Statyn av Winston Churchill i tvångströja väckte kontrovers och plockades snart bort fårn torget i Norwich.
Glen Scott
Rethink är en brittisk organisation som arbetar för att förändra allmänhetens inställning till mental sjukdom. Under 2006 lät man tillverka en staty av Winston Churchill iklädd tvångströja och placerade sedan ut denna på ett torg i staden Norwich. Organisationen ville visa att mental sjukdom (i detta fall i form av depression) inte behöver utgöra ett hinder för en respektingivande livsgärning.
Reaktionen från allmänheten och medierna blev både explosiv och omfattande. Churchills dotterson Nicholas Soames betraktade tilltaget som ”patetiskt”, och brittiska krigsveteraner samt en bred allmänhet indignerades över att nationens store hjälte vanhelgades. Statyn avlägsnades snabbt.
Churchills depressioner är väl dokumenterade. Mycket tyder på att han led av den sorts cykliska mentala svängningar som i dag ofta betecknas som bipolär sjukdom. Hans kraftiga humörväxlingar har kommenterats av ett antal personer som stod honom nära. En av dem är lord Beaverbrook. Han var från 1910-talet och fram till sin död 1964 en av Churchills närmaste vänner och konstaterade att denne ”antingen befann sig vid den högsta punkten på självförtroendets hjul eller på botten av en intensiv depression”. Hos Churchill tycks det enligt vännen således inte ha funnits något mellanläge.
En annan samtida som kommenterat Churchills sinnestillstånd som avvikande är neurologen sir Russell Brain (1895–1966), vilken i sin egenskap av läkare hade kontakt med Churchill vid ett 20-tal tillfällen. Brain kommenterar den forcerade vitaliteten hos sin patient och menar att den är typisk hos en person som befinner sig i den maniska fasen av den bipolära cykeln. Brain beskrev Churchills tillstånd som cyclothymi, en mildare form av bipolär sjukdom.
Den brittiske psykiatern och historikern Anthony Storr (1920–2001) är känd bland annat för det tänkvärda påståendet att mentalt friska människor oftast är sjukare, och mentalt sjuka människor oftast friskare, än vad vi i allmänhet tror. Han studerade ett antal historiska personer med depressiv läggning och ägnade särskild uppmärksamhet åt Churchill. Så här skriver han om denne: ”Om han hade varit en stabil person i full jämvikt, hade han aldrig kunnat inspirera nationen som han gjorde. Under 1940, när alla tecken pekade till Storbritanniens nackdel, skulle en ledare med normalt omdöme troligen ha dragit slutsatsen att vi var hopplöst förlorade.”
Ungefär samma slutsats drar den amerikanske psykiatern Nassir Ghaemi i sin nyutkomna bok A first-rate madness: Uncovering the links between leadership and mental illness (Penguin, 352 s). Ghaemi är chef för den psykiatriska avdelningen vid Tuft Medical Center i Boston. Han hävdar att bipolär personlighet tycks vara en förutsättning för framgångsrikt ledarskap i en krissituation. Han konstaterar vidare att en mentalt frisk person oftast inte kan mobilisera den explosiva aggressivitet och den uthållighet som krävs för att bekämpa en stark yttre fiende som befinner sig i överläge. Det må gälla krig, en politisk kris eller en förödande naturkatastrof.
Ghaemi lanserar en teori som han ger beteckningen ”normalitetens omvända lag” (”the inverted law of sanity”), vilken han boken igenom befäster med utmanande påståenden. Han hävdar till exempel att situationer av kris, tumult och kaos alltid kräver ledare som i gängse mening inte är fullt psykiskt normala. De bästa ledarna i sådana situationer finner man enligt Ghaemi bland bipolära personer. Dessa pendlar mellan ytterligheter av manisk upprymdhet och förlamande nedstämdhet. Under den depressiva fasen utvecklar de en fördjupad empati och en skärpt förmåga att se saker realistiskt. Under den upprymda fasen är det främst kreativitet och uthållighet som ”växlas upp” till en nivå som av omgivningen ofta upplevs som övermänsklig.
