En författare som ofta liknades vid en sfinx: legendariskt gåtfull och mystisk, men oändligt belönande för den som fått sin nyfikenhet väckt och vill förstå något av hennes världsbild – en originell uttydare av kryptiska innebörder, som vänder sitt skrivande mot paradoxen, mot de oförmodade sanningarna, där hon utvinner spännande slutsatser, i ett skrivande som alltid befinner sig i presens, i sitt tillblivande, som aldrig kan fixeras, utan bara kan jämföras med det vatten som bildar fond i titeln till en av hennes mest älskvärda böcker, ”Água viva”, på svenska ”Levande vatten” (Tranan förlag, 2007).
Det är förstås Clarice Lispector jag talar om, och den engelskspråkige översättaren Benjamin Moser har skrivit en fyllig biografi över denna spännande och fortfarande förbisedda författare. Why This World: A Biography of Clarice Lispector (Oxford University Press, 479 s) heter den, och den undviker inte att liksom så många biografier bli ganska omfattande, med ganska mycket av refererande: bland annat ägnas hennes judiska arv rikligt utrymme – något som annars inte brukar uppmärksammas – men framför allt är det en imponerande välskriven bok. Här tecknas också med gedigen hand den politiska bakgrunden i det Brasilien som blev platsen för hennes uppväxt, i början av 1900-talet.
Hur omfattande boken än är går det inte att påstå att man till fullo får lär känna föremålet för det här intresset – ändå lever Clarice Lispector under 1900-talet – det är inte Sapfo vi talar om, med källor söndervittrade av tiden, utan en intellektuell som levde med ett rikt umgänge, och som skrev brev, journalistik, böcker. Fast intrycken varierar: än beskrivs hon som öm och kärleksfull, än som arrogant och farlig. Hon är en författare som har beskrivits som allt möjligt, allt lika sant som det är vilseledande: man och kvinna, infödd och utlänning, judinna och kristen, djur och människa, barn(slig) och vuxen, lesbisk och hemmafru, häxa och helgon. Allt hon skriver handlar om svårigheten i att hitta balansen mellan dessa polariteter.
Hon föddes i Chechelnik, i dåvarande Ukraina (Podolia), som Chaya Pinkhasovna Lispector – det kan tilläggas att ordet ’Chaya’ betyder ”liv”, men Moser visar att det också har konnotationer till ”djur(isk)”, och en berömd formulering av den vuxne författaren lyder: ”Att inte ha fötts som djur är en av mina hemliga nostalgier”. I en av sina böcker, ”A legião estrangeira” (Främlingslegionen) ger Lispector uttryck för en lakonisk, nästan norrländsk inställning till livet: ”Att ha blivit född fördärvade min hälsa.” Det finns förvisso i hennes texter en nostalgi även efter barndomen, men då för att det innebär en hemlig längtan efter den tid då hon (ännu) inte hade blivit tämjd. Familjen flyttade till Brasilien innan hon lärt sig gå, och följaktligen innan hon hann ta något fotsteg på den ukrainska jorden. Som vuxen bodde Lispector en tid i Polen, och erbjöds ett kort besök i det närliggande Ukraina, men avböjde med motiveringen att hon inte saknade fosterjorden eftersom hon aldrig hade satt sin fot på den. Modern våldtogs under den ryska pogromen av soldater, och ådrog sig en syfilis som orsakade en förtidig död. De hann med nöd och näppe undkomma till Brasilien.
