Den 1 oktober firades som bekant den kinesiska folkrepublikens 60-årsdag med en väldig militärparad i Peking. Medan presidenten och partiledaren Hu Jintao höll sitt högtidstal kunde ungefär 200000 inbjudna gäster på Himmelska fridens torg betrakta gigantiska porträtt av republikens grundare Mao Zedong och hans efterträdare i det kinesiska kommunistpartiet. Än idag har ordförande Mao kvar sin framskjutna ställning i partiets politiska retorik och i landets historieskrivning. Frågan är dock om det verkligen är Maos tankar som styr och befruktar de nuvarande ledarnas politiska strategier.
1949 flydde den antikommunistiske presidenten Chiang Kai-shek (Jiang Jieshi) till Taiwan med spillrorna av sin besegrade armé och diverse funktionärer från det nationalistiska Kuomintangpartiet. Det högtidliga löftet att återerövra det kinesiska fastlandet med militära medel var knappast allvarligt menat, men redan tidigt på 50-talet offentliggjorde Chiang sin ambition att bygga upp en dynamisk och attraktiv samhällsmodell på Taiwan som i sinom tid skulle få kineserna att vända maoisterna ryggen.
Idag är Taiwan en demokratisk stat med förstklassigt skolsystem, sociala skyddsnät och en levnadsstandard på samma nivå som många länder i västvärlden. Tiotusentals taiwanesiska företag har investerat bortåt en biljon kronor på fastlandet och spelar en viktig roll i Kinas ekonomiska under. När det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté sammanträdde den 18 december 1978 och, på förslag av Deng Xiaoping, fattade det världshistoriska beslutet att avskaffa planekonomin och starta landets marknadsekonomiska strukturomvandlingsprocess, var Taiwan en av de främsta förebilderna.
Under andra världskriget räknades Chiang Kai-shek som en av de fyra stora allierade krigsledarna tillsammans med Churchill, Roosevelt och Stalin. Till skillnad från Frankrike, som krossades på sex veckor av Nazitysklands pansararméer, kapitulerade Kina aldrig trots att nio tiondelar av landets industriella potential och ungefär 80 procent av vapenindustrierna erövrades av de japanska ockupanterna. Under kriget hyllades Soong May-ling (Song Meiling), Chiangs inflytelserika hustru, som en verklig superstjärna när hon reste runt i USA för att utverka militärt bistånd till Kina och koordinera den allierade krigspolitiken mot Japan. När Madame Chiang talade inför den amerikanska kongressens bägge kamrar, den 18 februari 1943, var hon den första privatpersonen och den första kvinnan någonsin som vederfarits den äran. Paret Chiang blev, precis som exempelvis Churchill, symboler för den civiliserade världens kamp mot de barbariska axelmakterna.
Otack är dock världens lön. Åren 1945–49 kollapsade den nationalistkinesiska krigsmakten i rasande takt när den kommunistiska motståndsrörelsen, Folkets befrielsearmé, gick till offensiv med massivt stöd från Sovjetunionen. Efter flykten till Taiwan blev Chiang i den antikommunistiska omvärldens ögon en patetisk figur, symbolen för en korrumperad regim som ”förlorade” det väldiga Kina till Sovjetblocket. Hans roll som statsbyggare i Kina, och en av det taiwanesiska undrets främsta arkitekter, har sällan uppmärksammats av moderna forskare.
Om Maos främste rival under nästan ett halvt sekel handlar boken The Generalissimo: Chiang Kai-shek and the Struggle for Modern China (Harvard University Press, 722 s) som nyligen publicerats. Författaren, den amerikanske historikern Jay Taylor, är för närvarande verksam vid Harvard University. ”The Generalissimo” är den första Chiangbiografi som skrivits av en västerländsk forskare sedan tidigare stängda arkiv i Kina och Taiwan samt Japan, USA och Ryssland öppnats på senare år. Taylor har också haft tillgång till Chiangs privata dagböcker för åren 1918–74 som familjen lät offentliggöra 2006. Han har tidigare skrivit en hyllad biografi över Chiang Ching-kuo, generalissimons son, som efterträdde sin far som Kuomintangpartiets ledare och var taiwanesisk president från 1978 till sin död 1988.