Enligt Ghaemi blir aggressiviteten hos en bipolär ledare särskilt effektiv när den riktas mot ett konkret hot. I Churchills fall fanns det ett reellt sådant. Under större delen av 30-talet varnade han för Hitlers avsikter och talade för brittisk upprustning. Omgivningen var länge oförstående och många ifrågasatte hans omdöme. Premiärminister Chamberlain drev ända fram till krigsutbrottet en medveten eftergiftspolitik gentemot Tyskland. Enligt Ghaemi var detta helt följdriktigt. Chamberlain var en fullt normal person. Han saknade därmed möjligheter att skapa sig en mental bild av hotet från det nazistiska Tyskland. Han hade inte den ”sjuka” fantasi som krävdes för att gestalta en sådan skräckvision.
På motsvarande sätt förklarar Ghaemi hur Mahatma Gandhi inför tvivlande landsmän kunde se ett självständigt Indien som ett möjligt projekt. Gandhi var under långa perioder deprimerad. Ghaemi exemplifierar denna princip ytterligare med namn som Abraham Lincoln, Martin Luther King, Franklin D Roosevelt, CNN:s grundare Ted Turner samt nordstatsgeneralen William Tecumseh Sherman. Dessa män kunde mobilisera kraft för att förverkliga sina visioner – trots att de periodvis mötte misstro, hat, förlöjligande och stora praktiska svårigheter. Ghaemi anser det finns en rad indikationer på att de i varierande grad led av bipolära svängningar.
Ghaemi framhåller Churchill som något av urtypen för en ledare vars kapacitet har sin grund i bipolär sjukdom. Efter den tyska inmarschen i Polen 1939 stod det klart att Churchill hade haft rätt. Han blev premiärminister och kunde omsätta sin länge ackumulerade aggression mot naziregimen i explosiv handling. Under några dramatiska dagar i maj 1940 övertalade han sina kollegor i krigskabinettet att inte ingå stillestånd med Hitler – trots att allt såg hopplöst ut för Storbritannien.
Under de tyska bombningarna av London var Churchills sträva stämma Ödets röst, och när kriget framskred balanserade han USA:s och Sovjets agerande till sitt eget lands fördel. Churchills ledarskap under kriget torde ha krävt en visionär förmåga, en nästan övernaturlig viljestyrka och energireserver som ter sig ofattbara. Enligt Ghaemi är en sådan kombination av egenskaper osannolik hos en person som enligt gällande normer är fullt mentalt frisk.
De djupa depressiva perioder som förföljde Churchill under hela hans vuxna liv tycks ha inträffat utan några påtagliga yttre orsaker. Han själv beskrev dessa tillstånd som ”the black dog”, och referenser till perioder av förlamande nedstämdhet förekommer både i Churchills brevväxling med hustrun Clementine och i den ”medicinska memoarbok” som hans läkare lord Moran gav ut året efter Churchills bortgång. Vad som är påtagligt i Churchills fall är att de depressiva tillstånden avlöstes av perioder som dominerades av manisk aktivitet.
Det är givetvis vanskligt att ställa retrospektiva psykologiska diagnoser. En som ändå gett sig på detta i fallet Churchill är Ronald R Fieve, en nu verkande amerikansk psykiater och expert på bipolär sjukdom. Fieve intervjuade bland andra Churchills son Randolph för att skapa sig en bild av faderns ”mentala landskap”.
I sin bok ”Moodswing” (1977) finner Fieve att Churchill i dag troligen skulle ha fått diagnosen bipolär II, men han gör ett viktigt tillägg. Han betonar att Churchill hade förmågan att under sina maniska perioder kompensera de depressiva faserna genom konstruktiv aktivitet. Personer med denna förmåga ger Fieve en speciell diagnos – bipolär IIB – där B står för beneficial (godartad).
