Som Lena Kåreland konstaterade i en understreckare i juli, var 1700-talet ”guldåldern beträffande de ömsesidiga relationerna” mellan Frankrike och Sverige, som då också hade ”sin mest frankofile kung någonsin, den kulturintresserade Gustav III som engagerade många franska konstnärer, skådespelare och arkitekter.” Frankrike var i allt Gustav III:s förebild, hans referensram. Han ville ständigt bli informerad inte bara om det politiska maktspelet utan om allt som hände vid det franska hovet, i salongerna, i modevärlden och i kulturvärlden. Hans hov och det svenska kulturlivet skulle efterlikna Frankrikes.
Mindre känt är vem som informerade Gustav III och förmedlade kontakterna, vem som gav honom idéerna och inspirationen. Vem vinnlade sig om att, så snart det bara gick, skicka de senaste böckerna, tidningarna, teaterpjäserna, rapportera senaste nytt från akademierna, redogöra för de senaste upptäckterna inom vetenskaperna, förmedla kontakter med sina personliga vänner upplysningsfilosoferna Voltaire, Diderot, Marmontel, d’Alembert? Vem valde möblerna, utsmyckningen till Gustavs residens, Drottningholm, Gripsholm, Haga och Ekolsund?
Mannen vars omdöme och smak den svenske kungen litade blint på var under 17 år hans ambassadör i Paris, Gustav Philip Creutz. Många förknippar säkert Creutz namn med dikteposet ”Atis och Camilla” men få känner till hans stora diplomatiska och kulturhistoriska insats under 1700-talets andra hälft.
Från sin diplomattid har Creutz efterlämnat en stor brevsamling, skriven på franska. Det är en guldgruva för allsköns upplysningar beträffande svensk-franska relationer och det dåtida Frankrike, där Creutz kom att ha en nyckelposition. Han var en välkänd, aktad och uppskattad person såväl i de litterära salongerna i Paris som vid hovet i Versailles. Via breven får vi interiörer från filosofernas Paris, festerna på Versailles, opera- och teaterpremiärer, kvällarna hos Marie-Antoinette, det politiska ränkspelet och närbilder av legendariska personer från upplysningens tidevarv. Det är dessa brev, liksom Carl Gustaf Tessins och Carl-Fredrik Scheffers insatser, som har stor del i det franska inflytandet på Sverige under 1700-talet.
Gustaf Philip Creutz föddes 1731 i Anjala i Finland. Efter studier vid Åbo Akademi kom han vid 20 års ålder till Stockholm. Där blev han snart en av förgrundsgestalterna i det litterära sällskapet Tankebyggarorden. Under denna tid utsågs han också till kavaljer hos prins Fredrik på Drottningholms slott. Perioden blev epokgörande för Creutz tack var de vänskapsband han knöt dels med kronprins Gustavs informator, Carl Fredrik Scheffer, före detta svensk ambassadör i Frankrike, dels med kronprinsen själv, vars tillgivenhet och förtroende Creutz vann för livet.
Creutz inledde sin diplomatiska karriär som Sveriges sändebud i Madrid. Han trivdes dock aldrig i Spanien. Sedan studietiden var han en varm anhängare av franskklassiska ideal och tidens upplysningstankar och Pyrenéerna var enligt honom gränsen för civilisationen. Hans glädje var därför stor då han 1766 blev svensk minister och ambassadör i Paris.
Helt naturligt upptar Creutz politiska mission en stor plats i hans brev. Hans första politiska uppdrag var svårt. ”Förutsättningarna får mig att darra”, skriver han i sin första depesch. När han kom till Paris var det nämligen inte som representant för det franskvänliga hattpartiet med vilket han sympatiserade. Mössorna, stödda av Ryssland, hade just tagit makten i Sverige och allierat sig med Frankrikes ärkefiende England.
