Noam Chomskys namn väcker stor uppståndelse. När han besökte bokmässan i Göteborg hösten 2002 med anledning av Ordfronts utgåva av hans politiska skrifter fick man hyra in sig på Scandinavium för att rymma alla nyfikna.

Chomskys första politiska projekt var den amerikanska lingvistiken; inte att lösa problemen den slet med, utan att gripa makten. Och att han lyckades med det har varit en ovärderlig merit i hans politiska huvudprojekt: kritiken av USA:s utrikespolitik, och över huvud taget av ”Den amerikanska drömmen”.

Chomskyrevolutionen inom lingvistiken skedde i en tid när amerikanerna börjat ledsna på att anses stå Europa efter i kulturellt och intellektuellt hänseende. Tjugo år tidigare hade USA gjort slut på andra världskriget genom att fälla atombomber över Japan, en omständighet som omedelbart förvandlade USA till världens kanske främsta militärmakt.

USA:s ärorika roll i skeendet kunde knappast betvivlas, även om rollen spelats med hjälp av en betydande ”brain drain” från Europas främsta vetenskapsmän och tänkare. Men det kunde ändå inte förnekas att det varit i, och tack vare, USA som den vetenskaplig-teknologiska potentialen kunnat omsättas i påtagliga resultat. Dessutom var det Europas krig USA fått slut på, och därmed hade vi i Europa gjorts safe for democracy. Varför skulle USA behöva se upp till Europa?

I just detta prestigesammanhang bör man nog söka den politiska betydelsen hos Chomskys maktövertagande i den amerikanska lingvistiken. Det ansågs nämligen ha satt punkt för den behavioristiska epoken i amerikansk samhälls- och beteendevetenskap. Chomskys recension av B F Skinners ”Verbal Behavior” i en facktidskrift 1957 lästes i vida kretsar, och ”segern” i den följande debatten ansågs i allmänhet ha gått till Chomsky.

Skinner ville förklara människans språkliga beteende i enlighet med en variant av det gamla behavioristiska stimulus/respons-schemat. Men Chomsky förlöjligade hela idén och anförde tesen om ”poverty of the stimulus”, som går ut på att behaviorismens stimulus är för informationsfattigt för att kunna förklara all språkstruktur som kan förekomma i språkligt beteende, ty språket har en väsentlig inneboende kreativitet som behavioristerna bortser från. Språket var till sin grammatiska byggnad, enligt Chomsky, sådant att det inte kunde genereras av en så kallad ”finite state automaton”, en anordning Chomsky menade var en adekvat matematisk formalisering av det behavioristiska förklaringsschemat. Den avslöjade dess oduglighet.

Chomsky hade då gett ut sin bok ”Syntactic Structures” (1957), vilken visade hur ett ”avsevärt segment” av engelska språket kunde ”genereras” genom att man ”rekursivt” tillämpade enkla formella regler.

Man skulle ha väntat att den teknisk-matematiska jargongen i ”Syntactic Structures” skulle ha gjort boken oläslig för flertalet humanister, inbegripet världens språkforskare. Många av dem förblev nog också opåverkade. Men tilliten till att någon sorts matematisk teknologi snart skulle öppna anslagsfördämningarna för humanvetenskaperna var stark i den logiska positivismens 50- och 60-tal. Och många övervann därför sin matematikskräck tillräckligt för att fatta Chomskys budskap i det väsentliga - att behaviorismen var ett obrukbart paradigm.

Konststycket att välta den provinsiella amerikanska behaviorismen över ända och i samma andetag föra fram en skenbarligen övertygande matematisk formalisering av den uråldriga europeiska grammatiken, en formalisering som tycktes förvandla språkforskningen till en Science (naturvetenskap), gjorde Noam Chomsky i ett nu till en amerikansk nationalhjälte.

Denna omständighet bör man inte förlora ur sikte när man försöker förstå hur han lyckats förbli den skoningslöse USA-kritikern.

