Det sägs att Albert Camus en gång tillsammans med en vän i en algerisk stad råkade bevittna en svår trafikolycka. En buss körde på ett litet barn, som blev svårt skadat. Trafikstockning uppstod, nyfikna strömmade till. Vännen har efteråt berättat hur Camus tog några steg tillbaka från olycksplatsen, lyfte ett finger mot himlen och ropade: ”Han tiger!”

Om anekdoten är sann kan vara svårt att kontrollera, men den förefaller trovärdig. Var och en som bekantat sig med Camus tänkande och författarskap vet att ingenting upprörde honom så mycket som barns lidande. Att barn lider, och ofta oskyldigt, blev för honom det avgörande skälet till att han slutade tro på en god och allsmäktig Gud.

Ingen romangestalt i världslitteraturen älskade Camus mer än Ivan Karamazov i Dostojevskijs roman ”Bröderna Karamazov”. När Ivan uppsöker Aljosja i klostret förklarar han att han omöjligen kan godta Guds skapelse, eftersom den innehåller så mycket lidande och meningslös ondska. Att människan, Guds avbild, förmår utvinna så stor sadistisk njutning i att plåga djur och småbarn, upprör honom särskilt. Exempel på grym brutalitet radas upp i tät följd: turkiska soldater som spetsar spädbarn på sina bajonetter i åsynen av deras mödrar, godsägaren vars favorithund skadats av en liten pojke och som låter den lille förövaren till straff löpa gatlopp, allt medan kopplet av hundar hetsas på honom och sliter honom i stycken.

Ivans samvetsfråga till Aljosja blir hur allt detta lidande kan rättfärdigas ur kristen synpunkt. Kan man alls godta tanken att oskyldiga barn måste undergå så mycken besinningslös tortyr, bara för att sona förfädernas missgärningar eller för att rättfärdiga den slutliga gudomliga harmonin? Den gudlöse Ivan har sitt svar klart och formulerar det i ett av den ryska romankonstens mest berömda yttranden: ”Om barns lidanden är det pris som måste läggas till den summa av lidande som krävs för att köpa sanningen, då vill jag redan från början hävda, att sanningen inte är värd ett sådant pris.”

I Albert Camus stora filosofiska essä ”Människans revolt” framställs Ivan Karamazov som ett typexempel på den föredömlige metafysiske revoltören. Ivan är en hederlig människa som låter rättvisan och solidariteten med de värnlösa små gå före alla religiösa tröstegrunder. Han avsätter Gud med hänvisning till att barns lidande omöjligen får tolereras. Här känner Albert Camus igen sig, i Ivan Karamazov ser han en själsfrände.


Det intressanta är nu att Camus, fastän han inte trodde på vare sig Gud eller på uppståndelsen eller ett evigt liv, likafullt ogärna ville kalla sig ateist. I en intervju strax efter det att han tilldelats Nobelpriset 1957 förklarade han: ”Jag tror inte på Gud och är inte ateist”. I andra sammanhang deklarerade han, att den aggressiva ateismen ofta tycktes honom vulgär och förbrukad. Om han själv inte trodde på Guds existens, ville han för den skull inte omvända andra till sin egen otro.

Genom denne agnostikers produktion löper också en förståelsefull dialog med flera av kristenhetens förgrundsgestalter: först och främst hans algeriske landsman filosofen Augustinus, vidare Franciscus av Assisi och Blaise Pascal. Deras radikalism tilltalar Camus, även om han inte delar deras övertygelse. Och inför Kristusgestalten är han starkt kluven. Med människan Kristus, som värnar om de fattiga, oansenliga och små och som överges av sin gud på korset, känner han stark samhörighet. Men dennes gudomlighet, hans uppståndelse, återkomst och förkunnelse av gudsriket och ett evigt liv står han främmande inför.