Fieves bok visar fram ett tydligt bipolärt mönster hos Churchill. Hans depressioner uppmärksammades av flera närstående personer, medan perioderna av manisk aktivitet ofta tycks ha betraktats som ett normalt tillstånd. Över huvud taget ter sig Churchills långvariga flöden av explosiv energi fullständigt ofattbara. Under de fem år som andra världskriget varade arbetade den åldrande (född 1874) premiärministern enligt den brittiske historikern John Ramsden i medeltal cirka 70 timmar i veckan – ofta under långa och ansträngande resor och delvis i tropiskt klimat.
Även under de perioder när författarskap upptog det mesta av hans tid, började hans arbetsdag vid åttatiden på morgonen och fortsatte (oftast avbruten av middag med riklig alkoholförtäring) till långt efter midnatt. Efter sin död kvarlämnade Churchill tonvis med personlig korrespondens, ett stort antal artiklar och 72 volymer text i bokform. 1953 tilldelades han Nobelpriset i litteratur.
Churchill uppvisar några av de ”klassiska” drag som man enligt Fieve finner hos en bipolär person under den maniska fasen. Han hade en stor portion aggressivitet i sin personlighet och kunde vara mycket burdus mot personer han ogillade. Han var ständigt stridsberedd och i stånd till anmärkningsvärd brutalitet. Både hans stridslystnad och hans förmåga att svartmåla fiender var emellertid tillgångar som ledare av en nation i krig.
En nästan tvångsmässig slösaktighet förekommer enligt Fieve ofta i den maniska fasen hos bipolära patienter. Under perioder av sitt liv tycktes Churchill helt sakna ekonomisk självbevarelsedrift. Han verkade inte ha något behov av ekonomisk överblick eller det som vi i dag brukar tala om som ”långsiktig trygghet”. Han var dessutom en passionerad spelare.
Ytterligare ett av Fieves kriterier uppfylldes med god marginal av Churchill. Det fanns ett inslag av grandios självöverskattning i hans personlighet. Redan som ung slog han inför en förvånad ung bordsdam (Violet Bonham-Carter) fast att människorna inte var något annat än maskar på jordens yta – men att han själv betraktade sig som ”en lysmask”. Han var under hela sitt liv övertygad om att ödet hade tilldelat honom en speciell roll i historien.
Fieve påpekar också att drogmissbruk är överrepresenterat hos personer med bipolär läggning. Churchills alkoholkonsumtion ter sig enligt nutida begrepp närmast förfärande – åtminstone när det gäller en regeringschef i en demokrati. President Franklin D Roosevelt (som själv drack alkohol regelbundet) beskriver det som anmärkningsvärt att Churchill vid sina besök i Washington under andra världskriget ofta var rejält berusad.
Man bör vara försiktig med kontrafaktisk historieskrivning, men det är givetvis intressant att tänka sig hur Churchill hade fungerat om han inte skaffat sig möjlighet att ge sin väldiga energi legitimt utlopp. Skulle han ha utvecklats till en blint aggressiv person med svag impulskontroll om han till exempel hade fortsatt den militära karriär han inledde som ung? Skulle hans aggressiva sida då kunnat driva honom till krigsförbrytelser? Skulle hans behov av att kritisera och förlöjliga meningsmotståndare och militära överordnade ha stoppat hans officersbana på ett tidigt stadium?
Vi kan aldrig få några svar, men det är en roande tankelek att föreställa sig en ”alternativ Churchill”. Sådana övningar ger också en tankeställare om hur människor formas och bedöms i samspelet mellan sina personliga karaktärsdrag och sin miljö. De ger en påminnelse om hur samma egenskaper som skapar hjältar i ett samhälle kan frambringa nattsvarta skurkar i ett annat.
