John Fowles debuterade redan 1963 med romanen ”Samlaren” (”The Collector”) men det var med sin första roman ”Illusionisten” (”The Magus”) som utkom två år senare som han fick sitt stora genombrott. Den senare handlar om en brittisk privatskolelärare vid namn Nicholas Urfe som under en vistelse på den grekiska ön Phraxos råkar i händerna på en gåtfull mångmiljonär vid namn Maurice Conchis. I sin undanskymda villa låter han Nicholas bevittna en lång rad intrikata ”tablåer”, miniatyrskådespel som uppges vara något slags sociopsykologiska experiment. Nicho­las dras alltmer in i den halverotiska värld Conchis håller fram för honom tills han plötsligt inser att det är han själv som är föremålet för de psykologiska experimenten.

”Illusionisten” har sedan den utkom sålts i miljontals exemplar; tusentals ryggsäcksturister i Grekland har haft den i sin packning när de luffat mellan öarna. Den raffinerade Medelhavsskildringen är säkert en av orsakerna till framgången. Men framför allt är ”Illusionisten”, som Fowles själv påpekat, en adolescent roman. Inte i den meningen att den handlar om hur det är att vara ung (det gör många böcker), utan genom att den till intrig och struktur speglar en ung människas självmedvetande. Vad Conchis frestar med är ett slags intrikat narcissism där Nicholas kunskapshunger såväl som driftsliv oavbrutet stimuleras och gäckas. Spänningen hålls sedan vid liv genom att den ena falluckan efter den andra öppnas under det Nicholas tror vara verkligheten, tills hela hans liv framstår som ett enda långt sinnesutvidgande experiment.

Efter ”Illusionisten” skrev Fowles två romaner som också de blev stora publikframgångar. ”Den franske löjtnantens kvinna” (1969), som Karel Reichz gjorde film av med Meryl Streep och Jeremy Irons i huvudrollerna, och ”Daniel Martin” (1977). Men efter ytterligare två böcker – ”Mantissa” (1982) och ”Ett maskspel” (1985) – blev det plötsligt tyst. I flera decennier talades det om olika ”work in progress”, men när Fowles avled i november 2005 hade ingenting av detta givits ut. Två år dessförinnan hade dock en första volym med Fowles dagboksanteckningar utkommit och förra året kom så ytterligare en – Journals, volume II: 1966–1990 (Alfred A Knopf, 458 s) – en bok som utöver allt annat också förklarar varför detta intressanta författarskap tystnade.

Uppenbarligen fyllde dagboksanteckningarna, eller ”the disjoints” som han kallade dem själv, en alldeles särskild funktion i Fowles litterära liv. I första hand tjänade de som ett redskap för den ”historisering” av det förflutna som Fowles menade att alla hans böcker på ett eller annat sätt utgjorde. Den som är intresserad av dylikt kommer också att finna många överensstämmelser mellan romanernas fiktionsvärldar och den verklighet dagböckerna beskriver. I den första dagboksvolymen finns till exempel förstudier till beskrivningen av ön Phraxos i ”Illusionisten” liksom utkast till flera av de erotiskt laddade personkonstellationer som bygger upp intrigen.

Den Fowles som för ordet i dagboken är dock mycket mera aggressivt utlämnande än några av hans romanpersoner. Kolleger, vänner och nära anhöriga beskrivs på ett förklenande, stundtals direkt hatiskt sätt. Ett särskilt agg tycks Fowles ha hyst till homosexuella och judar. Det sistnämnda kan te sig märkligt; man skulle tro att en författare med en sådan oöverträffad förmåga till psykologisk nyansering skulle veta bättre än att utgå från att personliga egenskaper följer med ras eller sexuell läggning.

