Vid midsommartid 1964 avlade den dåvarande sovjetiske regerings- och partichefen Nikita Chrusjtjov ett goodwill-besök i Sverige. I den mån senare generationer vet något om Chrusjtjov, så är det att han var en temperamentsfull person som dunkade sin sko i FN:s talarstol. Det väckte dock större uppmärksamhet i utlandet än i Sverige att Chrusjtjov även här tappade huvudet. Det skedde under ett lunchtal i Göteborg.
Den 13 oktober samma år detroniserades Chrusjtjov av kollegerna i politbyrån under ledning av efterträdaren Leonid Brezjnev. Pravda publicerade en lång lista med tillkortakommanden. Bland dem självsvåld, impulsivitet och deformerad verklighetsbild. SvD:s Moskvakorrespondent rapporterade att man i initierade kretsar räknade med att Chrusjtjovs taktlösa och ovärdiga uppträdande utomlands hade lagts honom till last. För Skandinaviens del måste det, med reporterns ord, i första hand ”ha gällt episoden vid Göteborgs stads lunch, då Chrusjtjov med sitt säregna skämtlynne och anspelningar på Karl XII
inte sade sig säker för ett svenskt anfall på Ukraina”.
När jag som 14-åring läste detta utgick jag ifrån att jag hade haft ett finger med i spelet som ledde till diktatorns störtande. Nu, långt efteråt, har jag genom arkivstudier, litteraturgenomgångar, pressforskning och intervjuer försökt att klarlägga händelsen och sätta in den i ett större sammanhang.

Chrusjtjovs Sverigebesök ingick i en skandinavisk rundresa med en lång planeringshistoria. Våren 1956 hade de tre socialdemokratiska statsministrarna var för sig besökt Sovjetunionen. Tage Erlander hade haft sällskap av koalitionsbrodern och bondeförbundsledaren Gunnar Hedlund. Kollektivt inbjöds kommunistpartiets generalsekreterare Nikita Chrusjtjov och regeringschefen Nikolaj Bulganin (avsatt 1957) till svarsvisit i Skandinavien.
Sovjets kväsande av Ungernrevolten 1956 gjorde att projektet lades på is för att aktualiseras 1959. Då protesterade de borgerliga partiledarna Bertil Ohlin och Jarl Hjalmarson. De fick vältaligt stöd av DN:s chefredaktör
Herbert Tingsten. Denne betecknade de kommande obligatoriska högtidstalen som orgier i lögn och bedrägeri. Chrusjtjov lämnade återbud och nämnde i samband därmed Tingstens skriverier. Regeringen, företrädd av utrikesminister Östen Undén, hämnades på Hjalmarson genom att förmena honom uppdraget som medlem av den svenska FN-delegationen.

Fem år senare blev det tredje gången gillt för en sovjetisk svarsvisit. Redan i slutet av 1963 startade förberedelserna avseende en skandinavisk rundtripp i juni 1964. Svenska utrikesdepartementets akter erbjuder en stundom roande läsning om sökandet efter en skottsäker bil, om ett sörmländskt adelsgods som fick tjänstgöra såsom en svensk variant av kolchosjordbruk, om möjligheterna att harmonisera 1954 års rusdrycksförordning med sovjetisk gästfrihet avseende vodka.
Den här gången valde de borgerliga partiledarna att ligga lågt. Medierna koncentrerade sig på ”Krusses” burdusa charm och fru Ninas babusjka-liknande person. I DN dominerade Olof Lagercrantz, som i kontrast
mot föregångaren Herbert Tingsten skrev att vi är tvingade ”att sätta freden till och med före friheten”. Den enda tidning som utöver kändisreportagen och bilder av Chrusjtjov i Harpsunds eka innehöll kritiskt stoff var Expressen. Det officiella Sverige visade inställsamhet genom att skynda på och avsluta rättegången mot landsförrädaren Wennerström före besöket. Chrusjtjov var inte statsöverhuvud men hälsades ändå välkommen med det slags kanonsalut som normalt var reserverad för presidenter och kungar.
En given fråga är varför det alliansfria Sverige visade en demonstrativt välvillig inställning till ledaren för diktatursidan i det kalla kriget. Chrusjtjov var drivande kraft i 1956 års blodiga Sovjetintervention i Ungern. Han var centralfigur i den Kubakris som förde världen till randen av ett kärnvapenkrig. Berlinmuren kan ses som ett monument över Chrusjtjovs äventyrliga utrikespolitik.
Åren 1945-62 bestämdes Sveriges internationella agerande av utrikesminister Undén. Den 15 år yngre statsministern
Tage Erlander hade inte mycket att sätta emot ett statsråd, som redan på 20-talet hade varit utrikesminister i en Branting-regering. Undén stod för en formalistisk politik som inte gjorde skillnad mellan goda och onda regimer. Till och med den lojale diplomaten Gunnar Hägglöf noterade att Undén såg på Sovjet med ”rosenröda glasögon”.

