What you do in life, echoes in eternity. Med de orden eldar den romerske generalen Maximus sitt rytteri inför en avgörande batalj mot germaner i filmen ”Gladiator” (2000). Också utanför biosalongen och tv-rutan ger romarna och deras rike återklang i vår tillvaro. Detta trots att det i år sannolikt - årtalet är omdebatterat - är 1 530 år sedan den siste västromerske kejsaren, Romulus kallad Augustulus (lille Augustus), förtidspensionerades och hans mantel och diadem sändes till Konstantinopel som tecken på att kejsarvärdigheten i Väst spelat ut sin roll.

En anledning till att romerska riket ännu fascinerar är naturligtvis att det varade så länge: ett territorium från Skottland till Sahara, från Portugal till Syrien behärskades under nära ett halvt årtusende. Likaså kan aktualiteten i EU-land synas naturlig: imperiet kan ju beskrivas som en överstatlig union med ett dominerande språk, enhetlig valuta, gemensam utrikespolitik och fri inre marknad. Inom EU utgör det dock ingen bekväm eller okontroversiell förebild. Minnet av den italienska fascismen fläckar ännu tanken på ett enande Rom. Antikens imperium står i skarp kontrast till den moderna unionens uttalade värderingar: det var ett ”krigsprojekt”, en enpartistat byggd på vapenmakt (om än på principen om bellum iustum, det rättfärdiga kriget), ett polariserat samhälle styrt av successivt alltmer förgudade kejsare. I stället för socialförsäkringar fanns slaveri. I stället för inbjudan till medborgerligt deltagande fanns döden på arenan som underhållning och varning till dissidenter. Korruption, socialt missnöje och lokal självhävdelse förekom också flitigt (men upplevs kanske inte som lika främmande av dagens EU-medborgare).

Med imperiet som förebild skulle irländare, skandinaver, balter och polacker exkluderas, eftersom deras territorier aldrig berördes, däremot skulle kanske den aspirerande medlemmen Turkiet tilltalas. Till råga på allt gör moderna tysk-, engelsk- och fransktalande befolkningar anspråk på blodsband med dem som traditionellt hållits ansvariga för västrikets kollaps. Att hävda ett gemensamt mediterrant arv och utpeka germaner som skövlare av detsamma får under alla omständigheter anses taktlöst inom EU med dess maktcentra i Bryssel, Frankfurt och Strasbourg, den första en germansk stadsgrundning, den andra romersk-germansk och den tredje romersk (och platsen för kejsar Julianus stora seger över alamannerna 357).

Filmen ”Gladiator” var i många stycken en remake av ”The Fall of the Roman Empire” från 1964. Sådan moralisk dekadens som i de filmerna, och enligt vad vi tror oss veta också i verkligheten, uppvisades av kejsar Commodus. Detta har ju ofta, jämte underbefolkning orsakad av blyförgiftning, anförts som skäl till imperiets nedgång. Filmtiteln kunde dock inte ha varit mer missvisande: imperiet återhämtade sig från den berörda krisen och många följande, mycket mer allvarliga. Tidigare förmodad demografisk-ekonomisk nedgång i Väst (vilken skulle ha berett väg för kollapsen) motsägs av de senaste decenniernas arkeologiska fynd.
Mycket tyder på att riket vid mitten av 300-talet var starkare än någonsin, med en blomstrande ekonomi som bland annat förmådde upprätthålla en krigsmakt på omkring en halv miljon man, fördelad på stationära gränstrupper och mobila insatsstyrkor.

Så varför sattes en slutpunkt 476? Redan innan Edward Gibbon 1776-88 publicerat sin berömda historia om nedgång och fall ansågs det att den västra imperiehalvan under 400-talet faktiskt erövrats av alaner, alamanner, burgunder, goter, sveber och vandaler, för att bara nämna de viktigaste folkgrupperna. Barbarerna hade överskridit den romerska riksgränsen drivna av jordhunger och en motståndare som syntes dem värre än den formidabla romerska krigsmakten: hunnerna, hastigt framträngande österifrån i slutet av 300-talet. Massmigrationerna orsakade en civilisatorisk sammanstörtning av kolossala mått, varpå medeltiden tog sin början. Upplysningsmannen Gibbon lade i tidens anda skulden för kollapsen på att kristendomen gjorts till statsreligion, med åtföljande horder av präster, munkar och nunnor för staten att försörja.

