År 1980 publicerade den amerikanska tidskriften New Yorker en ny novell av den amerikanska författarinnan Cynthia Ozick. ”The Shawl”, som den knappa sju boksidor långa novellen heter, utspelar sig under andra världskriget. Rosa Lublin befinner sig i ett av nazisternas koncentrationsläger tillsammans med sin systerdotter Stella och ett nyfött spädbarn, Magda. Barnet bär hon med sig vart hon än går inrullat i en schal så att det inte skall märkas vad det är hon bär på. En dag tar Stella schalen för att skydda sig mot kylan och Rosa tvingas bära barnet naket mot bröstet. En tysk lägervakt får syn på det, sliter det ifrån henne och kastar det mot det elektrifierade stängsel som kringgärdar lägret. Barnet dör.

Tre år senare publicerade Ozick i samma tidskrift en uppföljare till denna novell, ”Rosa”. Vi möter nu Rosa Lublin när flera decennier har gått. Rosa har själv demolerat den butik i New York hon förestått i många år och med visst ekonomiskt bistånd från Stella – som också överlevt kriget – irrar hon omkring i Miami i Florida, fortfarande med det döda barnet i sitt minne. Miami av i dag är också det en plats full av vakter och stängsel; bara det att stängslen nu kringgärdar privata stränder och hotellkomplex, och vakterna skyddar inte mot judar utan mot tjuvar och intränglingar. För Rosa finns dock ingen skillnad. Det är samma stängsel, samma övervakare. Besatt av sin sorg stryker hon omkring i det grälla neonljusspillet, på jakt efter dotterns bödlar; och hemma i New York fortsätter systerdottern att skicka pengar – förmodligen för att döva sin skuld över det som hände den gången.

De två berättelserna, ”The Shawl” och ”Rosa”, hör förmodligen till det bästa Cynthia Ozick skrivit; men när hon efter mer än ett dussin böcker nu ger ut en volym med sina samlade noveller – Collected Stories (Weidenfeld & Nicolson, 447 s) – finns dessa två noveller inte med. Betraktar Ozick dem som så pass udda och unika i sin produktion att hon helst inte ser dem grupperade ihop med sina övriga texter? Eller kan skälet vara ett annat? I en intervju i tidskriften Paris Review har Ozick sagt att hon instinktivt skyr varje försök att ”göra konst” av Förintelsen. ”Jag vill inte manipulera eller uppfinna eller förställa mig. Och ändå”, säger hon i en kommentar till novellerna, ”har jag skrivit dem. Jag kan inte låta bli. Det kommer. Det invaderar.”

En författare som avstår från att publicera en text därför att den är för naken och oförställd i sitt tilltal tillhör knappast vanligheterna. Men strategin förvånar ändå inte i Ozicks fall. Mer än någon annan samtida författare har hon gjort lögnen och förställningen till ett huvudtema, men närmar sig det nästan alltid indirekt, genom de masker och poser som hennes gestalter själva anlägger för att hålla sanningen om sig själva på avstånd. Under den individuella bortträngningen ligger dock inte bara en personlig, utan också överindividuell skuld som inte sällan glider samman med den historiska katastrof som med Förintelsen drabbat hela judenheten. Precis som Rosa och den sonande systerdottern Stella agerar Ozicks huvudpersoner inte bara i sitt eget privata undergångsdrama, utan i hela mänsklighetens.

Trots att hon hunnit med att publicera flera romaner är det det koncentrerade novellformatet som passar Ozicks temperament bäst. Hon är en stilkonstnär med absolut tonträff när det gäller att imitera sina huvudpersoners tal och tonfall – deras diktion, deras idiom, deras språkliga manér. Som berättare är hon också suveränt otrogen varje anlagt berättarperspektiv. Hon kan i ena ögonblicket helt identifiera sig med en gestalt bara för att i nästa ögonblick skamlöst ironisera över samma persons inskränkta självförhävelse.

Vissa har stundvis haft svårt för Ozicks ofta tvära kast mellan gestaltande och utläggande (essäistisk) prosa. En välvillig kritiker har uttryckt det som att hennes prosa inte ”faller mellan två stolar så mycket som svävar mellan dem”. Som bäst är hennes stil oefterhärmlig: poetiskt uttrycksfull, nyktert iakttagande och isande skarp på samma gång.

