Det finns ett glamoröst skimmer kring Winston Churchills liv och personlighet. Att manisk flit och ett närmast tvångsmässigt kontrollbehov skulle ha utgjort viktiga förutsättningar för hans talekonst passar liksom inte in i bilden. Han föddes in i den brittiska aristokratins högsta skikt och blev redan i unga år både krigshjälte samt ”kändis” i egenskap av författare och journalist. Han gjorde snabb politisk karriär och hade genom familjens kontakter självklar tillgång till en rad ledande personer inom den sociala, ekonomiska och politiska eliten. Det är lätt att förutsätta att en person med denna bakgrund också självklart skall kunna hävda sig som talare – att retoriken så att säga skulle komma på köpet. I Churchills fall tycks emellertid förmågan att tala övertygande ha utvecklats från ett underläge. Det finns faktiskt få lika väl dokumenterade exempel på retorisk effektivitet förvärvad genom hård träning och minutiös förberedelse.
Som ung besvärades Churchill av en läspning, och möjligen också av en lätt stamning. Han var inte direkt fysiskt imponerande. Han var under medellängd och hade ett buteljformat axelparti. Hans midja började växa kraftigt redan under hans första år som parlamentariker. Hans röst var tunn och en aning raspig. Under skoltiden hade han varit en medelmåttig elev, men samtidigt visat ett stort intresse för allt som rörde det engelska språket. Under sin tid på Harrow vann han till exempel ett pris för att ur minnet ha citerat 1200 rader ur verket ”Lays of Ancient Rome” av historikern Macaulay. I början av sin politiska bana sökte han talpedagog för sin läspning, men valde med tiden att försonas med denna defekt och förvandla den till ett personligt signum.
Som nyutexaminerad kavalleriofficer sökte Churchill med desperat iver en kommendering till en krigsskådeplats. Den viktorianska erans sista årtionde präglades av fred. Brittiska officerare konkurrerade därför hårt om kommenderingar som kunde ge dem praktik i krigets hantverk. Genom familjens goda kontakter lyckades Churchill 1895 utverka tillstånd att få följa med en spansk expeditionskår som skulle kväsa ett uppror mot den spanska regimen på Kuba. På väg mot detta – sitt livs första – krigsäventyr bodde han som gäst hos den irländsk-amerikanske politikern Bourke Cockran – vilken enligt ryktet hade varit älskare till Churchills mor. I sin essäsamling ”Thoughts and Adventures”(1932) uttrycker Churchill sin beundran för Cockrans förmåga att trollbinda sina lyssnare. Han berättar också att denne vid mötet i New York hade lärt honom att moderera rösten – så att den fick en ”klang som en orgel”. Vidare hade han av sin värd uppmanats att framföra sina tal i mjukt böljande rytm. Vid ett möte med den amerikanske FN-ambassadören Adlai Stevenson drygt 60 år senare kunde Churchill fortfarande citera långa stycken ur Cockrans tal utantill. Det är troligt att han använt dem som material för sin egen systematiska träning som talare.
Efter hemkomsten från Kuba avreste Churchill 1896 för tjänstgöring i Indien. Hans regemente låg stationerat i Bangalore – den stad som idag är centrum för den indiska it-industrins blomstring. Han fann snart vardagslunken i den brittiska garnisonen outhärdligt trist. Det monotona kretsloppet av exercis, spritförtäring samt kort- och polospel födde en plågsam rastlöshet inom honom. I ”Min ungdom” berättar han att hans längtan efter kunskap på allvar vaknade under den första vintern i Bangalore. Churchill var då 22 år gammal. Han kom allt oftare på sig själv med att använda ord vilkas betydelse han var osäker på. Sedan hans mor försett honom med ett digert ”bildningsbibliotek” började han under de heta timmarna mitt på dagen studera historia och filosofi. Han läste historikerna Gibbon och Macaulay, vilka båda starkt kom att påverka hans språkliga stil som talare. Han studerade Platon och Sokrates och plöjde ”Bartlett’s Familiar Quotations”. Han blev besatt av Shakespeare. Den kärleken skulle bestå och fördjupas under Churchills hela liv. Han läste Malthus, Schopenhauer och Darwin samt ”en mängd böcker som stred mot hela den religiösa uppfostran jag fått vid Harrow” (en berömd engelsk privatskola för pojkar). Med stor iver studerade han också de stora talarna i Englands historia – män som Cromwell, Gladstone, Disraeli, Pitt, Burke och Chatham. På så sätt sjönk han dag efter dag in i stora mäns tankar, tills en befriande kvällsbris svepte in över garnisonen och det var dags för kvällens polomatch.
Allt tyder på att Winston Churchill tidigt i livet insåg retorikens betydelse för sin framtida livsgärning, och att han dessutom byggde upp sin förmåga som talare metodiskt och målmedvetet. Vi vet inte om han redan under tiden i Indien hade bestämt sig för att välja en annan bana än yrkesofficerens. Däremot vet vi att han redan under denna tid skrev en essä om retorik, ”The Scaffolding of Rhetorics”, vilken emellertid länge förblev opublicerad.
I den roman som Churchill påbörjade vid samma tid (”Savrola”, publicerad 1900) beskriver han hänfört hur huvudpersonen och hjälten Savrola, vilken har stora likheter med Churchill själv, trollbinder ett auditorium med sin talekonst. I detalj har Churchill då redan beskrivit hur Savrola systematiskt och under många timmar med möda mejslar fram varje mening i detta tal. Vi får se hur bitarna sammanfogas och hur talets strategiska verkningskraft successivt byggs upp. Churchill tycks vilja peka på en tydlig koppling mellan förberedelse och framgång.