Det har skrivits många hyllmeter om Camus förhållande till kristendomen. Men sällan har frågan penetrerats så grundligt som i en nyutkommen fransk volym, Camus la philosophie et le christianisme (red Hubert Faes och Guy Basset, i serien ”La nuit surveillée”, Cerf, 288 s). Noga taget handlar det om en rapport från ett katolskt symposium i Paris i mars 2010, där sammanlagt 14 medverkande – flertalet professorer från skilda universitet i Frankrike men också några från London, Bryssel och Bonn – analyserar skilda aspekter av den komplicerade frågan om Camus livsåskådning.

Flertalet av bidragsgivarna är katoliker. Men såvitt jag kan finna görs inga opassande försök att kristna Camus mot hans vilja, i det stora hela respekterar man hans hållning som icke-troende. Möjligen görs han ibland alltför mycket till filosof, man gör klokt i att hålla i minnet att Camus själv aldrig ville bli betraktad som filosof utan först och främst som skönlitterär författare. Dialektiken och de ständiga logiska motsättningarna, som utmärker hans tänkande, var för honom ingen belastning utan skapande tillgångar i det skönlitterära arbetet.

En annan svaghet i boken är att man ibland inte tillbörligt beaktar att Camus förändras starkt under loppet av sitt liv. De ståndpunkter han förfäktar när han predikar ”det absurdas filosofi” i ”Myten om Sisyfos” (1942), är till exempel inte desamma som sedan möter oss i utläggningen av ”revoltens filosofi” i ”Människans revolt” (1951). Och återigen helt annorlunda är problemläget i de sena verken, i många av pjäserna och exempelvis romanen ”Fallet” (1956).


Onekligen är frågan om Camus otro invecklad. Man får minnas utgångsläget. Camus föddes in i en extremt fattig och intellektuellt torftig miljö i det franska Algeriet. Fadern stupade i slaget vid Marne i första världskriget, när Albert var ett år gammal. Modern, av spansk härkomst, var analfabet och helt döv. Efter makens död flyttade hon till sin mamma, försörjde sig som hemhjälp och köksa i främmande familjer och lämnade hela sin dagsinkomst åt modern. I en slumbostad på tre rum bodde fem personer: mormodern, modern, Albert, hans bror och en grovarbetande morbror, som i stort sett var stum.

I hemmet rådde en konventionell men ganska oreflekterad katolicism, man lät döpa, konfirmera, gifta och begrava sig i kyrkan men gick aldrig i mässan på söndagarna, biktade sig aldrig och var i stort sett inte utövande. Albert skildrar modern som vidskeplig och relikdyrkande men hyllar henne samtidigt som en sinnebild av evangelisk fattigdom och enkel fromhet, närapå ett slags kvinnlig furst Mysjkin. Denna moder, som varken kunde läsa eller skriva, var han djupt fäst vid. Till henne gick gärna hans tankar när han ville beskriva det heliga i tillvaron.

Med tiden avancerade Albert Camus intellektuellt. En katolsk filosofilärare Jean Grenier blev hans mentor, impulsgivare och nära vän. När han i sin Ècole normale supérieure skriver en examensuppsats, handlar den om nyplatonismens och kristendomens metafysik. Redan här spelar han ut det grekiska tänkandet mot det kristna och förfäktar en av sina älsklingstankar, att Medelhavsmänniskan med sin kärlek till solen och sinnesnjutningen övervinner och mildrar alla slutna system och ideologier. Den judiskt lagiska kristendomen får till exempel en mjukare framtoning hos algeriern Augustinus. Hos Augustinus fäster han stort avseende vid dennes berömda nådebegrepp. Och man märker att han efter hand gärna motiverar sin egen religiösa position genom att använda Augustinus predestinationstankar. Om han själv omöjligen kan tro, beror det på att Vår Herre tydligen inte behagat predestinera honom till att bli en kristen. Han har helt enkelt inte undfått nåden, voilà tout!

