För 75 år sedan stod Al Capone (1899-1947) – alias Scarface eller The Big Fellow – på höjden av sin makt. En amerikansk storstad, Chicago, hade kapitulerat villkorslöst. Hans konkurrenter var nermejade, borgmästaren i hans händer, polisen köpt. Capone var den amerikanska mardrömmen, en self made man från immigrantslummen, en mångmiljonär ansvarig för minst 400 mord. Han fortsätter att fascinera, och har varit i fokus för många biografier. Den senaste men knappast sista heter Al Capone: A Biography (Greenwood Press, 168 s), och är skriven av Luciano Iorizzo, historieprofessor vid State University of New York.

De många biografierna till trots vet vi egentligen inte så mycket om Capones liv. Han och personerna i hans omgivning hade inget intresse av att dokumentera sin kriminella verksamhet för samtid och eftervärld. Delar av stoffet i Iorizzos bok härrör också från Fred D Pasleys samtida biografi ”Al Capone: The Biography of a Self-Made Man” (1931), som främst bygger på tidens ofta överdrivna kriminaljournalistik. Några grundläggande fakta kännner vi i varje fall till. År 1931 dömdes Capone till elva års fångelse för skattebrott, men frigavs på grund av sjukdom 1939. (Enligt en lag från 1927 måste även inkomster av kriminell verksamhet beskattas, och med hjälp av denna federala lag kunde många av 20-talets gangsters finkas.) Läkarundersökningar i fängelset gav vid handen att Capone led av syfilis, hade missbrukat kokain och hade varit förtjust i alkohol. Dessutom gjordes intelligenstester som visade att han stod på en 13-årings nivå, vilket förmodligen måste syfta på hans bokliga lärdom. Han kan knappast ha varit efterbliven med tanke på hans snabba kriminella karriär.

Alkoholförbudet i USA drevs igenom 1920 och öppnade en enorm marknad för smuggling, hembränning och langning. Förbudet sammanföll också med ett par tekniska landvinningar: bilen och maskingeväret (det senare ett barn av första världskriget), vilka fungerade bra tillsammans för kriminella gäng i storstadens anonymitet. Därmed var scenen inredd för Capone och hans gelikar.

Capone kom till Chicago 1920, med fru och nyfött barn, enrollerad av den undre världens dåvarande härskare, Jonny Torrio. De första åren i Chicago var han okänd, i de små tidningsnotiser han ibland förekom i, ofta med namnet felstavat, anklagades han för saker som rattfylla eller vapeninnehav. Först när Chicagos förstad Cicero föll i Torrios och Capones händer 1924 började han bli känd. Denna händelse visar också de lokala politikernas skuld i gangsterismens framväxt under 20-talet. År 1923 förlorade de styrande republikanerna i Chicago makten till den demokratiska oppositionen. Det republikanska partiet i Cicero oroades av de nya politiska vindarna och kontaktade Torrio och Capone och föreslog en deal: om de garanterade en republikansk valseger så fick de i sin tur fria händer i Cicero. Valdagen i april 1924 blev en demokratisk mardröm – i dubbel bemärkelse. Demokratiska väljare kidnappades eller misshandlades tills de röstade republikanskt. Poliser från Chicago tillkallades och hamnade i gatustrider med Capones folk vid vallokalerna. En republikansk valseger uppnåddes till priset av fyra döda och över 40 sårade på valdagen. Efter detta var Capone immun mot Ciceros polismakt och etablerade snabbt lönnkrogar, spelhålor och bordeller i den tidigare lugna förstaden. Genom sådan verksamhet, som omsatte miljontals dollar per år, kunde mer politiskt och polisiärt beskydd lätt köpas.