Samma sak gäller hennes psykologiska porträttkonst. Novellen ”Envy; or, Yiddisch in America” (från novellsamlingen ”The Pagan Rabbi and Other Stories”, 1971) ger en serie dråpliga scener inifrån den judiska litterära diasporan i New York. Den medelmåttige författaren Edelshtein beklagar högljutt det faktum att ingen vill ge ut hans medelmåttiga dikter och menar att detta beror på att de är skrivna på jiddisch, ett språk som sjunkit i glömska tillsammans med sina tidigare utövare. Förhållandet kompliceras dock av att det i sagda diaspora finns åtminstone en jiddischspråkig författare som säljer massvis med böcker och drar mängder av läsare till sina uppläsningar. I sin avund dras Edel­shtein till denne Ostrover som han kallas (ett medvetet illa maskerat porträtt av Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer), börjar ringa upp honom mitt i natten och trakassera honom med tillmälen, allt i förhoppningen att något av Ostrovers storhet på något sätt skall smitta över på hans egen blygsamma person.

Lika subtil i sin satir är berättelsen ”An Education”, som handlar om den begåvade studenten Una Meier som frivilligt låter sig städslas som barnvakt och alltiallo hos ett studentpar vars ambitioner är lika storslagna som deras talanger är ihåliga. Men unga fröken Meier ger gladeligen upp sitt Fulbright-stipendium för att ta hand om parets snuviga barn, städa deras ”bohemiska” hem och med egna medel göra inköp till deras hushåll, helt övertygad om att den amerikanska altruistiska ideologi hon förkroppsligar gör varje uppoffring värd mödan. I själva verket är det precis tvärtom. Det enda som driver Unas värdfamilj är dess närmast sadistiska vilja att utnyttja och manipulera Una för sina egna syften. När hon fyllt sin funktion i denna triangel är hon utbytbar, och kan ersättas av någon annan.

Relationer som bygger på skuld, ingrott hat och ömsesidig misstro förekommer också i Ozicks senaste roman, ”Heir to the Glimmering World” (anmäld av Eva Johansson i SvD 23/2 2005), där en av huvudpersonerna tar hämnd på sitt förflutna genom att agera mecenat åt en tysk-judisk familj som på 30-talet kommer till USA som flyktingar undan nazismen. James A‘Bair, som mecenaten heter, har som liten stått modell för berättelserna om den så kallade ”Björnpojken”, ett slags sentimentala rimmade sagor som starkt erinrar om A A Milnes berättelser om Christopher Robin: en sexårig pojke för evigt stiliserad i vit skjortblus, kortbyxor och skor med blanka spännen. James A‘Bair hatar sitt tidigare liv som Björnpojken, en form som tvingats på honom mot hans egen vilja; och tror sig därför utföra en god handling genom att använda arvet från faderns royalties för att hjälpa människor i beråd, som nu dessa flyende tyska judar. I själva verket är A‘Bairs generositet bara andra sidan av en utstuderad självdestruktivitet och i sitt lika måttlösa som lidelsefulla givande drar han med sig hela flyktingfamiljen i fördärvet.

Ozick kan på många sätt ses fullfölja en stark judisk-amerikansk litterär tradition med rötter hos Isaac Bashevis Singer och Saul Bellow. Men till skillnad från hos dessa författare har få av Ozicks karaktärer någon helt oförvanskad kontakt med sitt judiska arv. Någonstans i flykten från det gamla Europa har en tyngdpunkt i dem förskjutits. Förföljelsen och massmorden i den gamla världen ter sig som omöjliga att begripa eller ens begreppsliggöra. Samtidigt skänker den amerikanska materialistiska synen på föremål och värden ingen grund för djupare självreflektion. Ozicks karaktärer drivs ofta till extremer i sin jakt på inre mening och sammanhang men når sällan särskilt långt i självinsikt.