I Sverige blev Chomsky känd på 60-talet, först som lingvist, och senare, under Vietnamkriget, som intellektuell och politiker. Och redan nu stärkte man sitt gillande av hans motstånd mot USA:s krig i Vietnam med hänvisningar till hans revolutionering av lingvistiken. Professor Alvar Ellegård skrev entusiastiska populariseringar av chomskylingvistiken, en genre till vilken även jag själv lika entusiastiskt bidrog. Chomsky överväldigade inte minst oss unga, som då såg upp till Amerika och sökte en egen identitet som moderna forskare i en traditionstyngd disciplin.

Institutionen för fonetik och allmän språkvetenskap vid Stockholms universitet gav kurser och seminarier i Chomskylingvistik med mig som lärare - jag hade fått en del av min forskarutbildning vid MIT, Chomskys lärosäte, och två år i rad fick jag medel från Nordiska rådet till att ordna nordiska sommarskolor i lingvistik med unga lärare valda bland Chomskys medarbetare på MIT. Dessa kurser besöktes av språkämnesdoktorander från alla skandinaviska universitet. Ett fåtal i Sverige håller fortfarande fast vid idéerna som spreds. När jag så småningom själv började arbeta inom det chomskyanska paradigmet avlöstes emellertid min ungdomliga entusiasm snabbt av dess motsats. Det visade sig att paradigmet fallerade just där det borde ha varit starkast - i de lingvistiska grundfrågorna.

Chomsky var likgiltig för möjligheterna att finna tillämpningar av de eleganta grammatikmodellerna i ungdomsverket ”Syntactic Structures”. För många av bokens läsare tycktes datortillämpningar nästan föreslå sig själva, men Chomsky deklarerade att lingvistiken gjorde bäst i att hålla sig borta från datorerna! Denna oförstående hållning till tilllämpningar, vilken för övrigt rimmar illa med Chomskys tes att lingvistiken i och med honom blivit en science - i naturvetenskapen är ju prövning av teorin i experiment och test i tekniska tillämpningar A och O! - uppenbarade sig alltmer i hans påföljande arbeten, såsom ”Aspects of the Theory of Syntax” (1965), ”Rules and Representations” (1980), ”Lectures on Government and Binding” (1981), ”The Minimalist Program” (1995) och senast ”New Horizons in the Theory of Language and Mind” (2000), ett slags informella regeringsförklaringar eller kanske snarast företagsstrategiska proklamationer.

Med varje ny bok har kontakten med konkreta tillämpningar blivit allt tunnare. Det är högst oklart vari empirin, som den mycket föränderliga teorin kan testas mot, består. Vilka är då den här teorins teori-oberoende data?

Sanningen är att några sådana inte finns. De språkliga uttrycksformer vi alla är bekanta med tas av Chomsky som empiriskt givna data, primärt i skriftformen, och eljest, för skriftlösa språk, i någon lingvistisk representation vars utformning dikteras av lingvistisk teori.

Liksom en skrivkunnig i skrift tolkar det som skall uttryckas så måste uppenbarligen lingvisten tolka de blott talade uttrycksformerna i ett skriftlöst språk på något av tolkningsmetoden påbjudet sätt, detta för att någon representation av dem över huvud taget skall finnas att arbeta med. En sådan tolkning har uppenbarligen redan karaktär av tillämpning av en teori, nämligen den teori som motiverar den ifrågavarande representationsformen, den må vara den alfabetiska skriften eller något annat. Det hela blir cirkulärt.

Typiskt för den intellektualism Chomsky behärskas av är att den inte kan se att ett ords eller ett uttrycks mening är den levande användningen av det. Man uppmärksammar inte sin egen roll i den levande användningen. Det gör att man fattar uttrycket och dess mening som separata storheter, vilka förenas genom rent yttre band. Man tror sig därför i andanom kunna ställa sig utanför språket/sig själv, och överblicka det från en (metafysisk) punkt utanför.

Denna intellektualism är ett genomgående drag i Chomskys hela produktion och förklarar det mesta av dess konstigheter. Och detta är också vad som skjuter hans teori i sank som språkteori betraktad. Men vetenskap, science, är det inte - möjligheten till empirisk prövning är ju eliminerad!