Eftersom Capones liv är så okänt – förutom en del färgstarka anekdoter – handlar biografierna ofta om det historiska sammanhanget, om det amerikanska gangsterväldets formativa era. Den kan under 20-talet och början av 30-talet liknas vid en världshistoria i mikroformat. Under det tidiga 20-talet var Chicago ett lapptäcke av feodala gangstervälden, uppbyggda kring personliga lojaliteter. Allas krig mot alla var normen, och heder och hämndmotiv präglade våldet. Skjutandet var ofta spontant och offentligt: gangsterledaren Dion O”Bannion rusade vid ett tillfälle in på en operapremiär på jakt efter en fiende som han besköt i foajén. Jonny Torrio, Capones mentor och föregångare skulle sedan under åren 1922-24 likt en Karl den store samla in alla dessa grupper till ett löst sammanhållet förbund. Hösten 1924 föll detta ihop när Torrio sårades i ett mordförsök och abdikerade i ren förskräckelse, varvid Capone tog över. Därpå drabbades Chicago av ett krig som varade till 1929 (med undantag för tre månaders vapenvila hösten 1926). Då krossades i och med S:t Valentin-massakern slutgiltigt oppositionen. Capone blev herre på täppan.

Mitten av 1920-talet var en excessernas tid, med banketter där gästerna duschade varandra i dyr champagne, och med offentliga avrättningar av konkurrenter. Makten var nära sammankopplad med uppvisandet av makten, man kan kanske i sammanhanget tala om en representativ offentlighet. Diamantbeklädda livremmar var Capones favoritgåva till vänner och lierade och adelsmärket hos Capones baroner. Det fanns en tydlig hederskodex. När Capone Castle, det hotell i förstaden Cicero som var Capones högkvarter, överfölls sensommaren 1926 av Capones fiender avlossades över 1 000 skott mot byggnaden. Capone överlevde, och betalade alla skador på intilliggande butiker och sjukvårdsräkningar åt drabbade ”civila”.

Under tidigt 30-tal skedde en professionalisering och ökad arbetsdelning inom gangstervärlden. Våldet blev mindre spontant och offentligt, proffs skötte denna detalj så diskret som möjligt. Samtidigt blev gangsterledarna mer och mer skeptiska till de ständiga krigen; förutom att de var livsfarliga gav de branschen dålig publicitet och hindrade dem från ett fokusera på kärnverksamheten – att tjäna pengar. En serie konferenser hölls runt om i USA som reglerade territorier och verksamhetsområden. Gangsterismen övergick då i en kapitalistisk fas där ligornas aktiviteter bestämdes i avtal dem emellan, och där krig blev ett störande undantag. När de väl utbröt var de i regel korta men våldsamma. I och med professionaliseringen försvann gangstern från löpsedlarna, och den färgstarke tidigmoderne fursten av Capones format blev otidsenlig.

Som den suverän han var visste Capone värdet av pr och gav många intervjuer. Chicagos kriminalreportrar har efter hand medgivit att de bidrog till att blåsa upp honom som nummer ett i gangstervärlden. I intervjuer och reportage gav han ständigt bilden av sig själv som en person som bara ger folk vad de vill ha: ”Public service är mitt motto”, lär han ha sagt. Chicagoborna ville ha spel, sprit och prostitution, och varför skulle inte han möta efterfrågan? Vad skjutandet och vapnen beträffade så måste han ju få försvara sig mot andra gangsters, resonerade han. Han gav sig inte på vanligt folk, och var ingen simpel tjuv eller bankrånare, enligt sig själv. Och under förbudet bröt ju alla mot lagen: ”Det finns ingen som är helig”, brukade han framhålla.

När man läser Iorizzo slås man av att det kanske inte är någon slump att Capones storhetstid också var en tid som danade personer som Hitler, Mussolini och Stalin. Capone hade visserligen ingen av deras politiska ambitioner. Men deras generation präglades av första världskrigets devalvering av människovärdet, och de delade en positiv syn på våldet samt en misstro mot demokrati och intellektualism. Kanske var Capone medveten om likheterna: vid den extremt mediebevakade rättegången mot honom 1931 kommenterade han fotoblixtarna när han lämnade rättegången med orden ”Oj, man skulle kunna tro att det var Mussolini som kom!” Kopplingen till Mussolini var ingen slump, Capone härstammade från Italien.

