Det var inte domstolen som förföljde Josef K, utan Josef K som jagade domstolen, den Högsta Instans han önskade dömas av. Bruno Schulz, mindre känd än Franz Kafka men en lika lysande författare, såg detta. Hans läsning av ”Processen” hör inte till de vanligare, de brukar handla om den anonyma maktens strupgrepp på människan. Men Schulz urskiljde Gud i Kafkas verk, och det är vad det nedanstånde ska handla om.
Kafka och den elva år yngre Schulz föddes båda i Kakanien, ”K und K”, kungligt och kejserligt, vilket av belackarna (som Robert Musil) utlästes ”kaka” som på tyska betyder skit. Österrike-Ungern var före första världskriget en intrikat väv av politisk repression. Och en söndervittrande lerklump, som efter kriget ynglade av sig i nymornade nationalstater. Men vilken explosion var inte imperiet på det kulturella planet: Sigmund Freud, Rainer Maria Rilke, Karl Korsch, Albert Einstein, Franz Werfel. Man kan fortsätta: Jaroslav Hasek, Martin Buber, Joseph Roth, Samuel Agnon, Franz Kafka. Alla var inte judar men många var det.
Namnet Kafka har trots ljudlikheten inget med Kakanien att göra. Det betyder kaja, en fågel. Ändå är det kakaniskt, eftersom dekret ovanifrån krävt att judiska namn skulle förtyskas. Och man undrar om Franz Kafkas sällsamma författarskap, absurt och med becksvart humor, skulle ha kunnat uppstå någon annanstans? Militarismen, den svällande byråkratin, den orubbliga patriarkalismen och det stelbenta upprätthållandet av skillnader mellan människor och klasser flyter tätt under ytan i hans berättelser.
Katastrofen kom och blev gigantisk. Första världskriget kan i efterhand ses som en rak transportsträcka till det andra. Om Europa efter det första kriget var sönderslaget och förlusterna omätbara, både fysiska och andliga, så medförde det andra världskriget, inte minst genom Förintelsen, ett moraliskt sönderfall som fortfarande är osmält. Före första världskriget fanns en rik judisk kultur i Kakanien; efter andra kriget var den mer eller mindre sönderslagen.
Intresset för mellankrigstiden i Centraleuropa är stort, inte minst för den judiska och intellektuella miljö som frambragte så många högt begåvade konstnärer och vetenskapsmän. I oktober öppnas en utställning på Judiska museet i Stockholm, ”Franz Kafka och Bruno Schulz – gränslandets mästare”, och det finns skäl att se vilka beröringspunkter som finns mellan dem.
Kafka känner alla till. Hans samlade författarskap nyöversätts i rask takt till svenska av Hans Blomqvist och Erik Ågren (senaste volymen är den gripande ”Brevet till fadern”, recenserad i SvD 11/9). Också Schulz två berättelsesamlingar finns i svensk översättning av Johan Malm, ”Kanelbutikerna” 1983 och ”Sanatoriet Timglaset” 1987. En undersökning på nätet visar emellertid att det inte finns ett enda exemplar kvar på något svenskt antikvariat. Norstedts utlovar inför utställningen ett nytryck på print-on-demand, glädjande för alla Schulzälskare. Till dem hörde Göran Tunström, som i essäboken ”Under tiden” (1993) utbrast att Schulz var bättre än Kafka.
Den judiska intellektuella generationen före första världskriget var ofta assimilerad och många hade universitetsutbildning, men upplevde ändå starkt ett utanförskap. Det skapade inte bara ambivalens utan en hunger efter att avtäcka det fördolda och osägbara, ibland med omstörtande resultat. Freuds utforskande av psyket och det omedvetna är ett av dem.
Bruno Schulz var inte bara författare utan också en framstående målare och grafiker. Han föddes 1883 i polska Galicien, en avlägsen provins av Österrike-Ungern. 1942 sköts han ihjäl av en naziofficer under den tyska ockupationen av hans hemstad Drohobycz nära Lwow, tyska Lemberg. Som författare är han lika originell som Kafka, och även om deras författarskap ytligt sett inte liknar varandra finns ändå en omisskännelig affinitet mellan dem, en själsfrändskap.
