År 1460 blev Ingeval Anundsson i Arboga beskylld för att ha varit bödel i Kalmar. Det var en så allvarlig anklagelse att stadens styresmän ålade honom att bege sig till Småland och skaffa intyg för att freda sig. När han kom tillbaka hade han med sig det begärda brevet från rådet i Kalmar.

Det kostade hans belackare 40 mark i böter, full mansbot vid denna tid.

Resan fram och tillbaka tog veckor. Rikena var löst sammanhållna, långt ifrån den moderna tidens stater. Mycket mer än slottslän och landskap gick det inte att hålla samman, när människors, hästars och oxars rörelser satte gränsen för hur långt budskap kunde nå och besvaras inom rimlig tid.

I sen tid har kommunikationerna blivit tekniska uppfinningar som så mycket annat. Men de första ansträngningarna att övervinna avstånden hade ingenting med den sortens ingenjörskonst att göra.

De första framstegen handlade om social organisation, om sinnrika sätt att ordna människors samarbete med varandra. Den moderna tidens första stora innovation på kommunikationernas område var postväsendet. Post blev makt, därför att information gav kunskap.

Ungefär samtidigt som Ingeval reste för att rädda sin heder hade familjen Tassis i storhertigdömet Milano börjat organisera något alldeles nytt. Genom att samla många människors brev och vidarebefordra dem med stafetter lyckades man organisera regelbundna förbindelser för dem som ville skicka och ta emot meddelanden.

Nyheten grep omkring sig, kejsaren nappade och gjorde Tassis till furstarna Taxis med det tysk-romerska kejsardömets postväsende som förläning. Mer än så: Taxis organisation sträckte sig ända från Italien till Nederländerna och blev en viktig förutsättning för att hålla samman det habsburgska väldet.

När Gustav II Adolf bröt in i den europeiska politiken blev informationsflödet en huvudsak för Axel Oxenstierna. Han organiserade en kurirlinje över Markaryd och Helsingör ner till Hamburg, han såg till att snabba slupar låg redo vid tyska nordkusten för att hasta hem till Stockholm med viktiga budskap, och han byggde upp det bästa svenska spionnät Sverige någonsin haft.

Ett av klippen var Christian IV:s hovmålare Peter Isaacsz, som mot 400 riksdaler om året rapporterade om sin kunglige modells funderingar om Hamburg och Bremen.

Då svenskarna marscherade ner i Tyskland kom de i kontakt med det kejserliga postväsendet. Furstarna Taxis nätverk trasades sönder, men Oxenstierna hann ändå uppskatta både snabbheten i brevförmedlingen och den nyhetsbörs som uppstod där näten knöts samman.

Svenskarna byggde upp ett eget postnät med Leipzig, Frankfurt och så småningom Nürnberg som noder. Till sin hjälp hade man Taxis tidigare postmästare Johan von den Birghden. Denne hade först adlats av kejsaren för sina insatser, men år 1627 avskedades han därför att han var protestant. Nu kom Birghden tillbaka som överpostmästare för det svenska nätverket, och bidrog till propagandan genom att samla nyheter i Unvergeifliche Postzeitungen.

Vid Nördlingen vände krigslyckan, svenskarna pressades tillbaka mot Östersjökusten och postväsendet slogs sönder. På kuppen miste Anders Wechel sitt arbete som föreståndare för det svenska postkontoret i Leipzig och utgivare av en annan avisa, Ordinar Post und Zeitung.

Men Oxenstierna tog det tillfälle som bjöds. I augusti 1635 skickade kanslern Wechel till Sverige för att denne skulle organisera ett svenskt postväsen efter den taxiska modellen.

Redan den 20 februari 1636 kom den ”Förordning om Post-Bådhen”, som lade grundvalen till det svenska postväsendet. De svenska postlinjerna byggdes upp med postkontoret i Stockholm som centrum. På varannan mil skulle en postbonde ansvara för att stafetten gick vidare.

Normalt höll sig bonden med någon eller ett par postdrängar, men krånglade det skulle han själv vara beredd att kasta sig iväg med postväskan. När han närmade sig nästa växling skulle han blåsa i posthornet så att näste man kunde göra sig beredd.

