Vladimir Putins första löfte som Rysslands president var att göra slut på det kaos som uppstått i spåren av Jeltsins otyglade kapitalism och upprätta lagens diktatur. I dag är de flesta överens om att han i stället upprättat diktaturens lag. Upplösningen på affären Chodorkovskij talar för sig själv. Makthavarnas och de trofasta massmediernas försök att utmåla Michail Chodorkovskij och den andre åtalade Platon Lebedev som tjuvar, bedragare och skattesmitare tillbakavisas på ett otvetydigt sätt av försvarets bevisning, som är tillgänglig för alla att ta del av. Huvudargumentet för Putin, som på förhand uttalade sig om det nödvändiga i en fällande dom, var att ”det är omöjligt att genom hederligt arbete tjäna tio miljarder dollar under loppet av några få år”.
Vilken ekonom som helst vet att detta är en förhastad slutsats. Men låt oss anta att Putin har rätt i sitt påstående, i så fall bör detta i samma utsträckning gälla Putins nära vän och bidragsgivare Roman Abramovitj eller Moskvaborgmästarens hustru Elena Baturina och flera andra ryska miljardärer. Men dessa har hittills sluppit näsvisa frågor om varifrån de fått sina förmögenheter. Åtal hotar ingen av dem.
Gåtan har en enkel förklaring. Om det var presidentval i dag skulle Putin inte ha blivit vald efter första valomgången, om man får tro de senaste opinionsundersökningarna; i andra omgången hade han fått sällskap av Chodorkovskij, trots dennes totala avsaknad av medieuppbackning. Tvärtom har massmedierna de två senaste åren gjort sitt yttersta för att skapa en negativ bild av honom.
Just här ligger nyckeln till Putins aggressiva agerande mot en energisk ung politiker som skulle kunnat bli en farlig motståndare. Putin är inte dummare än att han förstår att Chodorkovskij är i besittning av den intelligens och politiska vilja som presidentens ämbete kräver. Utländska bedömare har alltså all anledning att kalla processen politisk och dra paralleller till 1930-talets skådeprocesser. Situationen har visserligen förändrats på dessa 70 år. Stalintidens offer blev skjutna, i dag hotar ”bara” Gulag. Men åtminstone Chodorkovskij lär få sitta av sitt straff så länge Putin eller dennes utvalde efterträdare regerar i Kreml.
I sin önskan att inför världen framstå som en äkta demokrat strör Putin gärna vackra deklarationer kring sig. ”Endast ett rättssystem som är oberoende av andra maktinstitutioner kan utgöra en garanti för rättvis och objektiv rättskipning” - så lyder läpparnas bekännelse. Verkligheten ser annorlunda ut.
Vissa kommentatorer intar en överslätande attityd gentemot Kremls nuvarande politik och har visserligen beklagat domarna över Chodorkovskij och Lebedev, men försökt att se hela Yukos-affären som ett stort missförstånd snarare än ett politiskt systemfel. Andra och mera högljudda vill beskriva det inträffade som ett undantag från regeln som endast äger tillämpning i det aktuella fallet. Detta är en allvarlig villfarelse. Det olyckliga i historien är att Chodorkovskijaffären i själva verket är det största och mest omskrivna mål som avgjorts i ryska domstolar under de sista fem åren. Vid en närmare granskning av domstolarnas arbete visar det sig att dagens domstolar är betydligt mer beroende av den politiska makten än som var fallet under Sovjetimperiets sista år.
En av anledningarna är att den gången upphörde människor att vara rädda. Nu återvänder rädslan och osäkerheten. Den gången pekade utvecklingen mot större demokratisering. I dag är kursen den motsatta. Vi är tillbaka vid telefondomarna - så kallades Sovjettidens system att diktera det önskvärda domstolsutslaget per telefon. Dagens rättsutslag fälls på andra nivåer än i domstolarna.