De svenska sändebuden i Moskva återspeglade departementschefens inställning. Den nervklene Staffan Söderblom var övertygad om att Raoul Wallenberg hade omkommit i Ungern. Hans befattning övertogs 1947 av Undéns gode vän Rolf Sohlman, som hade meriterat sig genom att vara aktiv i tillkomsten av ett på svensk kreditgivning baserat handelsavtal med Sovjetunionen. Ett uttalande av Sohlman om att Sverige inte borde försvara sig vid ett eventuellt angrepp från Sovjetunionen fick UD-veteranen Erik Boheman att skriva ett upprört brev till statsminister Erlander. Vid Chrusjtjovs Sverigebesök var Gunnar Jarring nytillträdd Moskvaambassadör. Han konstaterade att företrädaren Sohlman
medelst ”skickligt tillrättalagda depescher” hade underbyggt Undéns antiamerikanism och framställt Sovjetunionen i ljusast möjliga dager.
De få organiserade protesterna mot diktatorsbesöket samordnades av en för ändamålet konstituerad Junikommitté. Styrelsen rekryterades i huvudsak ur den från krigsåren bekanta Tisdagsklubben. Vid ordföranden Birger Nermans sida stod bland andra brodern Ture Nerman och Torsten Tegnér. Junikommittén försökte att skapa opinion mot diktatorsbesöket. Som talare uppträdde Bo Setterlind och Herbert Tingsten. Eyvind Johnson medverkade i en antologi med titeln ”Friheten möter diktatorn”.
Jag ingick i fotfolket. Min uppgift var att klistra plakat med Chrusjtjovs bild och texten ”Friheten möter diktatorn”. Uppsättningen försvårades av ett förbudsdekret från Stockholms polismästare Nils Lüning. Som skrattretande långsökt motiv angavs att tryckta plakat som inte sattes upp i samband med allmänna val kunde störa trafiken. Dessa och andra traditionella insatser fick ett mycket
begränsat genomslag. Så inträffade det paradoxala att en av Junikommittén arrangerad liten ceremoni blev förstasidesstoff i världspressen. Och den som orsakade uppståndelsen var ingen mindre än Chrusjtjov. Junikommittén hade träffat honom i hans svagaste punkt: Ukraina.

1937 utnämndes Stalinepigonen Chrusjtjov till partisekreterare i Ukraina. Denna rådsrepublik hade en lång historia av motstånd mot russifiering. Flera gånger hade Ukraina åtnjutit korta perioder av självständighet. Chrusjtjovs uppdrag var att med alla medel knäcka den ukrainska nationalismen. När Sovjetunionen mot slutet av andra världskriget återtagit Ukraina från de tyska ockupanterna fortsatte mördandet och deporterandet. Chrusjtjov var väl förtjänt av sitt tillmäle Ukrainas bödel.
En vecka efter det tyska angreppet på Sovjetunionen juni 1941 proklamerade en grupp ukrainare, inkluderande en man vid namn Jaroslav Stetzko, sitt land för självständigt. Då Stetzko vägrade att gå i tyskt ledband internerades han i koncentrationslägret
Sachsenhausen. Under efterkrigstiden blev den fysiskt bräcklige Stetzko ledare för den ukrainska frihetsrörelsen i exil.

