Ett av de avgörande ögonblicken
i Roms historia inträffade i januari år 49 f Kr. Från Ravenna i provinsen Gallien korsade Julius Caesar floden Rubicon med sin här och tågade in i Italien. Aktionen var en krigsförklaring mot Pompejus och den romerska senaten och startsignalen till ett blodigt inbördeskrig. Caesar själv var fullt medveten om det avgörande i företaget och skall först efter en lång natts grubblande ha drivit sina mannar över floden, yttrande de sedermera bevingade orden: ”Tärningen är kastad!”

Ända sedan Caesars egen tid har historiker analyserat betydelsen av flodövergången. Mindre uppmärksammat är hur Caesar tog sig från Ravenna till Rubicon. Den romerske historikern Suetonius noterar, liksom i förbifarten: ”När facklorna slocknat råkade Caesar på avvägar och irrade länge omkring på måfå. Vid daggryningen fann han äntligen en vägvisare och på mycket smala gångstigar lyckades han slutligen finna rätta vägen.” Bilden av Caesar som driver runt i landskapet på väg att förändra historiens gång är roande, men uttalandet är även ur andra aspekter uppseendeväckande. Hur kunde Caesar, en man hyllad som en av tidernas dugligaste härförare och strateger, gå vilse i det relativt lättfunna området norr om Rubicon, en plats han otaliga gånger genomkorsat? Visst kan mörker förvilla, men varför behövde Caesar ta hjälp av en vägvisare när dagsljuset väl återkommit?

Frågorna ställs av C R Whittaker i Rome and Its Frontiers: The Dynamics of Empire (Routledge, 246 s). Boken behandlar aspekter av det romerska rikets gränstrakter i tio avsnitt, varav sju redan tidigare publicerats i artikelform. Bland de innehållsmässigt delvis åtskilda, men välskrivna, stimulerande och högaktuella kapitlen fastnar jag särskilt för diskussionen i avsnittet om Roms geografiska perception där vi möter Caesar på väg mot Rubicon, ”Mental Maps and Frontiers: Seeing Like a Roman”.

Whittakers till synes enkla svar på frågan om varför Caesar gick vilse är att den romerske härföraren saknade en karta. Visserligen, poängterar Whittaker, existerade kartor under romersk tid, men dels var dessa betydligt färre än vad man traditionellt ansett, dels saknade de i stor utsträckning praktisk användning. Med denna ståndpunkt markerar Whittaker sitt ställningstagande i den påtagligt skarpa debatt som sedan ett drygt decennium förs bland antikhistoriker involverade i frågor kring romersk rumsuppfattning. I strid med den tidigare generellt accepterade uppfattningen har på senare år ett flertal forskare ifrågasatt en spridd förekomst och användning av kartor i antikens Rom. Debatten har många gånger varit hätsk. Inte minst väckte den tyske antikhistorikern Kai Brodersen starka känslor då han 1995, liksom nu Whittaker, hävdade att romarna använde sig av kartor i mycket begränsad omfattning (”Terra cognita. Studien zur römischen Raumerfassung”). För en recensent ansågs blotta tanken att Rom saknade kartor så befängd att han önskade Brodersen – med eller utan karta – till Timbuktu!

Faktum är dock att det finns mycket lite i det antika källmaterialet som stöder den traditionella uppfattningen om en utbredd romersk kartanvändning. Caesar nämner över huvud taget inga kartor i sina böcker om det galliska kriget, och då andra romerska skribenter någon enstaka gång berör kartor är terminologin varierande och tolkningen osäker.

Vidare har den romerska tiden lämnat efter sig ytterst få fysiska spår av kartor som tecknar ett större geografiskt område. Ett undantag utgörs av den välkända Peutingerkartan, ”Tabula Peutingeriana”, en medeltida kopia av ett romerskt original från 300-talet. Kartan finns bevarad på en sju meter lång och 34 centimeter hög pergamentsrulle och representerar hela den då kända världen i ytterst schematisk form. Hav, sjöar, berg och floder finns grafiskt markerade, men det som dominerar framställningen är vägnätet – kartan avbildar hela 112 000 kilometer romersk väg. Längs vägarna visas symboler för och namn på städer, vägstationer, värdshus, sevärda monument, och framför allt markeras avstånden dem emellan (6 000 uppmätta distanser finns noterade).

