Ett ihärdigt och våldsamt jubel möter den öppna svarta limousinen, när den svänger in på Courthouse Square i den lilla amerikanska staden Fulton, Missouri. Med flaggor, ballonger och välkomstbanderoller hyllas de två prominenta gästerna, president Harry Truman och förre brittiske premiärministern Winston Churchill. Båda sitter avslappnade uppe på baksätets rygg och vinkar glatt mot folkmassan medan orkestern spelar ”God Save the King”. Churchill svingar med cigarren och formar med två fingrar det välkända V-tecknet, V för ­Victory. Andra världskrigets symbolspråk fungerar fortfarande denna marsdag 1946.

Kortegen med den 71-årige hedersgästen Winston Churchill är på väg till Westminster College. Som premiärminister ledde han Storbritannien under kriget mot Nazityskland, men förlorade valet juli 1945 och återgick som ledare för det konservativa partiet. Triumftåget genom Fulton vittnar emellertid om att han fortfarande har en statsmans rang och prestige. Churchill ser enligt Washington Post kerubisk, rosenkindad och frisk ut, när han i full ­vigör kliver av bilen framme vid West­minster College. Enligt lokaltidningen är det ”the biggest day” i stadens historia.

I sitt tal på universitetet målar den förre brittiske utrikesministern upp bilden av ett hotfullt och expansionistiskt Sovjet­unionen som förtrycker sitt eget folk. Fruktan och rädsla råder i öst. Churchill hissar en varningsflagga för Stalin och betonar vikten av att säkra trygghet, välfärd, frihet och framsteg i alla länder. Och han fortsätter: ”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent” (”Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts tvärs över kontinenten”).

Churchills tal på Westminster College är ett av hans mest berömda, vilket inte minst beror på den slagkraftiga frasen om järnridån. Bildspråket talade effektivt om att Europa hade delats i två hälfter och signalerade en ny epok. Frasen fanns inte med i den ursprungliga versionen av talet, utan Churchill hade uppenbarligen impulsivt eller möjligen mycket medvetet formulerat den på tågresan från Washington. Däremot var det knappast någon som kunde förutse metaforikens verkningshistoria eller rättare sagt att den skulle få ett så stort genomslag, inte ens huvudpersonen själv.

Churchill underströk inledningsvis i sitt tal att han besökte Fulton som privatperson utan officiella uppdrag: ”I speak only for myself”. Det var en markering att nu handlade det om en äldre erfaren statsmans uppriktiga tankar och funderingar om världsläget. Men hans distansering från ansvar för den internationella politiken har senare diskuterats av forskare. Vid tiden när Churchill höll sitt tal i Fulton hade den amerikanska politiken mot Sovjetunionen redan skärpts och den brittiska regeringen drev en stark antikommunistisk kurs. Han må ha framträtt som privatperson, men hans uttalande var helt i linje med den utstakade brittiska och amerikanska politiken.

Järnridåmetaforiken signalerade suggestivt, att en kompakt järnplåt hade fällts ned och delade kontinenten ideologiskt, politiskt och ekonomiskt. Men metaforiken var varken ny eller en churchillsk uppfinning. I en nyutkommen bok, Iron Curtain: From Stage to Cold War (Oxford University Press, 488 s) belyser den brittiske kulturhistorikern Patrick Wright termens förhistoria och bruk. Det faktum att ­Churchill egentligen inte är metaforikens upphovsman har länge varit känt. Likväl är boken intressant eftersom den försöker spåra en politisk metafors härkomst och rotsystem. Samtidigt intresserar Wright sig också för den faktiska politiken. Barriären mellan öst och väst var inte bara symbolisk utan också en maktfull politisk och kulturell verklighet, en hårt beväpnad gräns som brutalt skar Europa i två bitar.

