detta sätt att tänka kring miljöproblemens historia – och kring försöken att lösa dem – är karakteristiskt för den tyske historikern Joachim Radkau. Radkau har tidigare specialiserat sig på ämnen som skogsbrukets historia och kontroverser kring kärnkraft och han är förutom detta expert på Max Weber. I boken Nature and Power: A Global History of the Environment (Cambridge University Press, 430 s) skulle man kunna säga att Radkau använder sitt tidigare tänkande från dessa tre väldigt olika forskningsområden som underlag för en ganska ovanlig syntes av miljö-, teknik- och idéhistoria.
Historisk och arkeologisk forskning har visat att människor har påverkat och förstört sin miljö, med dramatiska och storskaliga förändringar till följd, sedan många årtusenden tillbaka. Den tidiga industriella epoken, som vi annars intuitivt tänker på som början på vår tids problem, ter sig vid närmare betraktande ganska harmlös i jämförelse med den enorma förödelse som exempelvis förhistoriskt svedjebruk gav upphov till.
Men Radkau argumenterar emot de historiker som menar att människor och samhällen i det förgångna sällan har förstått vidden av sin egen miljöpåverkan – och att de inte har försökt göra något åt det. Det är ingenting nytt för vår tid att tänka i termer av ”hållbar utveckling” och att utveckla tekniska och institutionella lösningar på olika miljöproblem. Miljöteknik står centralt i mycket av tidig teknikhistoria, och försöken att komma överens om hur naturresurser ska exploateras utan att framtida generationer äventyras framstår som ett fundamentalt tema när man undersöker hur samhällen och kulturer i olika delar av världen har vuxit fram.
Insikten om det egna samhällets ekologiska sårbarhet har dock inte nödvändigtvis tvingat fram hållbara sätt att leva – vare sig i det förflutna eller i vår egen tid. Miljömedvetenhet i sig genererar inga lösningar. Det råder numera konsensus om att det inte finns någon inneboende biologisk instinkt hos människan att bete sig på ett ekologiskt hållbart sätt. Vad man möjligtvis kan säga är att vi har många djupt rotade kulturella reflexer som kan tolkas i ett ekologiskt perspektiv: det gäller till exempel främlingsfientlighet och ”gammaldags” traditioner kring sexuell avhållsamhet, eftersom befolkningstillväxt alltid har betraktats som ekologiskt vansklig.
I den mån vi faktiskt kan skönja miljömässigt hållbara beteenden i det förgångna handlar det med andra ord om ett fenomen som uppstår först i ett kulturellt, organisatoriskt och politiskt sammanhang.
Omvänt ser man ofta hur hållbara livsformer snabbt urartar när de samhälleliga strukturerna förändras eller försvinner. Ett exempel på detta är kolonialismen. De samhällen som europeiska kolonister lämnade bakom sig var ofta relativt stabila i ekologisk mening, med djupt rotade kulturella, tekniska och juridiska traditioner som i stor utsträckning förhindrade ett ohållbart beteende. Men européerna tog inte med sig dessa ekologiskt tämligen sunda vanor till andra sidan Atlanten. Det första seklet efter Columbus ankomst till Amerika präglades således av en enorm miljöförstörelse, och särskilt koloniseringen av Nordamerika blev genom århundradena på många sätt katastrofal i ekologiskt hänseende. Kolonierna sågs dessutom som lämpliga platser att placera sådana aktiviteter som ansågs ekologiskt riskabla, särskilt sockerrörsodlingar. Liknande mönster ser man i Japans historia som kolonialmakt.
Kolonialismens inverkan på miljön är dock inte entydig, menar Radkau. I de spanska kolonialområdena, där miljön ständigt hotades av vårdslösa markägare, motverkades den negativa trenden av spanska kronan som aktivt skyddade indianerna och deras traditioner ifråga om exempelvis skydd av vatten. Ekologiskt tämligen sunda indianska jordbrukarkulturer överlevde ofta under spanskt beskydd och det var inte förrän under den postkoloniala eran som de gick under.
Man noterar för övrigt att de kanske mest extrema exemplen på miljöförstörelse i världen har ägt rum i länder som aldrig varit kolonier, till exempel Nepal and Thailand (där skogsskövlingen har varit särskilt extrem).
I Europa sammanföll den koloniala epoken med en ny ekonomisk utveckling där en strävan efter tillväxt hamnade i centrum. Tidigare hade varje antydan till tillväxt – både med avseende på befolkning och produktion – stött på hårt motstånd eftersom det ansetts ekologiskt vanskligt. Kolonierna bidrog till att ett nytt tänkande kunde accepteras, eftersom de tillhandahöll helt nya förråd av råvaror vars exploatering inte äventyrade Europas ekologiska balans. Samtidigt sörjde upplysningstiden för en ny optimism ifråga om tilltron till ny teknik och nya organisationsformer som kunde bidra till ett större utbyte av vad naturen hade att ge.