Peutingerkartan är inte ritad skalenligt utan skall snarast betraktas som en tecknad färdbeskrivning som markerar rastplatser och sevärdheter längs givna vägrutter. En nära parallell finner vi i itinerarierna, vägbeskrivningar bevarade i latinsk litteratur och inskrifter. Även här ges information i huvudsak om platsnamn och avstånd längs ett antal vägsträckor. Liksom Peutingerkartan är itinerarierna kraftigt förenklade konstruktioner av rummets flerdimensionella geografi. Ändå är de fullt begripliga och ytterst ändamålsenliga. Itinerarierna användes säkerligen av handelsmän och andra fredligt sinnade resenärer, men tjänade framför allt den romerska armén, som för förflyttningar riket runt krävde effektiv information kring distanser och rastplatser.

Whittaker poängterar itinerariets centrala roll som både reflektion och aktiv förmedlare av geografiska konstruktioner i antikens Rom. Han menar att det romerska rummet definierades av itinerariet, eftersom det var från vägen som romarna upplevde, beskrev, förstod och kontrollerade omgivningen. Alla vägar bar från Rom.

Whittaker använder sig av begreppet ”hodologiskt” synsätt (efter grekiskans hodos, väg). Termen myntades redan 1984 av den italienske antikvetaren Pietro Janni i ”La mappa e il periplo. Cartografia antica e spazio odologico”, men eftersom hans tes var kontroversiell (och boken inte utkom på engelska) är det egentligen först nu som begreppet har kommit att prövas och utvecklas inom antikforskningen. När Janni presenterade romarnas världssyn som hodologisk, menade han att de uppfattade omgivningen enligt ett endimensionellt, linjärt ”vägtänkande” snarare än ett flerdimensionellt kartperspektiv. Men såg helt enkelt inte världen ”uppifrån” enligt en gemensamt accepterad helhetsmall.

Snarare betraktades den horisontellt från markplanet. Geografiska beskrivningar utgår från den enskilde resenären, som under sin färd möter städer, rastplatser och landmärken som han beskriver i tur och ordning. Avståndsbedömningar är visserligen centrala, men ges oftast i ganska vaga termer om dagsmarscher och sätts inte in i ett större rumsperspektiv. Så får vi veta hur långt det är mellan punkt A och B, liksom mellan B och C, men förhållandet mellan A och C förblir oklart, liksom även området inramat av de tre punkterna.
Att romarna var bra på att bygga vägar har vi veta länge. Att säga att Rom betraktade sin omvärld från dessa vägar låter i sig inte särskilt kontroversiellt. Hur kommer det sig då att de teser som presenteras av Janni, Brodersen och nu Whittaker möter ett så känsloladdat motstånd inom delar av den antikhistoriska forskarvärlden?

En förklaring torde finnas i Jannis tydligt evolutionistiska synsätt. Det skalenliga kartseendet representerar enligt honom ett högre steg i den mänskliga utvecklingen än det hodologiska. Först under senmedeltiden började ett verkligt karttänkande utvecklas och följaktligen var romarna helt enkelt oförmögna att tänka i vårt moderna uppifrånperspektiv. Ingen skulle i dag längre hävda att medeltidens tänkande stod det antika efter. Ändå har det, explicit eller implicit, varit svåraccepterat att romarna, dessa rationella, kraftfulla och praktiska världsdominanter, tillika nära arvtagare till den grekiska vetenskapens omfattande framsteg, skulle placeras i samma geografisk-mentala sfär som medeltidens pilgrimer. Ingen förnekar att det medeltida itinerariet har antika förebilder. Men den vedertagna uppfattningen har varit att romarna parallellt med vägbeskrivningen använt skalenliga kartor, en tradition som med medeltidens inträde dött ut.