Det märkliga är att denna organisation faktiskt kom till stånd. Att få bönder att ställa upp hela vägen, att få dem att springa sina tvåmilalopp ett par gånger i veckan, det vittnade om hur stark staten var på väg att bli. Wechel dog efter bara något år, hans maka Gese Wechel tog över, den första kvinnliga chefstjänstemannen i svensk statsförvaltning.

Men den som spelade minst lika stor roll för uppbygget var Wechels närmaste man, svensken Oluf Jönsson, som oförtröttligt reste runt i landet, norrut, söderut och över till Finland, dit förbindelsen gick antingen med postrodden över Ålands hav eller runt Bottenviken över Uleå.

Det som lockade var att postbönderna och deras drängar slapp utskrivningen till knekttjänst. En gång om året skulle alla socknens karlar över 15 år stå på kyrkbacken för att skicka ut var tionde till kriget i Tyskland. Inom ett år efter avfärden var hälften av de utsända döda, de flesta inte för att de stupat i strid utan för ”fältsjukans” skull – tyfus var den vanligaste dödsorsaken i krig.

Det lärde sig befolkningen snart nog. Finska bönder brände tjära för att köpa ersättare, Oxenstierna och biskoparna Bothvidi och Rudbeckius införde kyrkobokföringen för att hålla reda på vilka som borde stå på backen. Nu erbjöd posttjänsten en annan möjlighet att slippa undan.

Postväsendets etablering kom politiskt väl till pass. Under Gustav II Adolf hade skattetrycket och utskrivningarna skruvats upp, bit för bit. Kungen fick ständerna med sig på allt tyngre bördor. Till pålagorna hörde skjutsningarna genom landet. Landshövdingar och höga militärer hade rätt att kräva hästar och logi för sig och sina medföljande.

Samma sak gällde kurirerna som drog genom landet på väg från och till de svenska trupperna och beslutsfattarna. Belastningen på bönderna vid de stora färdvägarna blev så tung att krono- och skattebönder övergav de hemman som låg längs utfarten från Stockholm.

Efter Lützen började de ofrälse stånden lufta sin kritik. Anförda av Johannes Rudbeckius i Västerås ifrågasatte de allt mer av skatter och utskrivningar. Bönderna klagade högljutt över skjutshållet.

Oxenstierna försökte begränsa de höga ämbetsmännens följen, men mötte hårt motstånd bland sina ståndsbröder.

Kanslerns ansträngningar att införa en skjutsordning som fördelade bördorna mellan alla bönder blev en följetong på 1640-talets riksdagar. Men postväsendets stafettsystem innebar att en hel del av kurirerna kunde avvaras, samtidigt som bönderna fick betalt för sina insatser.

Dessutom kunde kronan dela kostnaderna med allmänheten. Allmänheten betalade för att skicka sina brev med posten och bidrog därmed till finansieringen av systemet. I själva verket gav posten så stora intäkter att de tidiga postmästarna arrenderade systemet av kronan. De betalade åtskilliga tusen riksdaler för att själva få ta hand om avgifterna.

När drottning Kristina gjorde sin gunstling Wilhelm Taube till generalrikspostmästare och trängde undan Wechels efterträdare Johan Beier startade denne helt sonika en konkurrerande postlinje ner till kontinenten, långt innan Citymail ens var påtänkt.

Det var Beier som år 1645 började ge ut Ordinari Post Tijdender, den avisa som redan från början hade föresvävat Oxenstierna. Tidningen gjorde några kortare uppehåll och bytte ibland namn, men ända fram till 1791 behöll postverkets chef ansvaret för den officiella svenska statstidningen.

Under 1600-talet stadgades postväsendet. Det var inte bekymmersfritt. Många postbönder dröjde sig kvar i sina sysslor trots att posthornet ljöd. Först när kollegan var framme började de göra sig i ordning för nästa etapp.

Tidvis klagade postbönderna över att skjutsarna var bättre betalda än postritterna. Inte heller på central nivå fungerade allt som det skulle. Kammarkollegiet hötte åt postmästarna när avräkningarna inte kom in i tid, men postkontoren ute i landet försvarade sig med att det var så ont om skiljemynt att man fick sätta upp försändelserna på räkning.

