Leonard Cohen under ett uppträdande i Budapest den 31 augusti i år.
Foto: PETER KOLLANYI
I dag fyller Leonard Norman Cohen 75 år. Han föddes och växte upp i Montreal, men bodde på den grekiska ön Hydra på 60-talet. Numera lever han i Kalifornien. Där har han också tillbringat flera år i det zenbuddistiska klostret Mount Baldy.
Leonard Cohen är vår tids främste sånglyriker. Han har visserligen bara spelat in 15 skivor, varav fyra livealbum, men det finns inte ett överflödigt ögonblick på dessa, inte en tom formulering, trots att även många beundrare anser att ”Death of A Ladies’ Man” (1977) förstördes av Phil Spectors produktion eller att några sånger på ”The Future” (1992) är alltför cyniska. Särskilt svårsmält tycks versparet ”I’ve seen the future, brother: / It is murder” ha varit. Man kunde också kalla det klarsynt realism.
Leonard Cohens sånglyriska oeuvre är alltså inte särskilt omfattande. Det består av drygt hundra sånger på de egna skivorna. De tio sångerna på Anjanis album ”Blue Alert” från 2006 tillkommer. Där hörs inte Leonard Cohen. Han sjunger ingen andrastämma, spelar inte gitarr, men han skrev texterna och producerade skivan. Det är Cohens senaste skiva med nytt material, trots att han endast förnims andligen.
Leonard Cohen tar alltså god tid på sig. Det tog honom till exempel två år att skriva ”Hallelujah”, en av hans mest kända sånger.
Cohen har spelat in den med två olika texter. I den första versionen (”Various Positions”, 1984) etableras direkt ett bibliskt sammanhang genom bildspråket: ”Now I’ve heard there was a sacred chord / That David played, and it pleased the Lord.” De följande åren framförde Leonard Cohen sången i en version där de bibliska allusionerna var diskretare och omgärdade av tvivel; den finns på ”Cohen Live” (1994). Nu har Cohen dock återgått till ordalydelsen i den äldre versionen.
Leonard Cohen är alltså inte en låtskrivare som kan snyta ur sig en sång om dagen, eller i timmen. Det skiljer honom från rockmusikens mer emblematiska låtskrivare som Chuck Berry, Carole King, Bob Dylan och Chip Taylor.
Men Leonard Cohen är inte en typisk rockpoet. När han spelade in sin första skiva, ”Songs of Leonard Cohen” (1967), hade han givit ut två romaner och fyra diktböcker, och författarskapet löper sida vid sida med musiken; den senaste boken är ”The Book of Longing”, 2006. Cohen debuterade som poet 1956 med ”Let Us Compare Mythologies”. Redan där finns hans centrala teman, blottlagda i sin gåtfulla skönhet men även vackert sammanvävda: sex, otrohet, döden, kriget, Guds närvaro men också hans frånvaro. Där visade Cohen också sitt fina lyriska handlag i ett laddat bildskapande som förenar yttre iakttagelse, mytologi och melankoli:
The sun is tangled
in black branches,
raving like Absalom
between sky and water,
struggling through the dark terebinth
to commit its daily suicide.
Now, slowly,the sea consumes it,
leaving a glistening wound
on the water,
a red scar on the horizon;
In darkness
I set out for home,
terrified by the clash of wind on grass,
and the victory cry of weeds and water.
Som underjordiskt fenomen påminde Cohen om de samtida beatpoeterna, trots det minutiösa språkarbetet och den centrallyriska koncentrationen. Men beatrörelsen var kritisk. Den ansåg att Leonard Cohens poesi var alltför traditionell. Han var inte en av dem. Ändå fanns det beröringspunkter. Även Cohen ogillade att läsa inför publik. liksom beatpoeterna föredrog han rytmiserade recitationer till bebopackompanjemang. Med tiden närmade sig också beatpoeter som Allen Ginsburg Cohen, och idag ser vi tydligare likheten i olikheten mellan Cohen och beatpoesin.
