För snart 50 år sedan fick Albert Camus Nobelpriset. Vid en presskonferens i Stockholm den 12 december 1957 tillfrågades han av en algerisk student om sin syn på det då pågående Algerietkriget. Den sammanfattning av hans svar som kunde läsas i pressen blev i sin förenkling missvisande och ledde till en bitvis hätsk debatt. Enligt tidningarna hade Camus sagt sig föredra sin mor framför rättvisan. I verkligheten var hans uttalande betydligt mer nyanserat. Han hade, liksom tidigare, tagit avstånd från all form av terrorism och framhållit att han trodde på rättvisan och på ett Algeriet där de två folken, fransmän och araber, kunde leva i fred och jämlikhet. Men om det gällde skulle han försvara sin mor framför rättvisan. I debatten beskylldes Camus för att stå på kolonisatörernas och förtryckarnas sida i stället för att ta ställning för araberna, de koloniserade och förtryckta.

När Camus tog till orda på presskonferensen i Stockholm hade han under två år (1956–57) inte offentligt uttalat sig om kriget. Den algeriska frågan hade dock engagerat honom långt innan kriget bröt ut i november 1954. Han arbetade sedan länge för att få till stånd ett samarbete mellan länderna runt Medelhavet och drömde om en Medelhavscivilisation, där europeisk och arabisk kultur skulle förenas och en vikänsla utvecklas. Efter krigsslutet 1945 publicerade han sex artiklar i motståndsrörelsens tidskrift Combat. Där krävde han en totalrevision av Frankrikes politik i Algeriet och önskade framförallt ett demokratiskt Algeriet.

År 1958 gav Gallimard ut ”Actuelles III, Chroniques algériennes”, där Camus politiska texter under mer än 20 år samlats, en utgåva som dock gick ganska obemärkt förbi. Vad som främst gjorde att Camus ofta misstolkades i fråga om Algeriet var att han under kriget ihärdigt vägrat att ta ställning för någondera sidan, varken den algeriska eller den franska. För honom gällde inte antingen eller utan både och. Han trodde på en dialog mellan de olika parterna. Den position han intog var i mångas ögon – även i hans vänners – orealistisk och utopisk, vilket gjorde att han angreps från båda falanger av de stridande. Camus ansåg själv att han i det krig som pågick hörde hemma på båda sidor, eller om man så vill på ingen sida. Sammanfattningsvis var hans inställning alltför idealistisk för att han skulle få gehör för sina åsikter i den upphetsade atmosfär som rådde under krigsåren. Det gick så långt att Camus 1956 drevs ut ur Algeriet av de sina, en händelse som bidrog till hans isolering och till hans beslut att inte längre offentligt yttra sig om kriget.

I Camus litterära verk är exilen och främlingskapet några av knutpunkterna. Hur dessa teman behandlas och hur de intimt hör ihop med Algerietfrågan är ämnet för en nyutkommen studie med titeln Albert Camus. L‘exil absolu (Éditions Manucius, 195 s) av Jean-Jacques Gonzales, filosof och författare, bosatt i Paris. Prototypen för den som står helt isolerad är Meursault, huvudperson i Camus roman ”Främlingen”, utgiven 1942. Meursaults utanförskap var något som Camus själv känt av. I sina ”Carnets” skrev han 1940 mitt uppe i arbetet på sin roman: ”Jag är inte härifrån, inte från någon annanstans heller. Och världen är inte annat än ett okänt landskap, där hjärtat inte finner något fäste. Främmande, vem kan veta vad detta ord vill säga? Främmande, jag måste erkänna att för mig är allt främmande”.

Med dessa formuleringar utstakades vägen för det fortsatta skrivandet. Det gällde att finna svar på vad ordet främmande innebar, en fråga som Camus brottades med alltifrån ”Främlingen” via ”Pesten” (1947) till den postumt utgivna ”Den första människan” (1994). Camus väg till ett svar var lång och slingrande, någon gång lämnad för ett sidospår men aldrig helt övergiven. Det är denna väg som Gonzales noggrant frilägger i sin bok. Han visar hur Camus i bok efter bok tagit upp avsaknaden av härkomst och idogt strävat efter att sätta ord på denna brist. Känslan av total exil, som är kännetecknande för såväl romanerna som de filosofiska verken, diskuterar Gonzales i förhållande till vad han kallar Camus algeriska position. Denna position har varit avgörande inte bara för Camus politiska ställningstagande utan även för hans syn på filosofi, litteratur och estetik.

Gonzales urskiljer hos Camus både en geografisk och en språklig exil. Som fransman i Algeriet (så kallad pied noir) växte Camus upp i ett land som inte var hans. Algeriets historia börjar inte 1830, när fransmännen kom dit för första gången. Sedan länge fanns arabernas Algeriet, och araberna markerade ofta ett avstånd visavi fransmännen. Liksom andra fransmän i Algeriet talade inte Camus arabiska. Han hörde omkring sig ett språk som han inte förstod och aldrig lärde sig, vilket bidrog till hans utanförskap.

När Camus började skolan i Alger var det Frankrike som stod i centrum. I läroböckerna mötte han texter och bilder som berättade om snö, floder och gröna ängar med betande kor, inget som han kunde relatera till sin egen miljö. Men detta avlägsna och främmande land var la patrie. Det Frankrike som var närvarande i skolan var för skolpojken Camus något exotiskt och okänt, medan Algeriet, det bekanta och i vardagen närvarande, inte gavs något utrymme. Så gödslades en jordmån för främlingskap.