Med jämna mellanrum bryter dock verkligheten igenom, och när den gör det hos Ozick gör den det med våldsam kraft. I mötet med en judinna ur en yngre generation, som Edelshtein insisterar på skall bli hans översättare, drabbas den frustrerade och skrivhämmade författaren plötsligt av en förlösande insikt:

Jag är hemma bara i ett fängelse, histo­rien är mitt fängelse, ravinen mitt hem, men hör här – antag att det visar sig att judarnas öde är vidsträckt, öppet, evigt, och att den västerländska civilisationen är dömd att förtvina, skrumpna, krympa samman till världens ghetto – vad skall man då säga om historien? Kungar, parlament, som insekter, presidenter som ohyra, deras religion som en procession av små dockor, deras konst som kludd av grottmänniskor, deras poesi som kättja – Avrameleh, när du föll från klipphyllan över ravinen ner i din grav, föll du för första gången ner i verkligheten. (Övers: Sven Vahlne)

I mer än fyra decennier har Cynthia Ozick haft en framträdande plats i den samtida amerikanska litteraturen. Hon har kanske inte varit lika omedelbart publikt tillgänglig som sina samtida judiska kolleger utan koncentrerat sig på att utan större åtbörder lämna ifrån sig en strid men högkvalitativ ström av fiktionsprosa och essäistik. Kanske beror hennes relativa anonymitet också på att hon aldrig renodlat en särskild stil eller form utan förblivit något av en litterär kameleont. Lika mycket som hon kan påminna om Bellow med sitt eleganta diskursiva språk och sin skarpa samtidsanalys erinrar hon om en fantast och idékonstnär som Kafka i sitt sätt att handskas med metaforer och metonymier. Cynisk realist och mystiker på samma gång har hon också ett sinne för det groteska och makabra som för långt utöver ramen för vad som är gångbart i amerikansk prosa. I novellen ”Levitations” lyfter under en helt vanlig partykväll i en medelklassvilla ute i förorten plötsligt hela vardagsrummet under de till festen inbjudna judiska gästerna. Värdinnan, som själv är katolik, kan inte annat än hjälplöst se på medan hennes gäster försvinner upp i himlen. Så mycket för den historiska förträngningen!

Ovannämnda berättelse är också intressant eftersom den i en enda drastisk bild understryker det tema som löper genom samtliga Ozicks berättelser: det omöjliga i att översätta från en erfarenhetsvärld till en annan, det godtyckliga i all kommunikation och det faktum att tolkning i detta hänseende lika gärna kan vara inkännande som ett utslag av psykiskt övervåld. Med stor sensibilitet utforskar Ozick detta tema i den sista berättelsen i föreliggande novellurval, ”What Happened to the Baby?”

I sorgen över sin för tidigt döda dotter beslutar sig berättarens farbror Simon för att grunda vad han kallar ”Sammanslutningen för en Förenad Mänsklighet”. Syftet med denna förening är att slipa ned alla trösklar som finns mellan människor och redskapet för detta skall inte vara esperanto som han studerade förut utan ett egenhändigt hopknåpat världsspråk som han döpt till gnu. Ty till skillnad från esperanto som bara bygger på fyra europeiska språk bygger gnu på ord och språkljud från samtliga språk och dialekter som talas världen över. Flera dagar i veckan lyckas Simon och hans hustru sömmerskan Essie i en dragig källarlokal i New York samla ett antal rika finansiärer som under stor entusiasm praktiserar gnu.

Men ju längre in i fiktionen vi tränger desto ihåligare ter sig farbror Simons idealistiska avsikter. Hans trogna hustru visar sig vid närmare betraktande vara hans livslånga fiende som i hemlighet ägnat sig åt att rekrytera en samling rivaliserande esperantohuliganer som står och buar vid varje gnu-möte. Till slut dras också parets tragiska bakgrund i tvivelsmål. Finns det verkligen ett dött barn, till vars grav Simon påstås vallfärda varje torsdag? Eller är det döda barnet bara en metafor, en inkapslad sinnebild för ett liv byggt på svek, lögn och självbedrägeri? Sömmerskan Essies slutord i novellen hade lika gärna kunnat stå som ett motto för hela denna samling, eller som en överskrift över Cynthia Ozicks författarskap över huvud taget:

Lögn, svek och bedrägeri, sade hon – var det allt, det enda universella språk vi talar?