En annan förklaring till motståndet mot den hodologiska förklaringsmodellen står att finna i det traditionellt starka bandet mellan studiet av historia och geografi. Otaliga större vetenskapliga projekt har i århundraden skalenligt kartlagt den antika världen, och den historiska atlasen är ett måste för varje student och forskare inom fältet. Detaljer i det historiska skeendet blir begripliga först då vi placerar in dem i vår gemensamma mentala bild av världen som finns uttryckt i kartform. Steget till identifikation med den antike betraktaren är bedrägligt nära; när vi ser på kartan hur Caesar erövrade Gallien eller hur Trajanus anföll Dakien tror vi oss också förstå hur de antika härförarna föreställde sig fiendeland. Omedvetet placerar vi vår karta i handen på Caesar och Trajanus. Kartan över antiken blir antikens egen.

Om man nu som Janni, Brodersen och Whittaker menar att Rom inte betraktade och förstod sin omgivning huvudsakligen i enighet med vårt moderna kartperspektiv kan man i förlängningen hävda att mycket av våra tolkningar kring Roms agerande gjorts utifrån anakronistiska premisser. I det perspektivet utmanar tesen om det hodologiska tänkandet ett flertal traditionella sanningar. Inte minst gäller detta synen på det romerska imperiet. En sak är att acceptera att den enkle slaven i Roms utkant eller bonden på den mellanitaliska lantgården inte såg världen flerdimensionellt. Svårare blir det när diskussionen inbegriper statsmakten Rom och dess militära agerande. Antar vi tesen om det hodologiska synsättet innebär det de facto att ett av tidernas största riken erövrade och behärskade hela den dåtida världen utan hjälp av skalenliga kartor.

Konsekvensen för den ständigt aktuella frågan om Roms strategiska principer är tydlig – utan kartor i skala kan man svårligen tolka romarnas militära handlande utifrån en geografisk-politisk helhetsplan. Whittaker avfärdar också tanken på en centralmakt som i enlighet med en storskalig strategisk plan strävade efter att upprätthålla starka, linjära och tydligt synliga försvarslinjer mot fiendeland. Själva tanken på defensiva gränser var i själva verket främmande för det romerska psyket. Världserövringen var för romarna gudabestämd och ideologin premierade värden som krigiskt mod och segervunnen ära. Detta är i sig inget nytt, men Whittaker stärker bilden genom att visa hur Roms gränser varken fungerade som linjära avgränsningar eller mentala begränsningar.

Även fallet ”gräns” belastas av vår moderna föreställning; termen minner om nationalstatliga passkontroller, Berlinmurar och filmsekvenser med James Bond som åker pulka på cellofodral och räddar sig över i det demokratiska väst i samma millisekund som han duckar under gränsbommen. Men fixerade gränser strider mot bristen på storgeografiskt rumstänkande och var främmande för den romerska imperietanken, visar Whittaker, och påpekar att man i tidens resebeskrivningar färdades över och förbi rikets gräns utan att notera passagen in i ett annat territorium. Den romerska offensiven fortsatte också förbi både naturliga gränser som Rhen, Donau och Eufrat, och konstruerade som Hadrianus mur.

Det hodologiska perspektivet utmanar Romforskningen att omvärdera och ompröva etablerade sanningar. Tiden har hunnit ikapp debatten och det är troligt att oppositionen mot Whittakers ställningstagande kommer att vara mindre accentuerad än det tidigare uppskruvade motståndet mot Janni och Brodersen. Fler gränser finns dock att passera. Än så länge har den antikhistoriska debatten i stort sätt stannat vid att dryfta förekomsten av skalenliga kartor och Roms strategiska principer. Men om romarna såg omvärlden från ett vägperspektiv bör detta avspeglas också inom andra aspekter av romerskt liv och tankesätt. Vad händer exempelvis med vår förståelse för romersk konst och litteratur när vi läser pompejanskt väggmåleri eller latinska plats- och konstbeskrivningar med utgångspunkt från itinerariets enskilde betraktare på väg mellan två punkter, snarare än ”uppifrån” med krav på enhetlig tematik och helhetssammanhang? Det hodologiska perspektivet öppnar nya vägar för Romforskningen.