Intellektualismen kan också visa sig i Chomskys diskussion av världsläget, när han fastslår att så-och-så är fakta, och vill diskutera tolkningen; som om fakta och tolkning kunde separeras helt lätt! Erfarenheten visar att det ofta hör till det ibland nästan omöjliga att i mänskliga angelägenheter konstatera fakta - en omständighet bakom många bittra politiska strider.

I detta läge har Chomsky successivt spekulerat ut sin ”teori” om språket, hjärnan och själslivet (= hjärnan, enligt Chomsky). Först vände han ut och in på det behavioristiska paradigmet, vilket krävde en mekanistisk teori för språket. Mot detta hävdade Chomsky lingvistiken som väsentligen mentalistisk. Därmed blev han en förkämpe för den så kallade ”kognitiva revolution” med vilken hans namn är oupplösligt förknippat. Resultatet härav har ironiskt nog blivit en ytterst mekanistisk bild av människans själsliv framställt som en myriad av beräknings- och subrutiner av det slag vi lärt känna från datorvärlden.

I nästa steg införde Chomsky sin idé om Universal Grammar (UG), en teori enligt vilken alla språk skulle reduceras till samma bas av grammatisk kalkyl.

Begreppet om ett språk som en nästan handgriplig uppsättning satser, som Chomsky utgick från i ”Syntactic Structures”, har bytts ut mot begreppet I-språk, som tänkes vara en ännu oupptäckt mekanism inuti hjärnan och som tilldelar akustiska händelser (ljuden från snackande människor) lingvistisk form och mening. Chomskys tendens har varit att göra språket alltmer oåtkomligt för direkt observation, men i gengäld desto öppnare för obesvärad teorikonstruktion; för att uppnå ideal ordning i teorin och slippa den ”friktion” och det ”luftmotstånd” som experimentell praxis innebär för människans intellekt.

Under resans gång har Chomsky följaktligen gjort sig till talesman för diverse mer eller mindre fantastiska idéer, till exempel den att begrepp som ”avgasrenare” eller ”skattemyndighet” sedan årtusenden skulle vara medfödda hos människan och bara så att säga ”aktiveras” i dag av den vuxna omgivningens språkbruk - detta som förklaring till hur det är möjligt att små barn, så snabbt som faktiskt sker, lyckas lära sig de fantastiskt komplicerade grammatiska system som Chomsky ”upptäckt” att deras modersmål är!

Chomsky företräder en lingvistik i vilken en stor mängd begreppskonstruktioner genomförs, i allmänhet genom omtolkning av sedan länge kända företeelser som ”språk”, ”grammatik”, ”ord”, ”sats” osv, osv. Hans grammatik är ett höggradigt abstrust begreppsbygge, (UG, I-språk). Än är det en genetiskt bestämd mekanism, som tickar och går när en människa använder sitt språk; som faktiskt orsakar användningen. Än också någonting försett med parametrar som ställer in sig själva beroende på de ”data” det växande barnet råkar växa upp med så att till exempel japanskan utlöser en uppsättning inställningar, swahili en annan och finskan en tredje etc.

Chomsky menar att hans begreppsuppfinningar framställer den ”verkliga” innebörden i det vi sedan länge kallat ”språk”, ”grammatik”, ”ord”, ”sats” osv. Han tycks inte lägga märke till, eller bry sig om att det han talar om är någonting annat än det vi andra talar om när vi använder samma ord.

Hans senaste bok ”New Horizons in the Study of Language and Mind” sammanfattar lingvistikens och psykologins historia som om den ingenting annat vore än hans egen rörelses historia i USA, sådan denna ”måste” tolkas av honom själv. Inte med ett ord avslöjas den kör av protester som höjts mot det teoretiska navelskåderiet från åtskilliga håll genom åren.

De stora frågorna - vad är språket? vad är the human mind? - försöker han förvandla till vetenskapliga problem. Som de filosofiska problem de faktiskt är har han, trots sina uttalade anspråk, inte ens vidrört dem. Ty vetenskap kan inte lösa dem!