När bluesgitarristen T-Bone Walker turnerade i England i mars 1965 skrev en kritiker i Jazz Monthly att han trodde att kompgruppen hette John Mayall’s Bluesbreakers. Han tillade att gruppen var ”very, very loud but of no musical distinction.” Från dagens perspektiv uttrycker ett sådant uttalande en oförlåtlig arrogans och ignorans. Men då hade John Mayall bara givit ut en singel; hans andra kom den 2 april 1965.

Innan den stora brittiska bluesvågen på allvar kom igång 1965 var bluesen en gökunge i jazzboet. Tradjazzbanden hade enstaka bluesnummer på repertoaren, men i början av 60-talet bildade bluesentusiaster som Alexis Korner och Long John Baldry egna grupper. Det rullade dock på ganska långsamt, innan Rolling Stones fick sitt första fasta engagemang på Giorgio ­Gomelskys klubb Crawdaddy i Richmond.

Det fanns också en osäkerhet om hur den samtida bluesen lät. Den äldre folkbluesen och Piedmont-bluesen, med rötter i 20- och 30-talsbluesen men även i andra, bredare folktraditioner, gav ett mönster, liksom T-Bone Walkers och Big Joe ­Turners mer jazzförankrade blues. Den modernare bluesen kom in med unga ­entusiaster som Eric Clapton, Brian Jones och Keith Richards eller den något äldre puristen John Mayall, född 1933.

Det är typiskt att det skar sig mellan Mayall och hans gitarrist Roger Dean, när Mayall ville få honom att spela som ­Freddie King och Buddy Guy. Men lösningen fanns på nära håll. I mars 1965 hade Eric Clapton lämnat Yardbirds, när gruppen slog in på en mer kommersiell linje med For Your Love, där Clapton ytterst motvilligt medverkade. Men baksidan var en gitarrblues. Enligt legenden spelade John Mayall den för sin rytmsektion inför konserten med T-Bone Walker i Nottingham den 28 mars. Dagen efter ringer han upp Clapton och erbjuder honom att bli ny gitarrist i Bluesbreakers. Clapton tvekar, Mayall lockar:

”Well, look, we’re playing blues, you’re a blues guitarist, you’ve got nothing to lose.”

Eric Clapton tackar ja. Nästa dag fyllde han 20, resten är historia. I John Mayalls grupp kunde Eric Clapton förfina sin gitarrteknik. Med Yardbirds hade han spelat en rå och oborstad Chicago-blues, där hans tekniska briljans ofta gick på tvärs mot utspelet i övrigt. Det gav en fräck kontrast, men i Bluesbreakers smälte Clapton in i ett mer organiskt uttryck. Bluesbreakers blev en favorit på Londons klubbscen. Stadens tunnelbanenedgångar pryddes av stridsropet ”Clapton is God”.

Smeknamnet ”Slowhand” fick han ­däremot under Yardbirds-tiden. Gruppen övertog Rolling Stones fasta engagemang på Crawdaddy. Clapton spelade med tunna strängar, för att bättre kunna böja tonen. De gick ofta sönder. Medan Clapton bytte strängar, klappade publiken långsamt händerna. Då myntade Gomelsky det smeknamn som följt Clapton hela hans karriär.

Om Clapton anno 1965 var Gud kan möjligen diskuteras, men hans samarbete med John Mayall förde den moderna bluesen till en ny nivå. De afrikansk-amerikanska förebilderna sågs av sin publik som sångare med gitarr. Artister som B B King, Otis Rush, Earl Hooker, Albert King, Freddie King och Buddy Guy blev gitarrhjältar först efter det brittiska genombrottet. När unga engelsmän hyllade dem som musiker, innebar det något nytt. Det är också uppenbart att gitarrtekniken hos Eric Clapton, liksom hans efterträdare i Bluesbreakers Peter Green och Mick Taylor, gav en återkoppling till åtminstone Freddie King, som förfinade sin teknik under ­intryck från de unga engelsmännen. Att ­dessa alltid framställt sig som underlägsna ­förebilderna är en helt annan sak.

I år har det kommit flera böcker som förtydligar den brittiska bluesvågen. Norrmannen Christopher Hjort kartlägger ­vågen i boken Strange Brew: Eric Clapton & The British Blues Boom 1965–1970 (Jawbone, 352 s). I Clapton: The Autobiography (Broadway Books, 343 s) ger Eric Clapton sin syn på skeendet. Pattie Boyd berättar om sitt liv med två av den brittiska rockens fixstjärnor i Wonderful Tonight: George ­Harrison, Eric Clapton, and Me (Harmony Books, 321 s).