Jag kan bara minnas en enda postumt utgiven bok som på ett lika radikalt sätt reviderat bilden av sin författare. Det är John Cheevers likaså postumt publicerade dagböcker, ”The Journals” (1991), som i ett slag visade den amerikanske medelklassens krönikör som en ångestriden homosexuell som levde i ständig skräck för att bli ertappad. Om Fowles dagböcker förändrar bilden av sin upphovsman på ett likartat sätt är jag dock helt övertygad om att han själv sedan många decennier avsåg att dagböckerna skulle få denna effekt. Det var därför han hela tiden hänvisade till dem som sin stora ”ofullbordade roman”, och in i det sista månade om att anteckningarna skulle ges ut.

Av detta kan man möjligen få intrycket att Fowles är en oerhört självupptagen författare. Så är det inte. Jaget hos Fowles är bara utgångspunkten för en lång rad spekulativa resonemang om historiens och verklighetens natur. Något förenklat skulle man kunna säga att Fowles författarskap uppehåller sig vid den smala gränsen mellan determinism och frihet. Var slutar historien och var börjar min personliga vilja, är den fråga nästan alla hans romaner ställer.

Mest raffinerat ställs frågan i ”Den franske löjtnantens kvinna”. Kvinnan i titeln heter Sarah Woodruff och fixeras i början av boken som i en bild, stående ensam längst ut på en stormpiskad pir. Romanen igenom skildras hon sedan som en fånge i andras föreställningar om vem hon är och vad som driver henne. Är den frihet hon tar sig – att leva som förskjuten älskarinna i en tid när äktenskapet är den enda roll som påbjuds kvinnan – en excentricitet eller är hon bara ett steg före sin tid? Och hur skall den manlige huvudpersonens besatthet av henne tolkas? Som äkta kärlek eller bara som ett tvång att få den ständigt undflyende kvinnan att underordna sig hans manliga norm?

Fowles visade vid den här tiden en nästan kuslig förmåga att ge ideologiskt laddade frågor en form som var tillgänglig utan att kännas tillrättalagd. Bokens lek med fiktioner är ju samtidigt ett spel med identiteter, vilket Harold Pinter tog fasta på i manuset till filmen där vi får följa två verkliga skådespelare (Streep och Irons) när de ikläder sig rollerna av Charles och Sarah.

”Jag tillhör dem som anser att fiktionsskaparen bara lyfter fram det som finns under ytan i varje medvetande”, skriver Fowles i sin dagbok. Hur det ideologiskt och estetiskt omedvetna tar form i ett medvetande är också huvudtemat i romanen ”Daniel Martin”. Titelperson och berättare är en filmmanusförfattare som lever ett framgångsrikt jet set-liv, pendlande mellan Los Angeles och London. Men den kulturella vantrivseln gnager allt djupare i honom. En ungdomsväns plötsliga sjukdom blir den kris som tvingar honom att bryta med konformiteten. Hela boken beskriver sedan en enda lång, kretsande bakåtrörelse genom hans eget liv. Precis som titeln antyder kan ”Daniel Martin” läsas som en bildningsroman i modern tappning, ett försök att skildra samtiden som vore den redan ”historisk”, något Fowles med sin oöverträffade stilkänsla delvis också lyckas med.

Att Daniel Martins avsky inför kulturens kommersialisering delas av Fowles själv framgår tydligt av dagboken, även om man ibland får intrycket att Fowles är en del av samma ytliga kultur. Här nämns skådespelare som Orson Welles, Dirk Bogarde och Michael Caine alla vid förnamn. Återkommande huvudbry vållar också de stora förskottssummor som betalas ut för olika slags rättigheter och som Fowles försöker undanhålla sitt skattekontor.

Fowles får dock undan för undan allt svårare att fördra författaren och varumärket med samma namn och han söker tröst i långa ensliga promenader i omgivningarna kring Lyme Regis i södra England där han bor sedan mitten av 60-talet. ”Förhållandet mellan människa och natur är mycket viktigare för mig än förhållandet mellan människa och Gud eller ens mellan människa och människa”, bekänner han i en intervju i tidskriften The Paris Review (1989).