Dessa uppgifter kommer från en person som känner systemet utan och innan. Sergej Pasjin är tidigare ledamot av Moskvas stadsdomstol. På grund av alltför stor självständighet i sitt domarämbete blev han desavouerad av sin domstol och utesluten ur domarkollegiet. ”Åren 1992-1995 fanns det förhoppningar om demokratisering och att domarkåren skulle utökas med jurister som dömde efter lagens bokstav, inte efter maktens. Det fanns också några domare av det slaget, men de blev snart utmanövrerade och bortrensade”.
Fem andra ledamöter av rätten fick dela Pasjins öde. De fick silkessnöret efter att ha vägrat utfärda en dom som redan var avgjord i en högre men anonym instans. Utslaget hade meddelats rättens ledamöter genom dess ordförande Olga Jegorova, som helt lagvidrigt blivit utnämnd direkt av Putin. När de ohörsamma juristerna dessutom hade fräckheten att gå ut offentligt med denna rättsskandal blev de anklagade för att misskreditera domstolen. En av de avskedade, domaren Olga Kudesjkina, berättade i en intervju för Novaja gazeta hur det går till bakom rättvisans kulisser. Mellan den verkställande makten och domarkåren har det i praktiken etablerats ett tyst samförstånd.
Myndigheterna ser genom fingrarna med illegala beslut som domarna fattar i egna eller andras intressen (vilket betyder att de tar emot mutor) och i utbyte dömer domstolarna enligt de direktiv som de får uppifrån. Sammanlagt har mer än 80 Moskvadomare avskedats eller frivilligt avgått på grund av omöjligheten att arbeta självständigt.
Kudesjkina fick betala ett högt pris för att hon vägrade döma åklagarmyndighetens brottsutredare Zajtsev för en påhittad förseelse som hade fabricerats för att hindra honom att fortsätta sin utredning av en stöld av importerade möbler för flera hundra miljoner dollar. Zajtsev hade försökt ställa en rad korrumperade generaler vid tullmyndigheten och säkerhetstjänsten inför rätta, men spåren ledde ännu längre och slutade i Kreml. Zajtsev förbjöds att fortsätta utredningen och konfronterades i stället med en fabricerad brottsanklagelse som Kudesjkina emellertid vägrade godkänna, ett beslut som hon dyrt fick betala.
Det är inte svårt att förstå domarnas situation. Det är en lågbetald yrkesgrupp och folk är rädda om sitt arbete och därför lätta att styra. Mer än var tredje har en bakgrund som polis eller brottsutredare och därmed goda kontakter med nätverken av poliser och jurister, vilket gör det svårt för dem att hantera sin oberoende ställning. Flertalet av dem har inte normal juristexamen från universitetet utan har endast genomgått distansutbildning, vilket gör att de har svårt att hitta mera välbetalda arbeten inom näringslivet eller på advokatbyråer. Som domare handlar det bara om att göra som man blir tillsagd och ta emot kuvert som tack för hjälpen.
Bilden av domaren har för majoriteten av befolkningen ingenting med affären Chodorkovskij att göra. De möter honom i verkliga livet. Nyligen var det en pensionär och krigsinvalid som berättade i en kvällstidning om hur han i flera år utan resultat försökt få ut ett skadestånd, sedan en berusad huligan skjutit ut ena ögat på hans hund. Den skyldige vägrade inställa sig i rätten, som var partisk till hans fördel men likväl inte kunde avvisa pensionärens stämningsansökan. Det hela slutade med att domstolen erbjöd pensionären ett skadestånd på 1000 rubel, knappt 250 kronor, som denne vägrade acceptera. När han klagade hos domaren fick han svaret: ”Jag bad honom faktiskt om tvåtusen, men han ville inte ge mera”. Ideligen får man läsa i spalterna om mutkolvar i domarkappa, men aldrig ser man någon ställd till ansvar för mutbrott.