Under förmyndarregeringen för Karl XI lade Magnus Gabriel De la Gardie beslag på postväsendet för egen räkning och lovade ut verksamhetens framtida intäkter till sina fordringsägare.

Saken blev inte bättre av att postväsendet till en början måste tjäna två herrar. Kanslikollegiet ställde kraven på vad som skulle göras, men kammarkollegiet tog hand om de intäkter som kom in.

Utsvältningen gick så långt att säkerheten i förbindelserna äventyrades. Statens och ämbetsmannaväldets förstärkning under Karl XI innebar emellertid att även denna fråga fick sin lösning.

Posten etablerades i praktiken som det första statliga affärsverket, även om det formellt fortfarande sorterade under kanslikollegiet. Posten skulle själv få hantera både inkomster och utgifter, utan att pengarna behövde ta vägen genom kammaren.

Däremot ålades den ett drygt avkastningskrav – när kronan var i knipa hörde kommunikationerna till det mest indräktiga som staten sysslade med.

Postgången utsattes för svåra påfrestningar under Karl XII:s krig, när den ena provinsen efter den andra gick Sverige ur händerna, samtidigt som kungen styrde landet på distans.

År 1713 sammankallade regeringen ständerna, när läget var som mest pressat efter Poltava och kalabaliken i Bender. Kungen blev ursinnig och skrev hem och förbjöd riksdagens sammankomst, men brevet hamnade i en pepparkaksask hos skepparen som skulle föra över det från Tyskland till Sverige och öppnades inte förrän riksdagen var långt liden.

Denna riksdag bidrog till att kungen blev alltmer missnöjd med kanslipresidenten Arvid Horn. Måttet på dennes onåd var att kansliet organiserades om efter Karls återkomst, så att den formelle chefen inte längre fick någon post utan degraderades till att hantera rumsfördelningen mellan de mer betrodda tjänstemännen.

Karls reformiver sträckte sig också till posten. Försändelserna skulle skiktas i sex olika klasser, med olika betalning och utlovad hastighet för var och en av dem. Den nya ordningen reglerades i detaljerade föreskrifter, med noterna till sex olika trudelutter att blåsa på posthornet beroende på vilket slags försändelser ryttaren förde med sig.

Nyordningen avvecklades snabbt efter skottet vid Fredrikshald, och Karl XI:s organisation blev den som präglade postverkets struktur långt fram emot 1800-talets mitt.

Under frihetstiden blev tjänsten som överpostdirektör normalt slutsteget i en karriär, även om det kansliråd som nått så långt ibland blev titulär statssekreterare efter ett antal år.

Så gick det för Leonhard von Klinckowström, som Nils Forssell i sin jubileumshistorik 1936 hyllade som ”den främsta administrativa förmågan bland 1700-talets postchefer; ingen av dem har som han verkat för sina underhavandes bästa samtidigt som för poströrelsens effektivitet”.

Forssell förbigår diskret hur Klinckowström meriterade sig för tjänsten. Han hörde ursprungligen till Horns hantlangare i kanslikollegiet, men från 1734 uppbar han pension som spion i fransk tjänst, överlämnade handlingar och skrev rapporter till fransmännen. Han fick sin belöning efter hattarnas maktövertagande, när han 1739 befordrades till kansliråd och 1743 blev överpostdirektör.

När Klinckowström pensionerades 1759 efterträddes han av Mathias Benzelstierna. Denne var son, brorson och sonson till fyra ärkebiskopar Benzelius – där har släkterna Hammar och Aurelius något att komma ikapp...

Stabilitetens avigsida var att 1600-talets förhållanden konserverades långt fram i tiden. Länge fick förvaltarna vid postkontoren bara en del av sina löner från kronan. En stor del av postförvaltarnas inkomster kom direkt från kundernas betalning för olika slags extratjänster.

Att skriva kvitton på rekommenderade brev, att skicka och ta emot tidningar och att hantera lösbrev som landsbygdens folk lämnade till postföraren när denne kom förbi, allt detta betalades med sportler, några ören rakt ner i postförvaltarens egen ficka.

Ännu 1846 svarade sportlerna för nästan hälften av de anställdas inkomster, enligt en enkät som poststyrelsen då lät göra. Först mot 1800-talets slut nådde man målet att omvandla sportlerna till reguljära löner.