Länge såg den gängse bilden av antikens slut ut så; under 1960-talet återupptogs till och med en del av Gibbons argumentation av britten A H M Jones. Forskningsfronten hade dock på det hela taget förskjutits. Redan under 1910-talet hade belgaren Henri Pirenne formulerat sin tes om att antiken upphört först sedan Nordafrika och Spanien kommit under islam och mediterran handel temporärt strypts i Väst. Under 70-talet relanserade den irländske historikern Peter Brown framgångsrikt tanken men med annan fokus. Enligt Brown varade ”Late Antiquity” till år 700, eller rentav till 800, då Karl den store kröntes till kejsare i Rom och så återupprättade mantelns och diademets roll. Han pekar på den obrutna kontinuiteten i Konstantinopel men också hos dess stora motståndare Iran (från vilket det antika arvet så småningom traderades till dess muslimska erövrare), och framför allt på den fortsatt dynamiska utvecklingen inom den andliga sfären, bland teologer, biskopar, munkar och eremiter.

Under 80-talet argumenterade den kanadensiske historikern Walter Goffart för att romarna medvetet initierade en omvandlingsprocess genom att uppmuntra och för egna syften använda germanska strävanden. Något rikes fall lyser i hans resonemang med sin frånvaro. Goffart har en gång sammanfattat händelseförloppet som ”ett uppslagsrikt experiment som spårade ur en smula”. Resonemanget föll i god jord. Åren 1993-98 genomfördes ett stort upplagt forskningsprojekt om senantiken, sponsrat av The European Science Foundation, ”The Transformation of the Roman World”. I de volymer som hittills utkommit beskrivs periodens omvälvningar främst i termer av tillmötesgåenden, kompromisser och fredlig samexistens. I förlängningen har (framför allt i USA) en politiskt korrekt historiesyn fått fäste, vari utvecklingen i 400-talets Västeuropa ses som naturlig, organisk och allmänt fridfull, och en ”improduktiv demonisering av barbarerna” utgör en pinsamhet.

Den närmast samtidiga utgivningen av The Fall of the Roman Empire: A New History (MacMillan, 572 s) av Peter Heather och The Fall of Rome and the End of Civilization (Oxford University Press, 239 s) av Bryan Ward-Perkins tyder på ett pockande behov av att åter föra upp civilisationens sammanbrott på dagordningen. Författarna, båda verksamma vid universitetet i Oxford, kompletterar varandra väl. Heather har länge studerat den germanska invandringen till romarriket, i synnerhet den gotiska. Ward-Perkins har särskilt ägnat sig åt övergången från antiken till medeltiden i Italien. Som uppvuxen i Rom och son till John Ward-Perkins, en av 1900-talets främsta kännare av romersk arkitektur, har han goda förutsättningar att så att säga se saken från två håll.

Heather erbjuder en löpande redogörelse för Västimperiets politiska historia under dess sista 150 år. För den som vill veta vad tidens mestadels manliga förstarangsfigurer hade för sig är den oundgänglig. Med sin betoning av hunnernas roll är den också traditionell; vad som är ”nytt” är inte alltid lätt att se. Därtill störs intrycket av att författarens oftast lättflytande prosa ibland ikläder sig en grabbigt skämtsam dräkt (av typen ”Stilicho, Aëtius och Ricimer på hemmaplan; Alarik, Attila och Geiserik på bortaplan”). Ändå utgör hans framställning välkommen läsning. Den ger en initierad och roande bild av hur den statsbärande jordägarklassen, i vars topp figurerade stormrika politiker som senatorn Symmachus, under 300-talet ägnade sig åt socialt umgänge, skvaller och äktenskapsmäkleri likt ”Jane Austen-figurer i toga”. Ingen påtaglig nedgång före fallet alltså. Det senare skyller Heather dels på att en fjärdedel av imperiets styrkor ständigt var upptagna av att värna rikets östgräns mot Iran, som under den sasanidiska dynastin återuppstått som rivaliserande supermakt, dels att hunnerna, med sina extrastora sammansatta bågar, under Attila lärde sig belägringskonst och så gjorde vad andra barbarer inte kunnat: intog romerska militärläger och städer, för att inte tala om de skador på ekonomin som deras krav på guld mot fred orsakade.

