I år är det precis ett halvsekel sedan Raymond Chandler dog, och exakt sju decennier sedan han romandebuterade. Inte mycket till jubileum, kanske, men ändå: i början av februari 1939 utkom ”Den stora sömnen” (”The Big Sleep”), som mer och mer verkar ha blivit en del av amerikanskt litteraturarv, och inte bara en milstolpe i deckarens eller thrillerns historia.
Det är ingalunda svårt att idag hitta belägg därför, i stort och i smått. Vi har en allt annat än obetydlig litteraturvetenskaplig forskning om Chandlers oeuvre i allmänhet och hans första längre verk i synnerhet, och många är de som uttryckt sin beundran för Philip Marlowes upphovsman. J G Ballard har förklarat att ”Den stora sömnen” är en av de bästa romaner han läst, och i hyllningskören kan man höra så olika röster som Robert Coovers och Haruki Murakamis. Att Michael Connolly – mannen bakom detektiven Harry Bosch – värderar Chandler högt är väl knappast ägnat att förvåna; däremot undrar jag vad Michael Chabon egentligen menade när han i en intervju påstod sig se ett egendomligt släktskap mellan den Isaak Babel han läst i engelsk översättning och Chandlers hårdkokthet. Då är det trots allt lite lättare att begripa den kritiker som hävdar att Marlowe en gång på sitt ganska jordnära sätt, i ett kapitel i just ”Den stora sömnen”, torgför en huvudtanke i det Jean-Paul Sartre kallar fakticiteten – rimligtvis utan att ha en aning om denna sin eventuella (för)existentialistiska status.
”Den stora sömnen” är oberoende av allt sådant tvivelsutan ett läsvärt stycke skönlitteratur ur både trivial underhållar- och mer raffinerad ordkonstnärssynvinkel. En av de faktorer som gör Chandler så märkvärdig och betydelsefull är att han bevarat det konventionella intrig- och actiontänkandet samtidigt som han via sättet att skriva, stilistiskt, spränger genrens gränser. I icke minst den meningen är han en av till exempel James Ellroys föregångare.
Redan titeln kan, i sin genrekontext, tas till förevändning för slikt dubbelperspektiv. Sömnen/Hypnos är som vi vet dödens/Thanatos tvillingbror, och det familjebandet har under århundradena inspirerat lyriker och dramatiker och epiker; men hur ofta har man, kanske i ett slags stilblandningens tecken, likt Chandler nyttjat ”stor” som vidhängande adjektiv? I ett brev skrivet 1950 till förläggaren Hamish Hamilton kommenterar han, möjligtvis en smula oegentligt, Eugene O’Neills bruk i ”The Iceman Cometh” av ”’den stora sömnen’ som en synonym för döden”: det förefaller Chandler som om dramatikern tror att det handlar om ett vedertaget uttryck, och han vill i så fall veta varifrån det faktiskt kommer, eftersom det var han, författaren till ”Den stora sömnen”, som hittade på formuleringen. Han påstår sig i alla händelser aldrig tidigare ha sett den i tryck.
Chandler bevarar som antytts mycket av det som i slutet av 30-talet var solitt genreetablerat: snart sagt stående inslag är jagberättaren med sitt rika om än ej alltid så finlitterära bildspråk, den ensamme, tuffe och icke sällan hårddrickande hjälten som, frustrerad, intet annat kan göra än leva i den korrumperade värld som omger honom, ett knivigt fall som är fast förankrat i en dekadent överklass, vidare fala kvinnor, fientliga snutar och åklagare jämte brutala men, när det passar, på ytan salongsfähiga gangsters. Detta är, det har ofta framhållits, en fiktiv värld som radikalt avviker från den brittiska pusseldeckarens: språket är mer muntligt eller folkligt färgat med sina slanguttryck, svordomar och wise-cracks , miljön är inte lika förnämt privat eller isolerad, detektiven följer helt andra mönster eller andra konventioner, och behöver ej mycket bekymra sig om så kallade red herrings .
