Västerbottenfödde Warner Oland (Johan Verner Öhlund) spelade Charlie Chan i 16 filmer.
På Östasiatiska museet i Stockholm pågår just nu (fram till 15/5) en utställning av japanska träsnitt från japansk-kinesiska kriget 1894–95. Konstnären Kobayashi Kiyochikas karikatyrer finns även samlade i den nyutgivna boken ”De hundra skratten. Japanska träsnitt som maktens bildspråk” (red Lars Vargö, Carlsson bokförlag).
Det påfallande i träsnitten är det förakt med vilket kineser framställs, vilket understryks av de texter som ingår i bilderna, där kineserna exempelvis kallas grisar på grund av sina hårpiskor. Men det finns anledning att sätta in den japanska rasism som bilderna ger uttryck för i ett större sammanhang, nämligen västvärldens förakt för kineser, som vid samma tid tog sig särskilt starka uttryck i USA.
Till att börja med hade kinesiska arbetare välkomnats att bygga järnvägar tvärs över den nordamerikanska kontinenten. 1867 var 90 procent av Central Pacific-bolagets rallare kineser, som trälade under fruktansvärda förhållanden. Men när järnvägarna väl var byggda förvandlades inställningen till förakt och diskriminering.
Så kallade Chinatowns växte upp i Kaliforniens storstäder. Redan 1855 antog delstatskongressen en lag för att avskräcka kineser från att ansöka om amerikanskt medborgarskap, och lite senare en lag som skulle ge vita företräde på arbetsmarknaden. Lokala lagar förbjöd kineser att vittna vid rättegångar och politiker påstod att om vita och kineser fick barn tillsammans skulle det resultera i ”en hybrid av de mest usla, en bastard av de mest avskyvärda som någonsin har drabbat världen.” En kalifornisk lag förbjöd giftermål mellan en vit person och en ”neger, mulatt eller mongol”. 1882 godkände USA:s kongress en lag som förbjöd invandring av kinesisk arbetskraft i tio år framåt och som bekräftade tidigare lagar som stadfäste att kineser inte kunde bli amerikanska medborgare. Lagen upphävdes först 1943.
Under 1920-talet stegrades rasismen i USA, som också omfattade sydeuropéer. I Immigration Act of 1924 bestämdes för första gången hur många procent av invandrarna som fick komma från en viss del av världen. En helt ny kategori, ”asiater”, infördes. Den bestod av kineser, japaner, indier, koreaner, thailändare, indonesier och andra folk som i själva verket inte hade något eller mycket lite gemensamt. ”Asiaterna” fick enligt lagen aldrig bli medborgare och de som redan befann sig i USA tilläts inte återförenas med sina familjer där.
Det var därför desto märkligare att en kinesisk deckarhjälte vid denna tid gjorde framgångsrik entré – och blev en älskad figur i både böcker och filmer. Det handlar om Charlie Chan, skapad av författaren Earl Derr Biggers, förevigad på vita duken genom flera filmatiseringar från 30- och 40-talet och ofta spelad av den invandrade svensken Warner Oland.
Filmerna är fortfarande så populära att de år efter år visas på kabel-tv. Biggers sex böcker om Charlie Chan har getts ut i nya upplagor och Charlie Chans berömda sentenser finns till och med som speciell samling. Där kan man läsa visdomsord som: ”Gissa är billigt, men fel gissning dyr”, ”Husets framsida berättar sällan sanningen. För att känna invånarna, alltid titta på baksidan”, ”Allmänna opinionen är ofta en avundsjuk hund som skäller i hälarna på de stora” och ”Den kloka elefanten försöker inte härma fjärilen”.
Men vurmen för Charlie Chan, som av många uppfattats som ett oskyldigt nöje, möttes från och med 60-talet av häftig kritik från amerikaner med asiatiskt ursprung, vilka nu kallades Asian Americans. I samlingsverket ”Everything you need to know about Asian-American history” (1996) hette det:
”I många asienamerikaners ögon är Charlie Chan essensen av den feminina, pimpinetta, nördiga, outgrundliga asiatiska mannen som bidrog till att så fröet till den allt överskuggande rasistiska stereotypen av asienamerikaner som ’förebildsminoritet’.”