Under 1700- och 1800-talen genomfördes i detta sammanhang stora jord- och skogsbruksreformer, med det stora övergripande målet att pressa det rådande ekonomisk-ekologiska systemet – som då fortfarande baserades nästan helt på förnybara resurser – till största möjliga miljömässigt acceptabla avkastning. Man experimenterade med nya grödor, nya typer av gödsel och nya kombinationer av odlad mark, betesmark och träda. Boskap fick stå inomhus för att den näringsrika urinen skulle kunna tas tillvara och även efterfrågan på mänsklig avföring ökade enormt i dess egenskap av värdefull råvara till gödsel. Skogar stöptes om på basis av mer snabbväxande virke. Vedeldning i hem och industri effektiviserades. Ett centralt mål blev också att försöka utnyttja naturresurser i alltmer perifera och svårtillgängliga trakter. Nytt brukbart land utvanns ur myrar och vildmarken krympte. Allt skulle tas tillvara.
Med tiden kom denna utveckling emellertid att kritiseras som ekologiskt farlig, eftersom det föreföll uppenbart att en fortsatt snabbt växande befolkning och ökad skogs- och jordbruksproduktion förr eller senare måste leda till överutnyttjande av naturresurserna. Befolkningskritikern Malthus blev en förgrundsgestalt för denna pessimism. Men vad som i den tidens samhällsdebatt basunerades ut som något av en annalkande ekologisk kris var i verkligheten snarast en ekonomisk sådan: i själva verket rådde det ännu ingen som helst brist på resurser, och de flesta ekosystem klarade fortfarande mycket väl av den nya tidens påfrestningar. Det verkliga problemet var istället det höga prisläget, vilket i sin tur hade mycket att göra med att allt avlägsnare skogar började inkorporeras i det ekonomiska systemet och att det blev alltmer komplicerat att skapa ny odlingsbar mark. I ett ekologiskt perspektiv var de högre priserna bara en fördel, eftersom det stimulerade till resurshushållning.
Men den stora efterfrågan på jordbruksmark, gödsel och ved, med skenande priser som följd, stimulerade även uppfinnare och entreprenörer inom helt andra områden: stenkol började marknadsföras alltmer som ett alternativ till den hutlöst dyra veden, och konstgödsel från den kemiska industrin blev ett radikalt alternativ till naturgödsel. Med genombrottet under 1800-talet för dessa nya varor sprängdes alla gränser ifråga om tillgång till nyckelresurser. Tillväxten tycktes från och med nu inte längre fresta på de traditionella, förnybara resursförråden och hotet om en ekologisk kollaps föreföll plötsligt undanröjt. Den tidigare – i grunden sunda – trenden mot ökad sparsamhet och effektivisering föreföll plötsligt föråldrad och obsolet.
Denna ”lösning” på 1700-talets stora kris blev dock startskottet för en utveckling som på sikt skulle leda till ett ännu större problem: vår egen energi- och klimatkris, som ju i huvudsak härrör från förbränning av fossila bränslen, aggressiv skogsavverkning och expanderat jordbruk. 1800-talets stora lösning var i själva verket mycket farligare än den kris den sade sig vilja lösa.
Vad kan vi då egentligen lära av historien? Lättast är kanske att hitta avskräckande exempel på hur illa det kan gå. En viktig historisk erfarenhet är enligt Radkau att statens inblandning ofta har haft katastrofala följder för miljön – och att makthavare ofta har använt miljön som förevändning för att genomföra förändringar i helt andra syften. Man skulle kunna säga att det är ett dåligt tecken i sig att miljön blir föremål för politik, eftersom de bästa lösningarna har tillkommit utan politisk inblandning. Vad som dessutom framgår av historien är hur otroligt ”störningskänsligt” förhållandet mellan människan och naturen alltid har varit, så att oväntade allmänpolitiska händelser som revolutioner och internationella konflikter ofta i ett slag – och på irreversibla sätt – har omintetgjort många generationers samlade strävan efter ett ekologiskt hållbart liv. Omvänt kan politisk stabilitet i sig tolkas som fördelaktigt för miljön.
Men Radkaus sätt att resonera möjliggör samtidigt en optimistisk syn på framtiden, eftersom han tydligt visar på att tidigare samhällen om och om igen har visat sig kapabla att uppbåda effektiva lösningar på miljöproblem som för många samtida förefallit helt hopplösa. Historien visar dock på det närmast ofrånkomliga i att varje lösning på vår tids stora miljökris, hur genial lösningen än må vara, kommer att ge upphov till ännu allvarligare miljöproblem i framtiden. Det vore alltså naivt att tro att vi kan nå en framtida jämvikt en gång för alla. Därför ter det sig också meningslöst att försöka sträva mot någon form av ”slutgiltig” ekologisk balans. En sådan slutgiltig stabilitet ter sig lika osannolik för framtiden som den har varit i det förflutna.