Trots Churchills tidiga insikt om vikten av förberedelse krävdes det ett rejält misslyckande för att han helt skulle komma att leva enligt sin övertygelse. Som ung underhusledamot gjorde han 1904 utan manus ett inlägg i en debatt om handelsavtal. Mitt i sitt anförande tappade han tråden, och fick därför skamsen gå och sätta sig. Den förödmjukelsen skulle Churchill aldrig glömma. Snart utvecklade han en raffinerad personlig teknik för att skriva manus. Texten skulle vara utskriven i sin helhet. Minsta konstpaus och alla känslouttryck skulle finnas markerade på exakt rätt plats. Humoristiska inslag skulle vara väl planerade. Churchill betraktade talets innehåll och dess form som lika viktiga. Han såg talskrivande som en konstart, där inspirationen bärs fram med hjälp av inlärda tekniker.
Genom skriftliga beskrivningar av Churchills sekreterare och assistenter vet vi en hel del om hur han förberedde sina tal. Elisabeth Layton Nel, Eddie Marsh och Jock Colville har till exempel lämnat detaljerade beskrivningar av hans arbetsmetoder. Den förstnämnda beskriver till exempel hur Churchill när han dikterade sina talmanus trampade fram och tillbaka i rummet iklädd en morgonrock vars skärp släpade som en svans längs golvet. Talen förbereddes ofta fram på småtimmarna i Churchills arbetsrum, när Churchill – ofta efter rejäl alkoholförtäring– hade lämnat sina middagsgäster. Han mumlade till en början meningarna för sig själv, som för att prova rytmen. Ibland kunde man höra att rösten blev tjock av rörelse. Ibland började tårar rinna utför hans kinder. Med sin cigarr markerade han den språkliga rytmen, som en dirigent med sin taktpinne. När han modulerat färdigt, började han sin diktamen medan en sekreterare stenograferade. Under natten kunde flera sekreterare turas om. När den ena försvann för att skriva ut den stenograferade texten på maskin, tog nästa vid för att fortsätta ta diktamen. Churchill reviderade sedan utskrifterna av sina tal i flera omgångar.
Churchill tycks ha haft en grundlig insikt i den klassiska retorikens stilfigurer. När han beskriver Tjeckoslovakien efter den tyska inmarschen 1939 använder han till exempel figuren ackumulation – det vill säga fogar samman ord med snarlik betydelse utan att använda skiljetecken. Han beskriver således Tjeckoslovakien, som han ansåg att England svikit, som silent, mournful, abandoned, broken. När general Montgomery vid El Alamein stoppade den tyska offensiven i Nordafrika, spegelvände Churchill meningarna enligt den figur som kallas kiasm för att den brittiska allmänheten skulle inse att kriget långt ifrån var över: ”Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det kanske är slutet på början.”
Churchill höll sitt kanske mest berömda tal i underhuset den 4 juni 1940. Samma dag hade evakueringen av de brittiska trupperna från Dunkerque genomförts framgångsrikt. Här förstärker han talets avslutning med en så kallad anafor, det vill säga inleder varje mening med samma ord: ”…we shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall never surrender.” (Vi ska kämpa på stränderna, vi ska kämpa på landsättningsplatserna vi ska kämpa på fälten och på gatorna, vi ska kämpa bland kullarna, vi ska aldrig ge upp.) Exemplen skulle kunna mångfaldigas, vilket inte vore särskilt intressant. Här vill jag bara visa att några av Churchills mest berömda tal har byggts upp med etablerade och väl förberedda stilgrepp, fjärran från spontan ingivelse.
Som de flesta stora retoriker återanvände Churchill uttryck och stilgrepp som han funnit vara effektiva. Hans karakteristik av det brittiska flygvapnets piloter – ”aldrig i krigshistorien har så många haft så få att tacka för så mycket” – bygger på en modell som Churchill testat tidigare. Redan 1899 talade han om de brittiska dammprojekten i Östafrika och konstaterade att så stora mängder vatten aldrig tidigare hade hållits tillbaka med hjälp av så lite trävirke. Det är möjligt att denna tankemodell hos Churchill hämtats ur en scen i Shakespeares krönikespel ”Henry V”. Inför det ödesdigra slaget vid Agincourt håller kungen ett tal till de engelska soldaterna: ”We few, we happy few, we band of brothers. For he today that sheds his blood with me, shall be my brother, be he ne’er so vile.” (Vi få, vi lyckliga få, vi bröder alla; ty den dag idag med mig sitt blod förspiller, skall bli min bror; hur ringa han än vore, skall denna dag dock gifva honom adel.)
Titeln till den första delen om Churchills skildring av andra världskriget, ”The Gathering Storm”, var ett lån från författaren HG Wells. I sitt berömda tal vid universitetet i Fulton, Missouri, 1946 skapade Churchill begreppet järnridån för att klargöra Sovjetstatens imperialistiska strävan. Det handlade dock inte om stundens genialiska ingivelse. I brev till president Truman – som var närvarande då talet hölls – hade Churchill flera gånger provat begreppet. Allt var noga avvägt.
Churchill var onekligen en särpräglad personlighet, vilket också speglas i framförandet av hans tal. Den ödesmättade klangen i hans röst, hans historiska referenser samt radions utveckling till medium för masskommunikation är andra faktorer som samverkade för att göra hans genomslagskraft unik. Emellertid: utan ett ihärdigt polerande, utan stilmässiga förebilder och utan flitig användning av retorikens standardfigurer hade Churchill troligen inte talat till oss med den tidlösa kraft som kännetecknar all stor konst.