Termen järnridå har inte sitt ursprung i det politiska språket utan härrör från teatervärlden. Under 1800-talet byggdes på teatern en ridå av järn, som kunde sänkas ned på scenen i tillfälle av brand och därmed förhindra att elden spred sig. Flera bränder hade härjat teatern i London, men med en järn­ridå blev det möjligt att förhindra katastrofen. Termen associerar således ursprungligen till en skiljelinje. Men det var en skiljelinje som skulle lugna och utgöra en trygg ogenomtränglig skyddsvall mot eldens lågor.

Termen får ganska snart ett eget liv och börjar användas mer abstrakt och symboliskt. Därmed ändrar den också valör. Under första världskrigets bipolära uppdelning av Europa med Frankrike och Storbritannien mot Tyskland används järnridå­metaforiken för att visualisera barriären mellan de krigande stormakterna. Men metaforiken används också för att synliggöra rågången mellan nationalisternas krigiska retorik och internationalisternas politiska och kulturella ideal om fred och samarbete. Syftet är fortfarande att gestalta en skiljelinje, men associationerna till en trygghetsskapande skyddsvall är borta.

Den ryska revolutionen 1917 var inte särskilt gammal när järnridåmetaforiken började användas för att beteckna gränslinjen mellan Europa och det nya Sovjet­unionen, alltså på det sätt som termen har brukats under efterkrigstiden. Järnridå blir synonymt med en barriär mellan två oförsonliga politiska system, som hotar varandra genom sin blotta existens. Även i Sverige förekommer termen. Svenska Dagbladet skriver exempelvis 1934 om förtrycket ett par flygtimmar från Sveriges gränser och konstaterar att en ”ogenomtränglig järnridå” skiljer Sovjetunionen från världen i övrigt.

Det finns åtskilliga exempel på bruket av metaforiken före Churchills tal i Fulton. Under andra världskrigets sista månader, när sovjetiska trupper framgångsrikt marscherar mot Berlin, skriver den nazistiske propagandaministern Joseph Goebbels, att Sovjetunionens ockupation av Rumänien innebär att landet isoleras. Han betecknar isoleringen som en klassisk sovjetisk taktik. Så snart ryssarna ockuperar ett land fäller de enligt honom en järnridå, så att de kan utföra sitt blodiga arbete i det dolda.

Redan långt innan det kalla kriget tar vid används alltså järnridå som en metafor för barriären mellan två olika politiska system. Den är redan innött 1946 när ­Churchill i Fulton talar om den ogenomträngliga ridån. Förvisso påstår Churchill några år senare att han som alla andra endast har hört termen i samband med teaterscener. Men som Wright påpekar är det mycket troligt att han kände till bruket av metaforen. Själv skriver Churchill i ett par telegram till Truman under våren 1945 att om USA lämnar Europa i sticket fäller Sovjetunionen en järnridå. Likaledes använder han metaforiken i parlamentet under hösten.

Egentligen är det ganska poänglöst att försöka reda ut huruvida det var Churchill som myntade metaforen. Mer intressant är frågan varför det just var Churchill som med sitt tal i en liten sömnig mellanamerikansk småstad skapade historia och därmed bidrog till att forma politiskt tänkande och språk decennier framöver. Varför lyckades han lansera termen järnridån och göra den världskänd? Den var ju som visat redan en etablerad tankefigur under mellankrigstiden.

Historien lämnar sällan definitiva svar och Wright uppmärksammar egentligen inte heller problematiken. Men det går förstås att peka på flera orsaker. En viktig sådan är det faktum att järnridån under mellankrigstiden gick vid den sovjetiska gränsen. Ryssland hade i flera av­seenden varit främmande i det europeiska. Att det nu hade ersatts av Sovjetunionen betydde till synes inte den stora skillnaden i Paris, London och Washington. Men från 1945 och ett par år framöver flyttade Sovjetunionen fram sina positioner. En rad centraleuropeiska stater inkorporerades i det sovjetiska väldet. Därmed flyttades järnridån närmare det västeuropeiska kärnlandet och blev mer synlig. Hotet var inte längre fjärran.