Creutz skulle således representera ett Frankrikefientligt land samtidigt som hans främsta uppgift var att försöka få Frankrike att på nytt betala subsidier till Sverige. Fransmännen var angelägna om att ha en allierad i norr för att hålla maktbalansen men subsidierna hade dragits in, eftersom den politiska situationen i Sverige med de ständiga partistriderna ansågs ohållbar. Frankrikes utrikesminister Choiseul var av uppfattningen att endast genom att stärka kungamakten i Sverige kunde Frankrike få en bestående trygghet. Detta skulle ske med en Frankrikestödd statskupp. Men kung Adolf Fredrik ansågs för svag och hans gemål, den självsvåldiga Lovisa Ulrika, litade man inte på, även om hon var en stor älskare av fransk kultur. Ögonen riktades alltmer mot den unge kronprinsen Gustav, som vår ambassadör lovordade i Paris och Versailles salonger. Creutz, som tidigt initierats i Choiseuls planer, gav kronprinsen inte bara goda råd utan även klara anmaningar och bidrog i högsta grad till att Frankrike kunde förverkliga sina planer för Sverige.
Via Creutz korrespondens får vi följa de hemliga underhandlingar som leder fram till Gustavs statskupp 1772. Lyckligtvis för eftervärlden löd kungen inte alltid sin ambassadörs uppmaning att bränna dessa brev.
När Gustav genomfört sin statskupp utbryter en fullständig glädjeyra i Paris, Gustav skall förverkliga en upplysningsfurstes ideal. Creutz skriver: ”Voltaire har upplyst sitt sekel, nu ankommer det på Er, Eders Kunglig Höghet, att lugna det. Ljuset och dygden, som ni besitter, sprider sig snabbt.” Och till Gustav III:s ära författar den store upplysningsfilosofen en hyllningsdikt. Creutz hade på väg till Spanien besökt Voltaire på dennes slott Ferney i Schweiz, ett möte präglat av ömsesidig uppskattning. När Creutz avrest skrev Voltaire samma dag: ”Jag har bara tillbringat en dag med greve Creutz. Jag hade velat tillbringa hela livet med honom.”
Creutz anstränger sig att skapa goda relationer mellan sin kung och Frankrikes och korrespondensen vittnar om det far och sonartade förhållande som rådde mellan Ludvig XV och Gustav III. Han vinnlägger sig även om att vinna den franske monarkens skandalomsusade men inflytelserika älskarinna Madame Du Barrys förtroende, vilket visar sig få stor diplomatisk betydelse.
Relationerna till det nya unga franska kungaparet, Ludvig XVI och Marie-Antoinette, är mera komplicerade. För att främja dessa får Creutz uppbåda hela sin diplomatiska förmåga. Hans brev innehåller flera lysande analyser och porträtt av kungaparets och de nya ministrarnas karaktärer. Kungen är, skriver vår ambassadör, ”mycket ekonomisk, han har kanske inte något stort huvud, men han är arbetsam, allvarlig och varmt religiös, utan att vara alltför gudfruktig. Den unga drottningen är mycket ung och flyktig, nyckfull och tänker mest på att roa sig och handlar ibland lite oberäknat. Därför är omdömet om henne lite växlande.” Mot slutet av sin ambassadörstid blir Creutz mer och mer kritisk mot hovet, mot det ständiga bytet av ministrar, slöseriet med de statliga medlen och intrigerna och betonar ofta svagheten i den franska politiken. Marie-Antoinette beskrivs dock med allt större värme: ”Drottningen är alltjämt nationens hopp och tröst. Men hon kan begå oeftertänksamma handlingar och omger sig med fel uppvaktning”, rapporterar Creutz 1781. Med åren kom han att leva mycket nära det unga kungaparet och framför allt den charmerande Marie-Antoinette vid vars spelbord han var en trägen gäst, något som bidrog till att ytterligare förvärra hans redan mycket trassliga affärer. När han skulle lämna Paris var han så skuldsatt att Gustav III fick lösa ut honom, vilket kungen bland annat gjorde genom att köpa hans konst, hans bibliotek och den vackra silverservis av Auguste, som än i dag används på Stockholms slott.