Christopher Hjort följer bluesvågen dag för dag genom fyra personer: Mayall, Clapton, Green och Taylor. Genom att följa medlems­bytena i Bluesbreakers, Claptons olika grupper och samarbetsprojekt (Yardbirds, Bluesbreakers, Cream, Blind Faith, ­Delaney & Bonnie, Plastic Ono Band, ­Derek and the Dominos, den första soloskivan), Peter Greens öden hos Mayall och i Fleetwood Mac och Mick Taylors år med Mayall innan han ersatte Brian Jones i ­Stones, ger Hjort en prismatisk men också mycket skarp bild av åren 1965–70. Varje namn aktualiserar ett nytt namn, och de flesta kommer med, direkt eller indirekt.

Hjorts bragd blir inte mindre av det kaotiska källäget. Knappt några turnéplaner eller program finns bevarade, och spelningar kunde ställas in eller bokas om i sista stund. John Mayall förde visserligen dagbok, men alla dagböcker förstördes, när hans hus i Laurel Canyon brann ner 1979. Hjort har grävt i tidningar, letat efter annonser och recensioner, jagat efter biljetter och prövat alla de första- och andrahandsuppgifter som litteraturen om tiden svämmar över av. Resultatet är en minutiöst dokumenterad bok med ett fantastiskt bildmaterial, utformad som en dagbok som följer de fyra musikernas öden.

Eftersom John Mayall inte bara var en hängiven bluessamlare, utan också samlade pornografi gjorde han många turnéer till Skandinavien; han hyllade den skandinaviska öppenheten i låten Mr Censor Man på dubbel-lp:n ”Back to the Roots” 1971, för övrigt ett av de spår där den tillfälligt återbördade Mick Taylor spelade gitarr. Det är också kul att läsa vad Avestatidningen skrev om Bluesbreakers (med Peter Green på gitarr) konsert i staden den 22 februari 1967. Av Hjorts bok framgår det vidare att flera konserter på Bluesbreakers Sverige-turné 1967 arrangerades av Konservativ skolungdom (som blev Moderat skolungdom), att jämföra med Reinfeldts trista musiksmak.

Jag undrar dock över uppgiften att gruppen framträdde i Växjö den sista kvällen på samma turné, på ”unknown venue”. Jag var för ung att gå, men jag har aldrig hört att konserten ägt rum. Inte heller de äldre compadres jag talat med, de som kunde och borde ha varit där, minns den. Någon som vet?

Eric Claptons självbiografi ger ett komplement till Hjorts bok. Även om Clapton berättar om hela sitt liv och 40 års musik, är 60-talet en brännpunkt. Clapton berättar ingående om sina skilda musikaliska projekt. Han ger noggranna kommentarer om sin gitarrteknik och hur den påverkats av förebilder som Big Bill Broonzy, Freddie King och Robert Johnson, för att ta dem i den ordning Clapton hörde dem första gången.

Hans berättelse blir en bildningsroman. Eric Claptons föddes efter en krigsförbindelse mellan en tonårsflicka och en kanadensisk flygare. Han växte upp med sin mormor Rose och hennes man i tron att de var hans föräldrar. Först när han var nio fick Eric Clapton veta att Pat, som han trott var en syster, var hans mamma. Han fick flytta upp sina familjemedlemmar en generation. Rose var dock den viktigaste i familjen för Rick, som han kallades i barndomen. Sin mor har han avvisat på samma sätt som han känt sig avvisad av henne. Clapton ser också sitt ouppklarade ­modersförhållande som en förklaring till sin egen flyktighet i senare förhållanden.

Allra tydligast blir det i hans fixering vid Pattie Harrison. Mot slutet av 60-talet blev Clapton och George Harrison grannar. Det dröjde inte länge innan han hyste begär till sin nästas hustru, ett begär som övergick i besatthet. Pattie Boyd skriver om det avgörande ögonblick när hon av­visade Eric Clapton 1970. Då höll han fram en påse heroin och sade att han skulle gå över till den tyngsta drogen, om han inte fick henne. Han började också använda heroin men framhåller i sin egen bok att han successivt hade trappat upp sitt missbruk i flera år; hotet var en infantil demonstration.