Jessica Hagedorn som redigerade ett standardverk om asienamerikansk film kallade boken ”Charlie Chan är död” och utnämnde honom till ”vår mest berömda falska ’asiatiska’ popikon /…/ en del av det förnedrande arvet av stereotyper.” I den politiska korrekthetens namn blev det omöjligt att ta Charlie Chan i försvar. Som Charlie Chan skulle ha sagt: ”Snabbt fattad slutsats, precis som urgammalt ägg, se bra ut på utsidan.”
Nu har emellertid en till USA invandrad kines med råge ifrågasatt fördömandet. Yunte Huang var student vid Peking-universitetet 1991 och deltog i demonstrationerna på Himmelska fridens torg. När hans föräldrar hörde vad han höll på med lurade de honom att komma tillbaka till föräldrahemmet som låg tre dagsresor från huvudstaden. Därför klarade han sig undan massakern. Två år senare lämnade han Kina och hamnade i en liten universitetsstad i Alabama. För att försörja sig öppnade han en kinesrestaurang av enklaste slag. Fortfarande är det inte högstatus att vara svart eller kines i Södern. Men Huang doktorerade och är numera professor i engelska, av alla ämnen, vid University of California.
Hans bok Charlie Chan. The untold story of the honorable detective and his rendezvous with American history (W W Norton & Company, 354 s) är både en redogörelse för amerikansk historia ur invandrares perspektiv, speciellt kinesiska sådana, och en uppgörelse med den politiska korrekthet som gjort Charlie Chan till en löjlig stereotyp.
Vem är då Charlie Chan? En rundlagd kinesisk poliskommissarie i Honolulu med en stor familj och en förmåga att med upphöjt lugn lösa mordmysterier som till och med Scotland Yard går bet på. Han uppträder alltid korrekt, västerländskt klädd (vilket vissa av hans landsmän kritiserar), accepterar med vemod att hans barn blir amerikaniserade och talar själv med viss brytning, som att utelämna alla artiklar och pluralformer. Men det som allra mest bidrar till hans charm är hans ordspråksliknande kommentarer i de mest skilda situationer: när han trots sin rondör sprungit ifatt snabbfotade bovar: ”Den som springer med lätt samvete springer snabbast.” Inför svårigheter: ”Den som med ett leende accepterar det gudarna sänder har klarat den svåraste läxan i livets hårda skola.” Och när ännu ett fall är uppklarat: ”Vem tackar skeden när middagen är slut?”
Den första boken med Charlie Chan, ”The house without a key”, kom ut 1925 och den sjätte och sista, ”Charlie Chan carries on” 1930; en period som betecknas som den amerikanska deckargenrens gyllene år. Många fler filmer gjordes baserade på andras manus och på Hawaii följde turisterna i Charlie Chans fotspår. Man lyckades till och med hitta en förebild där, en polis med kinesiskt ursprung vid namn Chang Apana, även om Earl Derr Biggers kanske skarvade lite grand när han efteråt gick med på att posera med Apana och påstod sig ha läst om Apana i en tidningsrapport om kriminalitet i Honolulu. Apana var berömd för att han alltid hade med sig en piska av ormskinn i samma stil som cowboys. Den gjorde att han blev bovarnas fara. Hur som helst blev Apana berömd som Charlie Chan och signerade till och med foton med sin dubbelgångares namn.