Under åren 1960-67 levde Leonard Cohen på den grekiska ön Hydra. Där skrev han sina romaner ”Älsklingsleken” (”The Favourite Game”, 1963) och ”Sköna förlorare” (”Beautiful Losers”, 1966). Det fanns en engelsk konstnärskoloni på Hydra, men även skandinaver gästade ön. Således satt Cohen och Göran Tunström och skrev sina debutromaner på varsin sida av köksbordet. Även den norske författaren Axel Jensen levde där med sin fru Marianne Ihlen, som Cohen hade ett långt förhållande med sedan hon lämnat maken. Det är hon som apostroferas i ”So Long, Marianne” på hans första skiva.
Enligt myten om Leonard Cohen besökte han även Kuba de åren. Peter Lindforss skriver i sin underbara bok ”Mannen som förstörde mitt liv” (2007) om de kronologiska oklarheter som odlats inte minst av Cohen själv. När Lindforss frågade honom hur Hydra och Kuba gick ihop, svarade Cohen med en av sina obetalbara one-liners att han var ”all over the place”.
De åren insåg Leonard Cohen att han inte kunde leva på sina böcker. Han hade haft ett countryband på college, The Buckskin Boys. Hemkommen från Hydra flyttade han till New York för att pröva musiken. Han fick kontakt med folksångerskan Judy Collins, som insåg hans genialitet och spelade in ”Suzanne” och ”Dress Rehearsal Rag” på sin följande skiva. Men Cohen själv ville inte uppträda. Förra året berättade Judy Collins i ”Mojo” om hur hon fick tvinga upp Cohen på scen. När han kom av sig och försökte smita, sjöng hon duett med honom. Det bäddade också för Cohens skivkontrakt med Columbia. Många på bolaget var dock misstrogna. Cohen såg inte ut som folksångarna i Greenwich Village, och som rockstjärna var han otänkbar. Han var ju äldre än Elvis!
Han var också en främmande fågel på 60-talets musikscen. Leonard Cohen var poeten och romanförfattaren som sökte sig till musiken. Där Bob Dylan använt musiken för att skapa en lyrisk identitet, använde Cohen musiken för att tolka och fördjupa en identitet han redan erövrat.
Debutskivan inleds med ”Suzanne”, som Judy Collins redan hade gjort känd. I sången förenas den kroppsliga kärleken med det gudomliga. Det ”du” som apostroferas är sångens manliga jag. ”Suzanne” omtalas i tredje person i den första och tredje strofen, medan Jesus är huvudperson i mellanstrofen. Den första strofen avslutas med raderna ”And you know that she will trust you / For you’ve touched her perfect body with your mind”. Anden och köttet möts. Versparet varieras i de följande stroferna på ett sätt som skapar ett jordiskt/himmelskt ménage à trois, samtidigt som Jesus förmänskligas: ”Forsaken, almost human / He sank beneath your wisdom like a stone”.
Denna förening av skilda erfarenhetssfärer återkommer i Cohens lyrik, ofta på ett sätt som utmanar gränsen mellan dem.
Hans texter har också en närmast folkviseaktig enkelhet. Liksom hos J M Coetzee är det sällan någon svårighet i själva avläsningen av det skrivna, eller sjungna. Men bortom den skenbara enkelheten öppnas ett existentiellt bråddjup, eller ett absolut tomrum: både psykologiskt och metafysiskt.
Ett fantasieggande exempel på det draget i Cohens sånger är ”The Captain” (”Various Positions”). Melodin är avslappnad och lättsamt förförisk. Texten är dialogisk. En döende kapten lämnar över befälet. Men över vad? ”There’s only you and me / All the rest are dead or in retreat / Or with the enemy”, protesterar efterföljaren. Den döende kontrar med att denne bara klagar: ”If it’s not the Crucifixion / Then it’s the Holocaust”. Både det kristna och det judiska arvet aktualiseras. Då kompliceras också överlämnandet. Vad handlar det om? Den existentiella syftningen understryks av raderna ”There is no decent place to stand / In a Massacre”. Det får oss att se bortom krigsinteriören: mot människan utkastad i världen, mot livet som evig förlust.