Creutz var även en god ambassadör rent mänskligt. Många är de vittnesbörd i samtida korrespondenser som beskriver hur generöst han öppnade sitt hem för de många unga konstnärer och adelsmän som kom till Paris för att få en fransk uppfostran eller ta värvning i det svenska regementet Royal Suédois. De kunde knappat få en bättre ”dörröppnare” och introduktör i salongerna och hovet än den svenska ambassadören. Tre av dessa svenskar har gått till historien: Curt von Stedingk, Erik Magnus Staël von Holstein och Axel von Fersen.
Creutz var förvisso en välkänd och uppskattad person vid hovet i Versailles, men framför allt tyckte han om att röra sig i tidens litterära salonger och omge sig med sina vänner upplysningsfilosoferna liksom många av Frankrikes främsta målare och musiker, som Boucher, Taraval och Grétry. Han skyndar sig att till sin kung skicka de senaste romanerna och upplysningsskrifterna signalerande var de djärvaste passagerna finns, han sänder teaterpjäser, som Gustav III inte är sen att låta uppföra, han rapporterar senaste nytt från akademierna och bifogar texter som prov på vältalighet. Han rekryterar till Stockholmsscenen skådespelare, dansare och musiker. Creutz största intresse var musiken och hans musiksmak influerade i högsta grad den svenska repertoaren, ty Gustav förstod sig dåligt på musik och var inom detta område synnerligen beroende av sin ambassadör. I sin strävan att berika svenskt kulturliv enligt fransk förebild skickade Gustav III Bengt Lidner till Creutz i Paris. Han skulle utbilda Lidner i ”versification” och tillsammans skulle de skriva en opera. Men sedan Lidner inte bara stulit delar av Creutz opera utan även böcker ur hans bibliotek samt till och med hans byxor skickades Lidner hem och förlorade kungens gunst.
Creutz tillbringade också en stor del av sin dag som kommissionär. Han beställde sin konungs kläder och övervakade dess sömnad, varom följande brev vittnar: ”Ers Majestät kommer att få vackrare manschetter än kungen av Frankrike /…/ Jag har låtit göra kostymerna en tum större än Ers Majestäts vanliga mått, ifall Ni har lagt på er lite.” Han skickar vin, ostar, karosser, kockar, smycken, silverföremål och möbler till inredningen av de svenska slotten. Genom sina brev ger Creutz således en levande och komplex bild av den franska kulturen av vilken han är en nitisk förmedlare.
Från 1778 tills dess att Creutz lämnar Paris 1783 är han involverad i världspolitiken. Gustav III vill spela en roll på den internationella arenan, drömmer om en medlarroll i det nordamerikanska frihetskriget och om en koloni i Västindien. Ett påtagligt bevis på Creutz diplomatiska gärning är det handelsfördrag som slöts mellan Sverige och USA och som efter skickliga underhandlingar från Creutz sida undertecknades av honom och Benjamin Franklin den 3 april 1783, strax före Creutz avresa.
Det är utan tvekan så att Creutz tack vare sina personliga egenskaper, den plats han hade vid hovet, i den diplomatiska världen och det parisiska sällskapslivet i högsta grad bidrog till att förbättra de svensk-franska relationerna under senare delen av 1700-talet. Han lyckades mildra och avvärja många diplomatiska förvecklingar. Han hade en enastående, förutseende förmåga att hålla kontakt inte bara med dagens ledargestalter utan också med dem som kunde bli morgondagens mäktigaste. Den diplomatiska teknik och skicklighet som Creutz tillämpade blev ett mönster för många av de unga, svenska adelsmän, som tjänstgjorde som hans adepter vid ambassaden i Paris.
I uppslagsverket ”Den svenska Litteraturen” noteras att Gustaf Philip Creutz hade ”viss betydelse som kulturförmedlare”. Creutz roll som kulturförmedlare var emellertid synnerligen viktig och det är på tiden att hans betydelse som diplomat och kulturförmedlare får välförtjänt erkännande. Att han är en av dem som starkast bidrog till att forma Gustav III intellektuellt och ge honom kärleken till fransk kultur råder det ingen tvekan om. Inte heller att detta i hög grad bidragit till att ge vårt land bestående värden. Creutz närmar Sverige den europeiska scenen och gör landet delaktigt av kosmopolitismen.