Den logiska konsekvensen av detta har blivit ett totalt misstro för domstolar och för hela det ryska rättssystemet. En utfrågning som gjordes av radiostationen Moskvas Eko visade att 70,8 procent av befolkningen skulle avstå från att gå till domstol för att kräva sin rätt. ”Det är bortkastad tid”, förklarade någon, ”och dessutom innebär det en kränkande behandling som kostar både pengar och hälsa”. Vid ett annat tillfälle ställdes följande fråga till lyssnarna: ”Anser ni att Ryssland har en oberoende rättsapparat?” 96 procent svarade nej på frågan! En sociologisk undersökning bekräftade i stort resultaten av lyssnarenkäten: 46 procent av de tillfrågade saknade förtroende för det ryska rättssystemet. 62 procent ansåg att domarna inte dömde efter lagens bokstav utan utifrån rent personliga bevekelsegrunder. 60 procent menade att det var omöjligt att försvara sina rättigheter med stöd av lagen.
Rimligen bör man sätta större tilltro till människorna bakom dessa intervjusvar än till EU-experterna som nyligen uttalade sig om det ”stora framsteg” som nåtts genom den ryska rättsreformen. Det är tänkbart att situationen mätt med vissa rent objektiva parametrar ser hygglig ut, men det är en klen tröst för befolkningen att lagarna är goda om efterlevnaden är dålig. En person som lever i ett annat regelsystem, där lagen och dess praktiska tillämpning inte står i skriande motsättning till varandra, har svårt att förstå problemet.
Ett krav för att likställa det ryska rättssystemet med det europeiska går ut på att införa ett nämndemannasystem. Denna reform bromsades under många år, men kommer inom kort att införas, något som gläder all västlig juridisk expertis. Men Putins så kallade ”maktvertikal” har tagit kontroll även över detta nya institut. Det finns redan en teknik för att välja sådana nämndemän som kan kontrolleras, deras arbete kan sedan styras med hjälp av säkerhetstjänstens agenter placerade i domstolarna eller av andra medhjälpare. Vid flera tillfällen har sådant samarbete kunnat bevisas, bland annat vid en rättegång mot forskare som på falska grunder anklagats för spioneri, men utan att medföra några påföljder för de inblandade.
När man stöter på patrull och nämndemännen inte vill låta sig påverkas blir de avsatta och nya nämndemän utsedda i deras ställe. Formellt ät detta tillåtet i lagen. Men det uppenbara missbruket av detta kryphål möjliggörs genom en praxis att tillämpa slutna domstolsförhandlingar med förevändningen att målet omfattar statshemligheter. Inte ens under Sovjetunionens sista 10-15 år förekom slutna domstolsförhandlingar i samma omfattning. Öppna förhandlingar äger rum i lokaler med plats för 20-25 åskådare - även sådana som bevakas för en internationell publik - och blir i praktiken slutna.
Antalet friande domar har de sista åren sjunkit 10-12 gånger och är nu nere på en nivå som under Sovjettiden. Men till och med dagens blygsamma siffror kommer att bli ännu blygsammare. Genom ett lagtillägg nyligen har principen om förändring till det sämre blivit lagfäst, det har med andra ord blivit möjligt att återkalla en lagakraftvunnen frikännande dom som avkunnats i en appellationsdomstol och även att skärpa en alltför mild påföljd. Det mest egendomliga är att Konstitutionsdomstolen har godkänt dessa tillägg.
Är det då så underligt att processen mot Chodorkovskij kunde drivas helt enligt Kremls önskemål? Domen i målet är ett ytterligare bevis på det ökade godtycket och den autoritära makten. Chodorkovskij gjorde efter domens kungörande ett uttalande för pressen: ”Den dömande makten i Ryssland har slutgiltigt förvandlats till den verkställande maktens trubbiga redskap ... Detta är en skam, en vanära och olycka för vår stat”. En olycka, därför att det väldiga utflödet av kapital ur landet kommer att öka lavinartat och utländska investeringar överlämnas åt våghalsar som tar vilka risker som helst och lierar sig med vem som helst för att tjäna pengar.
Världens ledare har försiktigtvis avstått från att kommentera affären Chodorkovskij och Kremls krossande av Yukos, decenniets största rättspolitiska fars. Konsekvenserna av processen, liksom konsekvenserna av denna missriktade finkänslighet kommer tids nog att göra sig påminda, och till nackdel för andra än Ryssland. Alla som finner denna profetia ogrundad eller överdriven kommer att bli grymt besvikna.
Översättning: Bengt Samuelson.