Detta faktum berör Kenneth Allsop i sitt klassiska verk ”The Bootleggers: The Story of Chicago”s Prohibition Era” (1961). Nästan alla av 20-talets gangsters hade italienskt, irländskt eller judiskt ursprung. Efternamnen på de mest namnkunniga yrkesförbrytarna som stred och stupade i 20-talets Chicago talar sitt övertydliga språk: Drucci, Zion, O”Donnell, Genna, Goldstein, Tucillo, Esposito, Anselmi, O”Banion, McErlane, Nitti, Aiello, Fischetti och så vidare. Visserligen var det vanligt med namnändringar: Capone hette ursprungligen Alphonse Capone, men amerikaniserade namnet till Al Capone, och hade även ett alias som Al Brown. Hans chefstorped hette ursprungligen James De Mora, men kallade sig Jack McGurn. Man kan hursomhelst undra varför inga skandinaver, tyskar eller centraleuropéer var inblandade i morden och gatustriderna. Svaret står inte att finna i några etniska faktorer, utan i att just italienare, irländare och judar redan i sitt tidigare hemland ofta hade levt i en fientlig omgivning, och att många av dem hade med sig en misstro till överhet och polis i bagaget när de kom till USA. En annan orsak är att dessa var de senast anlända invandrargrupperna, fattigast och med lägst status i det nya landet. Under årens gång har de etablerats och assimilerats och nya grupper har blivit den underklass som haft mest att vinna på kriminalitet.

Etniciteten präglade en del av stridigheterna, men bara delvis: Capones män hade huvudsakligen italienskt påbrå, även om en del judar och irländare stod på hans lönelista. Hans huvudfiende var en irländsk-judisk koalition som också hade italienska stödtrupper. Men överlag var 20-talets gangsters ganska pragmatiska i dessa frågor.

Capone och hans kolleger hade det gemensamt att de i de flesta fall var andra generationens invandrare. Capone föddes i New York av italienska immigranter år 1899. Skapandet av en amerikansk identitet var en viktig del av deras liv. Capone hade ett par ärr på vänstra kinden (därav öknamnet ”Scarface”), som han ofta hävdade härrörde från när han slogs för sitt land i skyttegravarna i Frankrike. I själva verket var de spår av ett knivslagsmål i hans ungdom. Han påstod inför journalister att han lärt sig värdet av kulsprutepistolen av sin sergeant 1917. I själva verket blev han inte ens inkallad. Men i dessa lögner skymtar hans önskan om att visa sig amerikansk.

Klyftan mellan invandrargenerationerna är viktig för att förstå identitetsskapandet. Den första generationen invandrare var – och är – ofta ointresserad av integration: många byar på Sicilien liksom judiska ghetton i Östeuropa flyttade kollektivt till någon gata eller några kvarter i New York eller Chicago. Man behöll ofta språk, maträtter, traditioner och identiteter från hemtrakten och var måttligt intresserade av att bli amerikaner. Men för deras barn, som föddes i USA, blev det nya landet en realitet. Genom skolan lärde de sig språket och amerikanska normer. Föräldrarnas nostalgiska tal om svunna tider och platser de aldrig besökt gav de inte mycket för. Deras nya amerikanska identitet var inte självklar i omgivningens ögon; efternamn och kanske en svag men ändå avslöjande brytning förrådde deras ursprung. De lärde sig snabbt att slummen i Little Italy, de irländska delarna av nedre North Side eller de judiska kvarteren i West Side i Chicago inte gav dem den utbildning och de kontakter som behövdes för att nå den amerikanska drömmen. Därför tog några av dem till andra medel.

Givetvis handlar hela gangsterfenomenet som fick så groteska proportioner i 20-talets Chicago, om att nå den amerikanska drömmen – till varje pris. Cadillacen, cigarren, sedelbunten, respekten, den dyra kostymen och lyxvillan i Florida – allt sådant som Capone och hans likar nästan parodiskt härmade – representerade Amerika, även om Capones Cadillac var bepansrad och försedd med skottgluggar. Vägen från slum och underbetalda jobb, rasism och mindervärdeskomplex är ofta lång och krokig och kan ta flera generationer. Men det fanns en genväg: att bli gangster. Men det var en farlig genväg, de flesta dog med lågskorna på. Capone dog emellertid av syfilis 1947, märkt av långvarig sjukdom och tiden i fängelse. I detta enda avseende var han inte en typisk gangster.