I ”Den stora sömnen” känner Marlowe heller inget frändskap, det påpekar han själv, med vare sig Sherlock Holmes eller Philo Vance (den mångbegåvade och inte så lite löjlige dandydetektiv som under mellankrigstiden gjorde pseudonymen S S Van Dine omåttligt populär). Chandlers första roman är, i all hast, en historia som i ovan skisserad anda förtäljer om privatdetektivens mellanhavanden under en knapp vecka med general Sternwoods båda perverterade döttrar, den pornografisäljande bokhandlaren Geigers goda (pojk)vänner, den av etablissemanget accepterade yrkesbrottslingen och hans sadistiske handgångne man, allt reglementsenligt tryfferat med dödsfall, självmord och försvinnanden.
”Den stora sömnen” bygger på några noveller Chandler redan publicerat i olika deckartidskrifter; texter han, som han själv uttryckte det, kannibaliserade. Styvt tio av de drygt 30 kapitlen är nyskrivna, de övriga alltså i varierande grad kraftiga omarbetningar av ett icke alltid så subtilt förflutet. Man kan givetvis ha skilda uppfattningar om hur skickligt Chandler intrigmässigt eller ”logiskt” lyckats foga samman de olika delarna. Personligen tror jag att den diskussionen är tämligen meningslös så till vida att det är på annat håll vi finner kärnan i den konstnärliga gestaltningen.
D et avgörande är inte de labyrintiska irrgångarna utan å ena sidan samspelet mellan den yttre handlingen, som har med Marlowe och Los Angelesmaffian att göra, och det inre skeendet, som fokuserar hans relation till en attraktiv och odräglig kvinna, å andra sidan Chandlers val att komponera sin roman i stämningslägen: den består framför allt av en rad briljant genomförda scener – komiska, dramatiska, burleska, sadistiska – sammanlänkade av huvudpersonens iakttagelser och reflexioner. Intrigen kan inte vara annat än krånglig när Marlowe vid i alla fall ett tillfälle parallellt driver en handfull undersökningar beträffande ett utpressningsförsök, två efterlysningar och lika många mord. Det kommer då inte som någon överraskning att ”Den stora sömnen” bjuder på flera skyldiga, icke blott en enda (utan att Chandler för den skull hamnar i dåligt sällskap med Agatha Christie på Orientexpressen). Inte undra på att det blir lite virrigt. Sådant får mindre betydelse om man i stället ser till hans scentekniker och stilkonster.
Censurverket lär ha ingripit när filmatiseringen av ”Den stora sömnen” skulle lanseras i Sverige: den ansågs uppenbarligen vara skadlig för folkhemmet. Man kan komma att tänka på den recensent som tyckte att romanen var så ruskig att alla andra thrillers i jämförelse framstod som rena Nalle Puh-idyllerna. Det är sant att Chandler skrev ett par riktigt otäcka sekvenser, omdömet ter sig idag icke desto mindre skäligen omotiverat. Våldsamheterna finns med nödvändighet där, i änglarnas stad, men man får inte glömma bort att aggressiviteten främst manifesteras på det verbala planet med hjälp av eleganta oförskämdheter och såväl över- som underdrifter. Det nog mer i efterhand mytifierade än genuint mytiska Los Angeles präglas av regn, förruttnelse och korruption, vilket emellanåt får bestämma bildspråket: det är inte för intet världen är en våt tomhet.
Man har frågat sig om Chandler är en politisk författare eller icke. Svaret är förmodligen tämligen enkelt: nej, om man betänker att Marlowe med sitt privata, ej sociala, samvete är totalt ointresserad av arbetarklassens eller de förtryckta minoriteternas situation – men ja, när man begrundar hur Chandler faktiskt belyser politiska, och vad man numera kanske skulle beteckna som strukturella, problem i ett på många sätt högerstyrt USA.