Helt ung gifter sig Clarice med Maury Gurgel Valente, som blir diplomat i Europa i anslutning till det världskrig som håller på att avslutas där. Det är när hon agerar modell för ett porträtt av Giorgio de Chiroco, i Rom, som hon genom det öppna fönstret får höra av en tidningspojke att kriget är över. Som diplomathustru fick hon nog göra en del våld på sin personlighet, till viss del tämja sitt vilddjur. Äktenskapet varar i drygt dussinet år, sedan lämnar Lispector honom, men trots att han gifter om sig verkar deras kärlekssaga inte ha något slut. Skilsmässa var dessutom illegalt i Brasilien: hans andra bröllop fick verkställas utomlands. Själv levde hon i stort sett i celibat under de sista decennierna av sitt korta liv (hon dog vid 57 års ålder). Efter en brand i sitt hem 1966 – hon hade sängrökt – fick hon så svåra brandskador att högerhanden nästan fick amputeras. Mot slutskedet av hennes liv gavs hon smeknamnet eller öknamnet monstre sacré, alltså ett ”heligt monster”, och som sådan blev hennes oförmåga att hantera mänskliga kontakter kanske överbetonad. Andra människor hade generellt svårt för att dölja sin bävan inför henne – hon kunde själv erkänna att hon var svår och konstig – men samtidigt tjänade hon statusmässigt på att upphöjas till geni, något som är få kvinnor förunnat.
Efter en sällsynt lyckad debut 1943 med ”Perto do Coração Selvagem” (Nära det vilda hjärtat) uppfattades hon som ett litterärt underbarn, knappt 23 år fyllda. Men det skulle dröja tills hon separerade från sin make innan författarkarriären tog fart på allvar. Från 1959 får hon skriva i den nystartade litterära tidskriften Senhor, där hon i första numret delar utrymme med Auden, Hemingway, Bradbury. Tidskriften är också behjälplig i att se till att hennes böcker publiceras, något som vållade bekymmer under hela hennes tid som diplomathustru, att hon aldrig kunde leva upp till de förväntningar som debutromanen lockade fram. Under olika pseudonymer och antagna namn skriver hon nu krönikor och blir även spökskrivare åt den undersköna skådespelerskan Ilka Soares, och växlar med suverän lätthet mellan metafysiska spekulationer och råd i att anlägga mascara med kol.
I ett kapitel skriver Moser om Lispector som delaktig i en tradition av författare som utnyttjar litteraturen som andlig övning i högre utsträckning än som intellektuell, och där kommer hennes förhållande till religionen in. I den här traditionen ingår även homosexuella författare, som i Brasilien hittar fram till katolska kyrkan, för att få botgörelse för det som då uppfattades som synd – Lispector umgås i dessa kretsar, och ingår i ett utbyte av formspråk med några av dem. Hennes första förälskelse är också i en homosexuell man.
Moser skriver fint om religionens betydelse för Lispector, hur hennes privata jakt efter själens sanningar står i intim förbindelse med det judiska, som hon alltid hade ett komplext förhållande till. Hon lärde sig hebreiska i skolan. Medan fadern var ett mattesnille är Lispectors hela verksamhet tillägnad språket; hon vänder på orden, leker med dem och hittar på nya innebörder, skapar och bygger upp.
Som författare är Lispector ett stort mysterium, med sin ovilja att utnyttja konventionella intriger i sina fiktiva verk. Vad kan vi läsare då göra med hennes texter, om de nu är så slutna? Går de ens att läsa? Några användbara nycklar ger inte Moser i sin biografi, men det är inte heller det som är hans uppdrag. De fruktbara paradoxerna blir hennes mest utmärkande signum, något som också visar sig i hur hon både brukade beskrivas som beläst och som obildad, som någon som sällan eller aldrig hade läst böcker. Det finns åtskilliga referenser och allusioner både i hennes verk och i hennes brev, påpekar Moser, men håller samtidigt med om att det var som om läsningen inte hade satt några spår i hennes eget skrivande, som om den bara berörde henne på ytan. Hon förblir på djupet lika originell. En tanke hos Borges är att man behöver ha ett någorlunda dåligt minne för att kvalificeras som originell tänkare – annars styrs man för mycket av andra intryck – och något åt det hållet kan vara giltigt för Lispector, som om hon utvecklat ett slags distraktionens läsart.