Frågan är emellertid: skall man se dem som judiska författare? De framträdde inte som sådana. Deras generation höll på att förlora kontakten med judendomen. Ingen av dem växte upp med jiddish. Kafka skrev på tyska och Schulz på polska. Spelar då deras judiska tillhörighet över huvud taget någon roll för deras författarskap? Kafka befann sig i revolt mot den judendom som praktiserades av hans far, den ”upplysta” och uttunnade.
Han levde också, som ”Brevet till fadern” visar, i ett inflammerat förhållande till sin far. Men religionen spelade förvisso roll. Livet igenom sökte Kafka efter en annan judendom, en djupare, mer existentiell och ursprungligare. Han studerade hebreiska, jiddish och judisk historia. Rättrogen jude såg han sig inte som, mer som en sökare. Rättrogen var förmodligen inte heller Bruno Schulz. Men uppvuxen i en småstad som till 60 procent bestod av judar var hans situation en annan. I Galicien frodades chassidismen, därifrån kom rörelsens grundare på 1700-talet, Baal Shem Tov. Denna extatiska fromhetsrörelse hämtade sin kraft från den judiska mystiken, Kabbalah.
I Schulz egensinniga berättelser där judar aldrig nämns kan man se spår av denna chassidism, omvandlad till en hejdlös och magisk berättarstil som svämmar över av fantasi. I jämförelse med Kafka är hans författarskap ljust, fast med mörka undertoner. De var belästa och vetenskapligt välorienterade och båda var utan tvekan modernister. Men de närmade sig båda på var sitt sätt sitt judiska arv, med olika förutsättningar, och som för att fylla ett tomrum.
Kafka kände inte till Schulz som debuterade som författare mer än ett decennium efter hans död. Schulz beundrade däremot Kafka. 1936 skrev han en essä i form av ett efterord till den första polska utgåvan av ”Processen”. Den har nu översatts till svenska av Emi-Simone Zawall för katalogen till utställningen. I detta efterord finns, tror jag, en viktig nyckel till affiniteten mellan dem.
Schulz tycks outtalat rikta sig till två skilda läsekretsar. Den ena är den bildade allmänheten. Den andra är en mindre och införstådd krets. Att skriva var inte målet för Kafka, fastslår Schulz, utan ett medel för att hitta sanningen och ett riktigare ”sätt att leva”. Han läser ”Processen” som en omvälvande brottning med Gud. I alla tusentals tolkningar av romanen finns naturligtvis också denna, men mindre ofta.
Efter min tolkning vänder sig Schulz till sin mindre krets av läsare för att skildra hur Kafka försöker komma till tals med sin judiske Gud. Domstolen, Guds nedersta redskap, är korrupt och ohederlig. Josef K gör rätt i att vämjas över den, håna och bespotta den. Gud har avlägsnat sig till en så esoteriskt upphöjd plats att han är oåtkomlig. Han vill inte besudlas eller ”invaderas” av det mänskliga. Likväl invaderas Josef K:s hela tillvaro av Gud, dessvärre i gestalt av dessa smutsiga domstolsbetjänter.
Sökandet i ”Processen” får förvisso en tragisk utgång. Men Schulz finner att Kafkas nappatag med Gud har en stor vinst: han är den ”förste” uppfinnaren av ett nytt språk, som Schulz kallar för en ”poetisk kropp”. Detta språk tillåter honom att beröra förlusten av Gud och det gudomliga, men kodat. Kafkas språk, skriver Schulz, kan få även ”den oinvigde” att ”känna rysningen och fläkten från mystiska erfarenheters avlägsna rikedom”. Läsaren erbjuds en ”poetisk ersättning” för något som en gång var verkligt och upplevt.