Churchill förmådde skickligt att avläsa tidsandan och tajmingen var perfekt. Även om han inte var metaforens upphovsman och skapare använde han den vid rätt tid och på rätt plats. Den fångade en kulturell och geopolitisk verklighet, som efter andra världskriget började få synliga konturer. Med segern över Nazityskland blott­lades ett totalitärt systems förtryck och brutalitet. Det blev därmed lättare att få syn på totalitära system i andra förklädnader och likhetstecken mellan nazism och kommunism blev självklara för många. Metaforiken som Churchill använde för att diagnostisera världsläget var dessutom förförisk. Den visualiserade en ny konflikts fokus i en ny tid. Likaledes hölls talet i USA, där det kommunistiska hotet egentligen upplevdes som mer påtagligt än i ett Europa med flera mäktiga kommunistpartier.

I dag syns allt mindre av järnridån i Europa. De få vakttorn som står kvar har blivit sommarstugor eller utkiksposter för ornitologer. Berlinmuren revs av tusentals och åter tusentals entusiaster och har förvandlats till en av historiens många parenteser. Fortfarande skiljer dock en hårdbevakad demilitariserad zon Koreahalvön i två hälfter. Sundet mellan Taiwan och det kinesiska fastlandet övervakas, även om de stora högtalarna som trumpetade ut propaganda har tystnat. Och som Wright påpekar utgör Kuba i dag inte bara en exotisk plats utan också en kvarleva från det kalla kriget. Den annorlunda tillvaron i landet romantiseras och lockar väl så många turister som musik och färgade drinkar. En resa till Kuba marknadsförs som en resa tillbaka till 50-talet.

Även om det kalla kriget med några få undantag har försvunnit så finns minnena kvar. Att Churchills tal 1946 har bevarat sin status under efterkrigstiden beror därför också på en medveten ambition att värna dessa minnen. Det förflutnas vändpunkter är seglivade i minneskulturen och hans tal upplevs som en sådan vändpunkt, inte minst i Fulton. Staden har rättvist eller orättvist blivit platsen där historien om järnridån börjar.

Som ett led i minneskulturen bygger Fulton monument. I staden finns bland annat en konstnärligt utformad bit av Berlinmuren. Traditionen med återkommande politiska manifestationer på Westminster College ingår också i strategin för att vidmakthålla och stärka Fultons symbol­laddade plats i historien. Truman återvände efter triumftåget 1946 och har följts av andra som förre presidenten Gerald Ford och den brittiske premiärministern Edward Heath. George Bush d ä åkte dit för att berätta att järnridån hade börjat rosta och att en stråle ljus från väst, från den fria och framgångsrika världen, trängde igenom mörkret och dysterheten i öst. När det sovjetiska väldet kollapsade talade den förre sovjetiske statschefen Michail Gorbatjov i Fulton om att nedmonteringen av järnridån var en seger för sunt förnuft och demokrati över en bipolär ordning som sakta stelnat. Förra brittiska premiärministern Margaret Thatcher var 1996, på 50-årsdagen av Churchills framträdanden, betydligt tydligare än Gorbatjov när hon uttalade att det kalla krigets slut betydde en fullständig seger för Väst.

Det finns således flera orsaker till att Fulton har hamnat i efterkrigstidshistoriens mitt. Men den viktigaste är kanske ändå Churchill själv, som stod som symbol för den fria världens kamp mot totalitarism och var en av andra krigets verkliga hjältar. Tidigare än de flesta uppmärksammade han nazimens barbari och med tal om blod, svett och tårar bidrog han till ­segern mot Nazityskland. Mer än många andra politiker förstod Churchill betydelsen av ett slagkraftigt och meningsbärande språk som förenklade perspektiven. När en ny världskonflikt höll på att ta form ställde han sig åter på barrikaderna och varnade för Stalin. Som den retorikens mästare han var lanserade han en träffande och fantasieggande metaforik, som kondenserade sin samtid, formade blicken och band tanken.