Hennes skrivande befinner sig nära galenskapen: i en ängslan att språket ska gå förlorat återfinns hela formeln till författarskapet. Därför finns det en bävan inlagd i hennes språk, som får texterna att vibrera, och rädslan görs högst påtaglig. Ett av modernismens projekt var också att skriva bort språket, att hitta fram till ett mer autentiskt språk (ursprungligen en dröm från romantikens författare: att uppfinna ett språk som skulle uppehålla sig i direkt anslutning till själen, till känslorna), och Lispector uppfyller ypperligt modernismens kriterier. Det är i språket det största äventyret finns, påpekar hon i sina böcker.
För henne tillhör all äkta konst avantgarde, i egenskap av sin ifrågasättande natur, och i kraft av sitt experimenterande – annars blir den bara en förenkling av tillvaron, en imitation. Därför kan den riktiga litteraturen aldrig hämta inspiration ur annan litteratur, för då blir det, menar Lispector, ”litteraliserat”, alltså utan livsnödvändig kontakt med livet. Hon närde en besatthet av tinget i sig självt, i stället för i tinget som representation: hennes skrivande är distanslöst, alltid i (när)kontakt med sitt ämne, med livet.
Redan 1943 menade kritikern Álvaro Lins, i en negativ recension av debutromanen, att Lispector sysslade med ”magisk realism”, en term som det skulle dröja två årtionden innan den började tillämpas på andra sydamerikanska författare, som García Marquez. När Lispector i novellen ”Brain Storm” skriver att ”galenskap bor närmsta granne med den elakaste känsligheten” låter det lite som Emily Dickinsons ”Much Madness is divinest Sense”. Den kanadensiska forskaren Claire Varin har beklagat översättarnas vana att plocka bort taggarna från kaktusen när de översätter Lispector, en beskrivning som kunde gälla även Dickinson, vars okonventionella och hårda språk i svensk översättning ofta mildras och läggs till rätta.
Två böcker lyfts fram speciellt av Benjamin Moser: det är ”Passionen enligt G.H.”, i svensk översättning 2005, som kallas för en av 1900-talets bästa romaner, lika udda och mästerlig som Melvilles ”Moby Dick” och Sternes ”Tristram Shandy”. Hela Lispectors roman kretsar kring en transcendental exorcism, att hitta och utdriva modern, som gestaltas i form av en kackerlacka. Men kackerlackan är också Gud. Likaså ”Levande vatten” värderas högt. Den boken har för sin strukturs skull till stor del tjänat på redigeraren Olga Borellis insatser, hävdar Moser: hon tjänstgjorde som assistent under Lispectors sista år, och hon fungerade som en länk till den verklighet som författaren mer och mer gjorde avkall på. Det förblir en bok som kan öppnas och läsas i vilken ordning som helst, en i sann bemärkelse antikronologisk bok, vars enda styrande princip är dess rytm, dess flöde.
Det förblir svårt att förhålla sig till vad som är myt och vad som är sanning i Mosers bok. Det är också – typiskt för en författare – så att Lispector mytologiserar sitt eget liv, att hon låter den autentiska versionen anpassas till vad som passar hennes syften. En anledning är att hon vill hålla det förflutna levande, genom att både behandla det ovarsamt, aldrig låta det vila ostört, liksom att bevara det intakt – hon är alltid redo att utsätta det för sabotage, att befinna sig i en ständig förändring.
”Why This World” bygger till stor del på intervjuer – Lispectors båda söner är fortfarande i livet, och den äldre systern Tania dog så sent som i november 2007. Det är ett ambitiöst försök att teckna porträttet av den här undflyende Tintomara-gestalten, och det vore förmätet att tro att det kunde göras bättre, hur frustrerande det än kan kännas när så mycket av distansen mellan läsaren och Lispector aldrig övervinns. Aldrig kommer man tillräckligt nära, bara nästan, men det måste väl vara så. Benjamin Mosers bok är ändå ett praktmonument över en författare som bara känns alltmer intressant och angelägen, och därför är den välkommen och kommer att ha stor betydelse, genom att den lyfter fram och placerar det marginaliserade mitt i centrum för uppmärksamheten.