Slutet för imperiets envetna försök att lappa ihop sitt territorium kom i juni 468. Då havererade bokstavligen en gemensam väst-östlig romersk flottinvasion avsedd att driva ut vandalerna ur Nordafrika, imperiets främsta kornbod och källa till skatteintäkter. Sedan var pengarna slut och Väst lämnades (temporärt) åt sitt öde. Enligt Heather ändrade kejsarmaktens försvinnande på ett radikalt sätt kyrkans förutsättningar och lade grunden för katolicismens maktställning. Eftersom de germanska kungarnas administrationer varken var dimensionerade för, eller sofistikerade nog att kräva, storskalig texthantering blev sådan också till sist en angelägenhet enbart för kyrkan. Den kartonnageartade volymens konventionella illustrationer verkar inte ha valts ut i samråd med författaren, däremot finns användbara kartor, en ordlista, en kronologi samt en personförteckning av den sort man önskar att varje historisk roman var försedd med, förutom fotnoter, litteraturförteckning och register.

Ward-Perkins slanka, elegant formgivna bok behandlar främst de materiella och kulturella följderna av utvecklingen, beskrivna koncist, tillgängligt och ofta påtagligt indignerat. Några exempel: den keramiska vardagsvara av hög kvalitet som varit tillgänglig för en bred allmänhet över hela imperiet försvann och ersattes av grova, dåligt brända produkter av låg hållbarhet. I Britannien ledde nedgången inom jordbruket till att antalet boskap krympte till en storlek som den inte haft på tusen år. Med undantag för befästningsverk och helgedomar försvann nästan arkitektur som begrepp för att först återkomma under renässansen, anständig vatten- och avloppshantering så sent som under 1800- och 1900-talen. Med imperiet försvann också incitamenten för en läs- och skrivkunnighet som sannolikt varit mycket utbredd, att döma av bevarade graffiti. För att uppfylla den krigstjänst som nu utkrävdes av jordägarna, i stället för som tidigare politiker- eller ämbetsmannatjänst, krävdes ingen klassisk skolning.

Om Rom inte byggdes på en dag så tog det också lång tid för dess direkta inflytande att förblekna, nedgången varierade dessutom avsevärt från region till region. När Ward-Perkins argumenterar för att den sammanlagda evidensen förmedlar bilden av en civilisations undergång är jag ändå böjd att hålla med honom. Hans läs- och tänkvärda bok är försedd med ett likaså genomtänkt bildmaterial. Utöver fotnoter, litteraturförteckning och register finns en överskådlig kronologisk översikt och ett appendix om hur samhällsförändringar utläses ur analys av keramik, denna arkeologins dominerande fyndkategori.
Att militär och ekonomisk dominans riskerar att utgöra skygglappar inför omvärldens utveckling och att självbelåtenhet inför stigande utvecklingskurvor hastigt - och mycket olustigt - kan förbytas till sin motsats är insikter som uppenbarligen varje västerländsk generation måste tillägna sig. För den som vill veta vad som ”hände sedan” kan rekommenderas ”Krigarnas och helgonens tid” av Dick Harrison (1999). Krigare och helgon var vad Europa under lång tid fick i stället. Ett mer allmänt välstånd, med åtföljande storskalig produktion av livsmedel, varor och tjänster, central byråkrati och gemensam valuta, återkom först 1 500 år senare, under den andra unionens tid. I det perspektivet är det kanske inte så egendomligt att imperiets fall ekar i evigheten.