Redan i den första dagboksvolymen anade man i Fowles fröet till en passionerad naturhistoriker. På 70- och 80-talen verkar Fowles bara lycklig under de långa botaniska resor han företar till Grekland och Frankrike tillsammans med sin familj. Naturutflykterna liknar alltmer ett slags flykt; inte bara undan tvånget att hela tiden vara någon i offentligheten, utan också från det egna jaget. ”Jag hatar mig själv”, heter det på ett ställe i dagboken och det finns all anledning att tro att Fowles menade detta alldeles uppriktigt.

Den verkliga smärtpunkten infinner sig i juni 1987, då Fowles drabbas av en mindre hjärnblödning. Så här står det i dagboken:

2 June

I was reading about at bed, som de near one across at 1 a.m. A bay learning about bat night finding oneself at distance at pary in the large.

Vad Fowles försöker beskriva är hur han en natt sitter uppe och läser och ser en fladdermus ta sig in genom det öppna fönstret i rummet. Men pennan lyder honom inte. Stroken har slagit ut förmågan att forma ord till sammanhängande meningar.

Fowles återfår småningom tal- och skrivförmågan, även om han inte längre kan se i sidled utan att tappa balansen. Men någonting på djupet förblir skadat. I intervjun från 1989 beskriver han effekterna av stroken på ett kusligt precist och samtidigt osentimentalt sätt:

”Egentligen hade jag tur. Mitt minne påverkades i någon mån, men det verkar vara på väg tillbaka. Jag kan fortfarande läsa och bedöma böcker. Vad jag inte längre klarar av är att skriva prosa. Före stroken verkade det som om medvetandet av sig självt kom på tio olika sätt att formulera en mening på. Nu klarar jag knappt av att komma på en enda mening och det är för det mesta en jag inte gillar.

Det andra hindret är mindre gåtfullt. Det är som om jag tappat all vilja och beslutsamhet. Det känns som om jag inte bryr mig om vad jag skriver eller vad jag skrivit – eller för den delen vad någon annan skriver eller har skrivit. Jag har tappat tilltron till ‘litteraturen‘; hela den skärm av självrespekt som de flesta författare håller upp mellan sig själva och sin omvärld. Jag tror inte att det bara är en fråga om mänsklig eller mekanisk hjälp. Det finns helt enkelt inget att ersätta ett medvetande med. Inget annat medvetande, ingen ordbehandlare heller. ”

Det är inte svårt att föreställa sig vad det betyder för en författare att inte längre kunna skriva. Det är heller inte svårt att förstå vad det måste ha betytt för Fowles som i sitt författarskap särskilt intresserat sig just för identitetens djupare fästen i personen.

Flera av de efterföljande anteckningarna visar prov på en ångest som den drabbas av som insett att ingenting i livet är riktigt gripbart längre. Fowles beskriver hur han plötsligt blir ”rädd för allting” – rädd för skuggor, rädd för föremål; rädd för att falla eller mista omdömesförmågan. Med improduktiviteten växer bitterheten mot hans närmaste, mot hustrun som tycks betrakta hans kärlek till natur och trädgårdsodling som ett slags självstilisering, en impotent och känslohämmad mans sista försök att ”verka naturlig”. Dessa Elisabeth Fowles inpass, skrivna för hand i hans dagbok och infogade i fotnotsform i den tryckta boken, följer på några osedvanligt hårda ord av honom om henne.

Dagboksvolymen slutar 1990 – samma år som Elisabeth dör. I decennier har läsaren kunnat följa parets ständiga trätor: nu slår saknaden ut i våldsam sorg. Fowles skulle komma att leva inuti sin tystnad i ytterligare 15 år, men utgivarna anser det rimligt att dra ett streck här. Och det känns också logiskt att låta den litterära tystnaden utmynna i en större.

För den som är det allra minsta intresserad av den kreativa människans kamp med inspiration och apati är denna Fowles sista dagboksvolym omistlig. Som mänskligt dokument är det skakande läsning.