I samband med Chrusjtjovs Sverigebesök 1964 inbjöd Junikommittén exilrepresentanter för de av Sovjetunionen förtryckta folken, bland dem Stetzko. Det var ingen konst för arkeologiprofessorn Birger Nerman att genom sin gode vän och ”kollega” kung Gustav VI Adolf få låna nyckeln till Karl XII:s gravkor i Riddarholmskyrkan. I närvaro av ett litet utvalt sällskap - i vilket undertecknad ingick - nedlade makarna Stetzko den 23 juni en krans på Karl XII:s sarkofag. Några journalister och fotografer dokumenterade händelsen. I ett kort tal motiverade Stetzko ceremonin med en hänvisning till karolinerkungens och kosackhetmanen Ivan Mazepas gemensamma kamp mot den ryska imperialismen: ”Vi ukrainare, ester, litauer, letter, georgier och andra av Ryssland undertryckta folk hedrar minnet av den ädle Konungen av Sverige, Karl XII.”
De för arrangemangen kring den utländske gästen ansvariga
svenskarna läste möjligen inte tidningsnotiserna om manifestationen. Och om de nu gjorde det, så fattade de ej innebörden och betydelsen. Den svenska ignoransen var uppseendeväckande med hänsyn till att Rolf Sohlman hade rapporterat om Chrusjtjovs fixering vid den ukrainska nationalismen och dess portalfigur Mazepas allians med Karl XII.
Det skulle emellertid visa sig att den sovjetiska delegationen hade noterat manifestationen. Den 24 juni var Chrusjtjov och Erlander hedersgäster vid en lunch ordnad av Göteborgs stad. I sitt tal lämnade Chrusjtjov snabbt manuskriptet för en lång improviserad harang. Som en följd härav finns flera översättningar, som delvis skiljer sig ifråga om ordalydelser men inte i sak. I det följande återges några av inslagen i Chrusjtjovs anförande:

Jag har under besöket här i Sverige blivit litet förbryllad av en omständighet, en sak som har hänt här ... Det har i svenska tidningar stått, att någon ukrainsk skurk vid namn Stetzko skulle ha dykt upp här och att han på
ukrainarnas vägnar skulle ha lagt ner en krans vid Karl XII:s staty [sic!] ... Nu börjar jag undra, om jag inte har blivit lockad i en fälla ... kanske avsikten är att ta mig tillfånga, så att Sverige sedan kan börja ett fälttåg mot Ukraina ... Jag ställer alltså som gäst i Ert land här frågan på sin spets ... statsminister Erlander, vill Ni föra krig mot Sovjetunionen eller vill Ni inte? Vad har denna krans för betydelse i så fall? ... Kommer Ni att stödja Stetzko i ett krig mot Sovjetunionen eller inte? Har ni glömt Poltava?

Uppenbarligen blev den annars slagfärdige Erlander totalt överraskad. Eftersom han ej visste vad Chrusjtjovs utbrott gällde, kunde han inte formulera någon vettig replik. Ur New York Herald Tribunes referat: ”Mr Erlander, after a moment of confusion, replied: ”I am just a bureaucrat, I”m not supposed to think”.” Enligt Süddeutsche Zeitung stammade Erlander.

I utländsk press sattes händelsen in i ett större politiskt sammanhang, nämligen det kalla kriget. Ett vanligt tema var
ängslan över att världens näst mäktigaste man inte kunde behärska sin ilska inför protester. Los Angeles Times skrev i termer av att nu har det hänt igen. Även i Sovjetunionen hade länge funnits en ängslan över Chrusjtjovs obalanserade lynne.
I Sverige, däremot, befäste ”Krusses” eruption hans rykte som en lustigkurre. Deltagarna i Göteborgslunchen skrattade gång på gång åt vad tidskriften Der Spiegel kallade Chrusjtjovs grymma och blodiga skämt. Ingen tycktes medveten om att en tyrann benämnd Ukrainas bödel lockade till skratt på ett förtryckt folks bekostnad. Åhörarna förtjusning stördes ej av de grova anspelningarna på Sveriges nederlag vid Poltava.
I sitt lunchtal för fyra decennier sedan betecknade Chrusjtjov exilnationalisten Stetzko som en död man, vilken lämnat sin grav för att ställa till med pajasupptåg. När detta skrivs är Sovjetsystemet begravt och de av Stetzko framför Karl XII:s sarkofag uppräknade underkuvade folken fria och självständiga. Stetzko fick inte uppleva att drömmen om ett
självständigt Ukraina blev verklighet, men hans änka valdes 1991 till ledamot av det första demokratiska parlamentet.

Ola Bruhner är historiker och samhällsdebattör.

(under strecket 13/10 2004)