Chiang Kai-shek föddes 1887 i byn Xikou i Zhejiangprovinsen som ligger vid Östkinesiska havet strax söder om Shanghai. Farfadern Jiang Yubiao ägde ungefär fyra tunnland åkerjord där familjen odlade ris för husbehov samt te och bambu för försäljning på marknaden. På 1860-talet arrenderades marken ut och Yubiao startade istället en liten butik. Rörelsen expanderade snabbt och när den blivande generalissimon föddes räknades Jiang som en av de rikaste köpmansfamiljerna i trakten.
När Kai-shek fyllt 14 blev han bortgift med Mao Fumei, en flicka från en grannby som var fem år äldre än sin brudgum. Äktenskapet arrangerades av hans viljestarka mor Wang Caiyu som nyss blivit änka. 1902 skickade hon sin son till en konfuciansk internatskola i distriktshuvudstaden Fenghua där det mesta av lektionstiden ägnades åt kalligrafi och att memorera klassiska texter. Men eleverna fick också undervisning i matematik och engelska.
Den manchuiska qingdynastin, som styrt Kina sedan 1644, hade successivt tappat kontrollen över landet från 1840 då det första opiumkriget bröt ut. Under de följande decennierna översvämmades Kina av köpmän och kristna missionärer – de flesta från England, Frankrike och Tyskland samt Ryssland och USA. Med maktspråk och våld kunde de imperialistiska makterna tillskansa sig speciella privilegier och exterritoriella rättigheter som berövade den kinesiska administrationen allt inflytande. Vid 1900-talets början hade 42 av Kinas största hamnstäder vid kusten och längs de segelbara floderna i inlandet förvandlats till så kallade traktathamnar som stod öppna för utländska fartyg och tjänade som baser för den tilltagande koloniala exploateringen.
Efter det främlingsfientliga och nationalistiska boxarupproret, som krossades av västerländska och japanska trupper 1901, insåg de flesta utbildade kineser att landet måste följa det japanska exemplet och satsa på modernisering. Även den unge Chiang drogs med i den nationella väckelsen. 1903 hoppade han av från internatskolan för att istället ta värvning i armén. Tre år senare reste han till Japan för att ansluta sig till socialistledaren Sun Yat-sen (Sun Yixian) och hans revolutionära rörelse.
1911 började den militära revolt som snart skulle utlösa en fullskalig statskollaps i Kina. Året därpå tvingades den siste kejsaren, den sexårige Puyi, att abdikera. På nyåret 1912 samlades en provisorisk nationalförsamling i Nanking som valde Sun Yat-sen till Kinas förste president, men han manövrerades snabbt ut av den forne qinggeneralen Yuan Shikai som försökte grunda en ny kejsardynasti. 1912 grundades också nationalistpartiet Kuomintang (KMT) som instrument för de krafter som ville återställa ett enat Kina. Sönderfallsprocessen stod dock inte att hejda. Enbart i provinsen Hunan fanns, i mitten av 20-talet, noga räknat 23 krigsherrar som styrde varsitt distrikt som separata mikrostater. Över hela Kina fanns hundratals krigsherrar som bekämpade varandra och ingick oheliga allianser med KMT och partiets nationalistiska armé.
Chiang gjorde en snabb militär karriär och blev snart en av KMT-ledaren Suns närmaste förtrogna. 1923 ledde han en delegation som reste till Moskva för att samordna det massiva bistånd som Sovjetregeringen stod redo att lämna till de antikolonialistiska nationalisterna. 1926 blev han överbefälhavare och förärades titeln generalissimo. Men KMT hade fler sponsorer. Den viktigaste var förmodligen metodistmissionären och entreprenören Charles Jones Soong. Sin enorma förmögenhet lär han ha tjänat in som nudelfabrikör och producent av biblar på kinesiska. En av Charlie Soongs döttrar, Ailing, var hustru till bankiren H H Kung (Kong Xiangxi) som under mellankrigstiden betraktades som Kinas rikaste man. Dottern Qingling gifte sig först med Sun men gick senare, efter partiledarens död 1925, över till kommunisterna och blev vicepresident i folkrepubliken efter maktövertagandet 1949. Den tredje dottern Meiling gifte sig med Chiang 1927. En av systrarnas bröder, den harvardutbildade TV Soong (Song Ziwen), var centralbankschef och KMT-regimens finansminister under många år på 30- och 40-talen.