Han ser alltså Kafka som en mystiker, men påtvingat sekulär. Kafkas språkliga ”kropp” leder läsaren mot en förlorad religiös erfarenhetssfär: ”en mystisk kvarlåtenskap, gemensam för alla tider och folk”, som en gång i tiden ”förbundit hemliga sammanslutningar och skolor”. Många folk, inte bara det judiska, förlorade förstås vid inträdet i moderniteten en levande religiositet. Men efter min mening syftar Schulz här direkt på den uråldriga judiska mystiken, Kabbalah, i högflor under medeltiden och oftast förbehållen grupper av lärde och hemliga skolor.
Schulz själv tycks ha ett mer avspänt förhållande till det gudomliga, som han transponerar till inbillningens lekfulla sfär. Men han ser klart vad Kafka på det existentiella planet vill åt, en ingång till det gudomliga som förvägras honom, men ändå lämnar honom i en absurd känsla av skuld. Tragiken för Josef K ligger i att han snarare än att kämpa med Gud tvingas slåss mot intigheten.
Kafkas språk förmår på ett sällsamt sätt, enligt Schulz, förbinda det mest triviala med längtan efter det höga och sakrala. Den vanliga ”verkligheten” är hos Kafka bara ett tunt hölje. Kafkas förhållningssätt jämförs med ”magikerns relation till sin omgivning”. Kafka ”simulerar” bara noggrannhet och precision genom alla sina realistiska detaljer. Men detta för att i slutändan helt och hållet kunna kompromettera den nedrigt platta verklighet som vi getts att leva i, och som är omöjlig för Josef K att acceptera.
Schulz noterar att Kafkas berättelser spänns över ett religiöst grundmönster, och att det är detta som ger dem deras märkliga djup. Gershom Scholem, den vetenskaplige uttolkaren av den judiska mystiken, och Walter Benjamin, kritiker och historiefilosof, såg det på samma sätt. De förde en ymnig brevväxling och hade en mångårig vänskap, beskriven av Scholem i hans bok ”Walter Benjamin: the story of a friendship” (1981, på tyska 1975).
Kafka är en ständig referens hos dem. De ville båda se honom som kabbalist, enligt Scholem exemplarisk. Den bok om Kafka som Benjamin ständigt förebådade, uppmuntrad av Scholem, blev aldrig skriven. Men för dem båda var Kafka fullföljaren av en gammal men övertäckt tradition av texter, vars syfte var att upprätta förbindelse med Gud. Scholems infallsvinklar var vetenskapliga, medan den historiefilosofiskt lagde Benjamin var elektrifierad av tanken på hur det förflutna deltar i och speglas i samtiden.
Hur spåren av det judiska går i dagen hos alla tre, och hur det har direkta förbindelser med deras modernism, analyseras spännande av Robert Alter, professor i hebreiska i Berkeley, i hans bok ”Necessary angels: tradition and modernity in Kafka, Benjamin and Scholem” (1991). Varken hos Alter eller Schulz rör det sig om ett återvändande till eller återställande av en förlorad värld. Det handlar om ett tanke- och känslomönster från ett högst levande arv.
Detta är ett sätt att tolka som ökar förståelsen av Kafka (och också av Schulz, fast han inte behandlas av Alter). Jag vill i sammanhanget nämna en utmärkt bok av den danska litteraturforskaren Birte Kont, ”Skyldidentiteten hos Franz Kafka: et essay om en moderne jødisk tvivlers livtag med loven” (2002). Kont tolkar Kafka mot bakgrunden av hans judendom och förbinder det, genom en skicklig djuppsykologisk läsning, med hans såriga fadersrelation. Hon ger också en koncis introduktion till den judiska tankevärlden.
På Judiska museets utställning, som kastar ljus över en fåra av Mitteleuropas andliga liv före andra världskriget, presenteras Kafka och Schulz i helfigur genom foton, brev, dokument och historik. Dessutom visas original av Schulz unika bildkonst, varav bara en liten bråkdel överlevde kriget.