Människoskildringen får vi ofrånkomligen genom berättarjagets synvinklar. Det är Marlowes (val av) iakttagelser och intryck som gäller, och personkarakteriseringen ger stort utrymme åt bland annat färger och bilar och, med Chandlers benägna bistånd, en del betydelsebärande egennamn. Det är ingen slump att en grym torped kör en brun coupé och heter Canino (”den lilla hunden”). Åtskilligt är lika ofrånkomligen typiserat: vi har de rika, samhällets olycksbarn, köpta poliser och så vidare. Den tunga gangstern, den i grått gående Eddie Mars, står över alla misstankar, eftersom han är kapitalstark, har politiska kontakter och åtnjuter den respekt i societeten som framgång ger. Av de båda kvinnliga protagonisterna är den ena en halvlärd och lögnaktig snobb med snygga ben, den andra en fnittrig nymfoman, epileptiker och psykopat. Stereotyperna är när allt kommer omkring inte så orealistiska – om man till nöds accepterar tanken att människor i gemen i sina roller är nog så stereotypa. Schabloniserandet kompenseras till exempel av att en mycket liten karl väger vid pass en slaktartumme, att storasyster Sternwood får lust att kasta en tyngre soffa på Marlowe, och att en gammal mans vita hårtestar klamrar sig fast vid hans huvudsvål likt vilda blommor på en kal klippa.
Marlowe är onekligen också en typ, förmodligen en hjälte för i första hand maskulina läsare på grund av den nervösa – neurotiska? – virilitet som bottnar i en känsla av emotionell och intellektuell överlägsenhet; 2009 skulle han följaktligen vara besvärande politisk inkorrekt i sin syn på kvinnor och homosexuella. Samtidigt blir han alldeles osannolik i sin kamp mot den i hans ögon sjuka moderniteten: en förlegad uppsättning hedersnormer tillåter honom att vid behov inte falla för ens en vacker kvinna, att respektera lagen och att vara skrupulöst ärlig i penningfrågor. Ty pengar korrumperar.
Om sin till undergång dömda riddarromantik är han synnerligen medveten, något som framgår av hans många självironier och, särskilt tydligt, när han med blicken på sitt schackbräde metaforiskt konstaterar att han i natt inte har något på sin trogna springare att göra – vilket får en avslöjande uppföljning när hans mot slutet räddas undan döden av Eddie Mars vackra hustru (som stilenligt döpts till Silver-Wig): där glider romanen över i en uppochnedvänd ”romance”.
Viktigast av allt är dock att Marlowe slutligen misslyckas: den egentliga brottslingen kommer han inte åt, världen befrias aldrig från ondskan. Det nederlaget tvingar honom att på den ofta citerade sistasidan med dess dödstematik dra slutsatsen att han själv nu var en del av den smutsiga byken. ”Den stora sömnen” blir i och med denna bittra final en hårdkokt pessimistisk Bildungsroman, och Chandler är, gissar jag, en pionjär även i det hänseendet att han kan visa större intresse för vad brottet gör med detektiven än för vad detektiven gör åt brottet, en aspekt som på senare tid alltmer har lyfts fram i genren.
Chandler talade någon gång om hur komiskt, ibland burleskt, hans berättande i grunden är, och jag tror att han har helt rätt. Det må räcka med att hänvisa till det avsnitt i ”Den stora sömnen” vari en hysterisk kvinna biter Marlowe i benet och han värjer sig genom att upprepade gånger slå henne i skallen med sin revolver, för att nu inte tala om de många komedidialogerna, som inte har ett dyft med hur folk talar att göra.
De är alltigenom artificiella, men förunderligt ofta kvickt stiliserade i sin replikföring och med sina one-liners . Till detta kommer Chandlers metaforer och liknelser, hur han roar oss med sina välkalkylerade hyperboler och lakonismer och sina förbluffande jämförelser, med sin blandning av banala och poetiska bilder, med sina sofistikerade vulgariteter. Han var nog av och till en i bästa mening maniererad eller preciös estet, som när han låter vad som sägs överflyglas av hur det sägs. Om en besvärlig person inte har vett nog att lämna rummet, är hans hjälte fullt beredd att hämta någon annan som gör det. Det är en fråga om stil och esprit, om ambitionen att via beskrivningar och dialog förmedla ett rikt humoristiskt spektrum av bitvis melodramatisk känsloladdning. Vem annan än Philip Marlowe skulle, ställd inför det faktum att någon släpat bort ett lik och därvid lämnat klackavtryck på mattan, notera att döda män väger mer än brustna hjärtan?