Gonzales betonar att det var Algeriet som fick Camus att skriva. Camus litterära territorium var Algeriet, och den historia han i olika varianter berättar är den om kolonialismen. Han sökte en plats utifrån vilken världen kunde förstås. Alla hans böcker liknar därigenom varandra, den ena speglar och förklarar den andra. Camus återvänder i sitt skrivande alltid till den punkt där han började. När han skulle skriva ”Den första människan”, den starkt självbiografiska roman som han tidigt började skissera men som kom ut i ofullbordat skick först 1994, drygt 30 år efter hans död, uppsökte han bibliotek och arkiv i Algeriet. Men han fann inga spår efter sina förfäder, inget om sin egen historia. Hans frågor blev utan svar. Det är ur denna brist på ursprung, ur det anonyma som hans författarskap har utvecklats. Camus får enligt Gonzales formulering ”skriva för att födas”. Som författare skapar han sin egen födelse.

En avgörande händelse i detta avseende var när han uppsökte sin fars grav på krigskyrkogården i Saint-Brieuc i Bretagne. Fadern var en av de tusentals unga män som dog i första världskriget. Liksom så många andra försvann han i ”den stora glömska som var det definitiva fäderneslandet för män av hans slag” skriver Camus i ”Den första människan”. Denna roman skrevs för att ge ord åt dem som inte längre fanns, som inte längre hade någon röst. Camus ville få de besegrade att tala, alla de som historien hade begravt och glömt.

När Camus misslyckades med att finna ett eget förflutet, vände han sig längre tillbaka i tiden.

Han sökte sig till minnen som inte var hans egna, till antiken och dess ruiner. Dem fann han bland annat i den algeriska staden Tipasa, där handlingen i en av novellerna i ”Noces” (1938) utspelas. I Camus verk skildras också intensivt och glödande Algeriets geografi och dess storslagna natur, den heta solen, vinden, havet, öknen och nattens väldighet. Känslan av utanförskap gestaltas i de fiktiva personernas möte med araberna. Den kvinnliga huvudpersonen i en av hans noveller tycker sig leva i ett land utan nåd, beläget vid världens ände, där det inte finns någon plats för henne. De tysta araberna betraktar henne utan att se henne. Hon är en skugga bland skuggor. Denna och liknande beskrivningar av en situation, där man var främmande inför sitt eget land, varken arab eller fransman och därmed förskjuten av båda samhällena, utsattes ibland för kritik, bland annat av Edward Said. Men för Camus handlade det inte om ett förnekande av det arabiska, snarare om en bekräftelse av det faktum att det var araberna som ägde sanningen om sitt land.

I Camus sökande efter det ursprungliga, efter en fosterjord som var hans, uppstår en glidning mellan å ena sidan det som har en konkret förankring, till exempel fosterlandet, släkten, kulturen, politiken, moralen eller kriget och å den andra det som rör det ontologiska, de allmänna villkoren för den mänskliga existensen. I sin analys av Camus romaner visar Gonzales hur de genomkorsas av en oavbruten rörelse mellan dessa två poler, den historiska och den ontologiska. Författarskapet kan också beskrivas som en resa utan karta. Under denna resa har Camus inspirerats av andra författare, däribland Herman Melville. Denne hade enligt Camus aldrig skrivit annat än en och samma bok, berättelsen om en resa utan slut och utan vila. Melvilles stora roman ”Moby Dick” har fungerat som en katalysator för Camus i hans syn på människans existentiella situation, kommen ur intet, på väg mot intet. Vad som är unikt för Camus är att denna situation konkret och historiskt fanns gestaltad i kolonialismens Algeriet, där han föddes 1913. Där finner man också, hävdar Gonzales, källan till hans författarskap och litterära stil samt till hans svåra balansgång mellan Algeriet och Frankrike.

Hos Camus fanns även en dragkamp mellan filosofin och litteraturen. Bergson och Nietzsche var filosofer som betydde mycket för honom. Men Bergson gjorde honom besviken, eftersom han lade alltför stor vikt vid förnuftet. Därmed försvann den spänning mellan förnuft och känsla som var väsentlig för Camus: ”Konsten ska inte påvisa, den ska suggerera, skapa spänning och gärna utgå från myten eller parabeln”. Att han valde att verka som författare och inte som filosof förklarade Camus på följande sätt: ”Jag tänker enligt orden och inte enligt idéer”.

Camus arbetade för det mesta parallellt med filosofiska och litterära texter. I hans skönlitterära verk finns också invävt filosofiskt tankegods. I romanerna utvecklade han sin absurdistiska filosofi, enligt vilken all sann kunskap är omöjlig. Problemet där gäller hur man ska finna mening i det som inte har någon mening. Det absurda föds när människans vädjan konfronteras med världens oresonliga tystnad. Denna tystnad, som Camus själv ställdes inför både genom sin nästan döva och mycket tillbakadragna mor och genom det koloniserade Algeriet, ser Gonzales som ett förspel till skrivandet. Den absurda människan är hos Camus först och främst konstnär och författare.

Camus hade tidigt planer på att skriva om det absurda. Essäsamlingen ”Myten om Sisyfos” som huvudsakligen ägnas absurdismen kom ut 1942, samma år som ”Främlingen”. Absurdismen som filosofi harmonierar synnerligen väl med romanens exiltema. Exiltemat är framträdande också i ”Pesten”, där alla de möjligheter som erbjuds människan inför livets absurditet passerar revy. Genom pesten förlorar människan sin förmåga till vänskap och kärlek. För sådana känslor krävs en framtid, och i den pestdrabbade staden tvingas man leva var och en för sig dag för dag.

Tack vare det exilperspektiv som Gonzales konsekvent anlagt i sin bok om Camus har han på ett intressant sätt visat hur ett författarskap växer fram. Han låter oss se hur Camus prövar olika vägar men alltid blir trogen sin algeriska position, trots att den obönhörligen leder till ensamhet och isolering.