Heroinet ledde till ekonomisk ruin. Eftersom Clapton var paniskt rädd för sprutor, sniffade han heroinet. Det blev mycket dyrare. Han hamnade också i en treårig konstnärlig apati. 1970 hade han annars gjort två betydelsefulla skivor, solode­buten Eric Clapton och dubbelalbumet Layla & Other Assorted Love Songs, en skiva där flera av låtarna uttryckte hans kärlek till Pattie Harrison. Sällan har bluesklassikern Have You Ever Loved A Woman framförts så smärtfyllt.

Dessutom förstörde Eric Clapton livet för Alice Ormsby-Gore, yngsta dottern till Lord Harlech, brittisk ambassadör i USA under Kennedy-tiden. Med sina syskon rörde hon sig i Londons högre hippiekretsar. Blott 16 år gammal flyttade hon in hos Clapton. Hon var, liksom en tid också Pattie Harrisons syster Paula, ett surrogat för Pattie. Clapton skriver också att hans behandling av Alice Ormsby-Gore speglade hans klass- och kvinnohat. Han drog med sig Alice i heroinhelvetet. Till skillnad från Clapton kom hon inte ur det; Alice Ormsby-Gore dog av en överdos 1995.

När Clapton så småningom blivit fri från heroinet och Pattie Harrisons äktenskap spruckit, fick han sin älskade. Han hade dock ersatt det ena missbruket med ett annat. Pattie Boyds skildring av livet med Clapton (de skildes i mitten av 1980-talet) är också mer oförblommerad än Claptons. Låt det blott vara sagt att Pattie Boyd beskriver en ändlös fylla där Eric Clapton lät sig förnedras på vilka sätt som helst, bara han kunde hålla fyllan på stabil nivå.

Sedan 1987 är han nykter alkoholist. 1991 dog hans son Conor, fyra år gammal. Numera lever Eric Clapton ett ansvarsfullt familjeliv. Musikaliskt är det dock frågan om han hämtat sig från de förlorade åren. Clapton hade några ofattbart kreativa och konstnärligt dynamiska år, innan han gick ner sig. Med Blues­breakers gjorde han en skiva, som fortfarande är en av hans bästa. Sedan bildade han Cream med trummisen Ginger Baker och basisten Jack Bruce. De brukar kallas den första supergruppen, men sanningen är att bråken mellan Bruce och Baker gjorde att Cream befann sig i ständig upplösning. Men de gjorde flera bra skivor, där Clapton utvecklade sin teknik för att i den lilla gruppen nå fram till ett fylligare och mer integrerat gitarrsound.

Clapton ville dock ha en fjärde medlem i Cream, pianisten och sångaren Steve Winwood. När Cream upplöstes hade Winwood just lämnat Traffic. Tillsammans bildade de Blind Faith. Den processen säger något om hur snabbt det kunde gå på den tiden. På våren 1969 jammade Clapton, Winwood, Baker och Ric Grech. I maj bekräftade Melody Maker ryktet att gruppen fanns. Den 7 juni gav de sin första konsert, en gratiskonsert i Hyde Park inför mer än hundratusen åhörare. Sedan åkte de på kort turné till Skandinavien. 12 juli inledde gruppen en USA-turné. I augusti kom skivan, med sin innovativa och vackra integration av blues- och popharmonier. Sedan var det slut.

Slutet påskyndades av att Clapton under USA-turnén träffade Delaney och Bonnie Bramlett. Han började arbeta med dem, och rörde sig i riktning mot sydstatssoul och mer tillbakalutade attityder. Resultatet blev en liveskiva. Just hemkommen från USA åkte Clapton till Toronto för en spelning med John Lennon och hans Plastic Ono Band. Sedan bildade Clapton Derek and the Dominos med några av de musiker han lärt känna genom Delaney & Bonnie. 1970 kom den första soloskivan och mästerverket ”Layla” med Derek and the Dominos. Sedan tog heroinet över.

Eric Clapton hade en makalös period från Yardbirds till Derek and the Dominos. För egen del anser jag att det var hans höjdpunkt. Visst har han gjort bra skivor även under de 37 år som följt. Men han har inte hittat tillbaka till den komprimerade uttryckskraft och den sökande rastlöshet som gjorde hans tidiga skivor till de storartade statements de var.