Det kinesiska kommunistpartiet (KKP), som grundats 1921, förde länge en tynande tillvaro, skriver Taylor. Efter den berömda Långa marschen, som förde Röda armén till den relativa tryggheten i den isolerade Shaanxiprovinsen, kunde Mao inte mönstra mer än 20000 luggslitna soldater. På nyåret 1937 bestod Chiangs nationalistarmé av över två miljoner man och av dessa hade åtminstone 300000 drillats av tyska instruktörer. Det var den överlägsna japanska krigsmaktens snabba offensiver som tvingade Chiang att beordra ständiga reträtter och åsamkade KMT-armén katastrofala förluster, som fick opinionen att svänga till kommunisternas fördel.
Trots att Stalin, med hänvisning till Kominterns folkfrontspolitik, beordrade KKP att underordna sig Chiangs ledarskap och samarbeta med KMT i kriget mot japanerna, vann han inget gehör. Mao och hans revolutionskommitté, som räknade med att de allierade stormakterna skulle besegra Japan, föredrog att ligga lågt och rusta Röda armén i väntan på den slutstrid mot nationalisterna som skulle följa efter världskrigets slut. Bäst vore naturligtvis, ur Maos synvinkel, om KMT och den japanska ockupationsmakten förintade varandra.
KKP:s realpolitiska kalkyl slog in, konstaterar Taylor. När krigsslutet närmade sig, och den latenta konflikten mellan Sovjetunionen och de västallierade förvärrades, valde Stalin att omdirigera det ryska stödet från det skadskjutna KMT till KKP. Inflationen skenade. Växlingskursen för en fabi föll från 1500 för en dollar i augusti 1945 till 180000 på nyåret 1948. Korruptionen grep omkring sig som en präriebrand när KMT-regimens tjänstemän och generaler insåg vad klockan var slagen. ”Till och med konservativa köpmän, som alltid tillhört KMT:s trognaste supportrar, har numera dragit slutsatsen att inget kan bli värre under en kommunistisk diktatur!”, skrev Far Eastern Economic Review i januari 1948. Men redan i december 1946 hade president Truman övergett KMT och offentliggjort USA:s beslut att inte ingripa i det kinesiska inbördeskriget.
På Taiwan började Chiang genast bygga den dynamiska kinesiska stat som den svaga och splittrade KMT-regimen inte haft resurser att förverkliga på fastlandet. 1949 genomfördes en valutareform, som skapade en stabil taiwandollar, och en jordreform. Konfiskerade japanska egendomar, som omfattat två tredjedelar av öns odlade jord, såldes ut till bönder på fördelaktiga villkor. Reformen, som blev en omedelbar succé, skapade en köpstark konsumentgrupp och en värdefull politisk bas för regimen. Inhemska jordägare, som fått värdepapper i statsföretag för de exproprierade jordarna, blev Taiwans första industriella magnater. Strukturreformer – i kombination med internationellt investeringskapital, flödande amerikanskt bistånd och tullskydd för nya industrier – genererade det drivhusklimat som lade grunden till det taiwanesiska undret.
För den postkommunistiska ”härskardynastin” i Peking har Mao Zedong blivit en ikon som ska hålla samman det talrika folket. Men om man tittar bakom den glättade fasaden, och reflekterar över vad som hänt efter systemskiftet 1978, kan man faktiskt hävda att Chiang fått sin revansch. Taylors chiangbiografi är, som ovan noterats, ett banbrytande verk. Historieforskningen om Kinas moderniseringsprocess har dock bara börjat.