Maurice Ratcliff skriver i ”The Lyrics of Leonard Cohen” (2009) att överlämnandet kan syfta både på förmedlingen av det judiska arvet från far till son och på konstnärens förhållande till sin elev. Det är inga orimliga förslag, men de tämjer sången, som om dess betydelsemässiga öppenhet och den existentiella tomhetsupplevelsen är alltför hotfulla.
Samma tendens finns i många kommentarer som vill nagla fast Leonard Cohen politiskt. Är han vänster eller höger? Är han anarkist? Varför sjöng han för de israeliska trupperna inför Yom Kippur-kriget 1973? Men sådana frågor skymmer sikten. När Cohen sjunger att ”Democracy is coming to the U.S.A.” på ”The Future” handlar det inte om för eller mot USA. Sången baseras på 80 strofer, som Cohen skrev 1989 under intryck av massakern på Himmelska fridens torg och Berlinmurens fall. Det handlar om ”kritik” i ordets filosofiska betydelse, en kritisk genomlysning av ett ord och en idé där globala erfarenheter riktas in mot problem och möjligheter i det land där Leonard Cohen själv lever. Även ”First We Take Manhattan” (”I’m Your Man, 1988) inbjuder till entydig tolkning. Hur skall vi förstå rader som ”I’m guided by the beauty of our weapons / First we take Manhattan, then we take Berlin”? Ratcliff skriver att Cohen pekar ut dels musikbranschens centrum, dels den stad som han haft svårast att uppträda i. Var det inte mer? Lindforss är mer lyhörd när han ser sången som kritik av de politiska utopiernas anspråk. Det ligger också i linje med Cohens melankoliska skepsis.
Även det religiösa får ofta förklara lyriken. Leonard Cohen är mosaisk trosbekännare och lärjunge till en zenbuddhistisk mästare. Där råder ingen motsättning, men zenbuddhismen ger inte heller någon uttömmande förklaring på hans minimalistiska beskrivningar, vilka ibland jämförs med japanska akvareller.
Leonard Cohen är inte enbart en stor sånglyriker, han är också en genomreflekterad kompositör. Text och musik ingår en oupplöslig förening, även om Cohen genomgått flera faser: folksångaren i lätt dramatisk förpackning, rocksångaren, den motvillige Spector-proselyten, den milde countryironikern, världs- och kabaretmusikern. Idag renodlar Leonard Cohen den senare positionen i en musik med drag både från judiska, arabiska och romska traditioner. Han inledde den processen redan på ”Recent Songs” med sin känsliga användning av oud och violin.
Och så den skandinaviska förbindelsen: Tunström, Marianne Ihlen, Lindforss. 1993 kom ”Cohen på norsk” med enbart kvinnliga artister, där countryduon Somebody’s Darling gör en fin rockversion av ”The Captain” (”Kapteinen”). Nu ges Ebba Forsbergs ”Ta min vals” (Amigo) och samlingen ”Cohen. The Scandinavian Report” (Sony) ut. Ebba Forsberg framför Mikael Wiehes översättningar med luttrad raspighet. Även den skandinaviska mönstringen övertygar, främst sångerskorna.
Det antyder något om förhållandet mellan Cohens sånger och deras uttolkare. Jag tror att Peter Lindforss förhastar sig, när han skriver att ”Cohen är så nära sammanlänkad med sina sånger att faktiskt ingen annan kan sjunga dem.” Kanske är Leonard Cohen tvärtom så nära sammanlänkad med sina sånger att han inte behöver monopolisera dem? Men tolkningen tjänar på distans till Cohens uttryck. Det finns i Johnny Cashs mäktiga version av ”Bird on the Wire” liksom i a cappella-gruppen The Bobs sanslösa sammanlänkning av samma sång med ”Surfing Bird”.
Det är nog också på grund av den nödvändiga distansen som de kvinnliga artisterna lyckas så bra med Cohen: Judy Collins, Joan Baez, Jennifer Warnes, Françoise Hardy när hon sjöng ”Suzanne” på franska, de nordiska sångerskorna. Han kunde tillägna dem alla ”I’m Your Man”.