Biggers böcker är lättlästa och roliga men ger dessutom en bild av många samtida aspekter av det amerikanska dåtida samhället, inte minst hur man förhöll sig till kinesiska invandrare och livet i ett Chinatown. Det är vanligt att Charlie bemöts som en ”houseboy”, enklaste sortens tjänare, och en gång tar han till och med tjänst som kock hos en miljonär, en lågstatussysselsättning, för att lösa ett mord. Det är just sådana rasistiska stereotyper som sentida kritiker vänder sig mot när de anklagar Biggers för att ha skapat en ”gul onkel Tom”. Bigger anklagas för att ha gjort Charlie Chan till en ”rasparodi”, inte minst för hans ofullständiga engelska, ja för hans ”lyckokakssentenser” efter de fortune cookies som är vanliga på amerikanska kinarestauranger, i stil med: ”En dåre och hans pengar blir aldrig gamla vänner”.
Men Huang gör helt andra tolkningar. Han tvekar inte att tala om ”orientalisk charm” och kreativt härmande vad gäller Charlies språk. Men framför allt framhåller han hur mångbottnad karaktären är. Charlie uppträder klokt, lugnt och ansvarsfullt i alla situationer. Hans resonemang och sätt att lösa problem är djärvt. Och även om han sällan eller aldrig råkar i slagsmål jämför Huang honom med Bruce Lee och Jackie Chan vad gäller att vara stridslysten. Framför allt är det alltid Chan, kinesen, som är the good guy medan the bad guy alltid är vit.
Långt från att vara en figur som förlöjligar amerikaner med asiatiskt ursprung anser Huang, som ju själv hör till dem, att Charlie Chan är ett destillat av deras kollektiva erfarenheter, alltifrån rallarna på prärien och sockerfältsarbetarna på Hawaii till västkustens eländiga Chinatowns och vita amerikaners förhållande till dem. Ja, han går ett steg längre och kallar Charlie Chan en amerikansk legend. Ingen annanstans skulle en kines kunna beskrivas på ett sådant sätt. Och ännu viktigare: ingen amerikansk legend skapas utan främmande ingredienser.
Som en annan infallsvinkel på hur Charlie Chan uppfattas framhålls hur otroligt populär han är i Kina. Redan på 30-talet rapporterade Biggers änka från Peking att Charlie Chan-filmer visades där. I Kina, Hongkong och Sydostasien flockades kineser till biografer för att se sin fiktive landsman. Det verkar inte ha stört dem att västerbottningen Warner Olands enda likhet med dem själva var något sneda ögon. Oland påstod att han hade en aning mongoliskt blod i ådrorna, men det var nog mera pr än sanning. Han hade följt med sina föräldrar som tonåring när de emigrerade till USA och spelade klassiska roller innan han fick sitt första genombrott i rollen som den onde Fu Manchu. Det var verkligen en karaktär som svartmålade asiater av vagt östasiatiskt ursprung och det var därför desto mera positivt och betydelsefullt för bilden av kineser att Biggers fick sådant genomslag med böckerna om Charlie Chan. Fu Manchu var ursprungligen den brittiske författare Sax Rohmers framgångsrika skapelse och förekom i en rad böcker och filmer.
I Kina på 20-talet var man mycket känslig för vilken bild amerikanska filmer gav av kineser och många förbjöds. Till dem hörde Fu Manchu. Men Charlie Chan-filmer togs emot med öppna armar. Han sågs som en hjälte, trots att han faktiskt var made in USA. Huang citerar den kinesiske filmhistorikern Wei Zhang som säger att de flesta av Olands 16 Chan-filmer visades ”för fullsatta salong och med varmt mottagande”. Till och med en av Kinas allra främsta författare, Lu Xun, sägs ha sett varenda Chan-film som visades i Shanghai. Oland själv blev mottagen som en stjärna när han besökt Shanghai 1936 och kallades ”den store kinesiske detektiven”. Kinesiska filmmakare gjorde till och med egna Charlie Chan-filmer.
Huangs bok är en viktig analys av vilka uttryck rasism kan ta sig. Men det är framför allt en studie av ett fall som inte har lett till ökad rasism utan tvärtom beundran och varma känslor för en representant för ett folk som annars länge föraktades i USA.
Kanhända skulle nutidens politiskt korrekta ta till sig en av Charlie Chans många sentenser:
”Även vis fluga missta sig ibland – tro spindelväv är gammal mans mustasch.”