Under mellankrigstiden och andra världskriget skärptes positionerna. Camus engagerade sig i motståndsrörelsen mot fascismen i Spanien och den tyska naziockupationen av Frankrike. Han övergav sin egen kommunism och blev med tiden en svår vedersakare av både kommunism och kristendom, mellan vilka han tyckte sig urskilja en hemlig inre släktskap. I ”Människans revolt” beskriver han släktskapen närmare. Den kristna historiefilosofin låter förstå att allt som gått snett här i tillvaron skall få sin förklaring på domens dag och att allt skall ställas till rätta, när Gudsriket inträffar och evigheten randas. På motsvarande vis menar marxisterna att varjehanda illgärningar och galenskaper i nuet kan rättfärdigas, ifall de bara gagnar det stora målet i framtiden, det klasslösa samhället.

För de kristna ägde uppenbarelsen rum en gång i det förflutna, för marxisterna kommer den att inträffa vid historiens slut. Men ingendera av dessa historietolkningar vill Camus ansluta sig till. Människan lever här och nu, inte för något hinsides eller för något kommande, hennes handlingar och hennes lidande rättfärdigas aldrig av vad som hänt i det förflutna eller vad som skall inträffa vid historiens slut. Hon måste själv ta sitt öde i egna händer, bekämpa lidandet i nuet och se till att hon själv skapar mening, vad sedan än det historiska förloppet har i beredskap åt henne.

Med sådana kätterska paroller gick marxisten Sartre och humanisten Camus helt åtskils, politiskt kämpade de båda vännerna inte längre utmed samma front. Men också religiöst föreligger en stor skillnad mellan dem. Medan ateisten Sartres position är så mycket mer resolut och kompromisslös, finns hos Camus hela tiden en hemlig saknad efter en förlorad Gud. Inte för intet märker man hur ”den gud som inte finns” hela tiden upptar honom, plågar honom och oupphörligen återkommer i hans skriverier. Det är som om de fadermord han ständigt skildrar i ”Människans revolt” alltid förutsätter en större metafysisk revolt, mot den Fadersgestalt som sägs trona i himlen, han som tiger inför barnens lidande.


Om den vidräkning som Camus i övrigt företar med kristen tradition och kristet tänkande behöver vi här inte orda utförligare. Anmärkas bör, att Camus har en klar blick för att också hans egen revoltfilosofi är behäftad med stora brister. I sina yttersta konsekvenser, menar han, riskerar den att frammana nihilism, värdeförfall och människoförakt. ”Om Gud är död, så är allting tillåtet”, yttrade Nietzsche.

Camus inser att revolttänkandet – åtminstone i sina avarter – mycket lätt kan leda ut i massdeportationer och folkmord, att vägen mynnar ut i Auschwitz och Gulag. Därför vidtar han vanmäktiga försök att säkra en ny värdegrund för sin sekulariserade humanism. Hur motiverar vi livets helgd? blir hans ständigt återkommande fråga. Vilken värdebas utgår vi egentligen från, när vi anser oss böra bekämpa lidandet? Finns det någon plats kvar för det heliga i den nutida, avsakraliserade tillvaron? Camus tänker sig att romanförfattaren och konstnären kanske kan skapa ”epifanier” eller ”teofanier” som i någon mån ersätter den andakt och hängivelse som de troende fordomdags erfor inför altaret eller ikonostasen. Men det märks att han hela tiden är osäker på om hans experiment som värdeskapare egentligen håller.

När Albert Camus 46 år gammal omkom i en bilolycka hade han hunnit bli intellektuell idol och talesman för en hel generation av ungdomar i Europa. Många svenska gymnasister hade läst honom redan innan han tilldelats Nobelpriset. Ända in i det sista fortsatte han dialogen med sina kristna meningsmotståndare. Säkert är det ingen slump, att redan hans boktitlar ger ekon av kristna föreställningar, ”L’Exil et le royaume” (Exilen och kungadömet) associerar till tanken på gudsriket, ”Fallet” har sin bakgrund i syndafallet och ”Den första människan” alluderar på Första Mosebok och Adam. Men också djupare förbindelselinjer och vallgravar löper mellan hans tanke och kristen tro. I Frankrike förs fortfarande härom en intellektuellt vital debatt.