Vad skiljer ett brev från en biljett? Det är en av de frågor som inledningsvis ställs av den franske historikern Christophe Blanquie i en nyutkommen bok om en berömd hovmans och politikers korrespondens från slutet av 1600-talet och förra hälften av 1700-talet. Denna och ett antal liknande frågor tillmäts av den lärde författaren en betydelse som kan förefalla svårbegriplig för en nusvensk läsare. Själva idén att överhuvudtaget göra brevskrivningskonsten i allmänhet till ämne för en allvarlig och teoretiskt skarp diskussion ter sig säkert främmande. Och att fullfölja det redan i sig principiellt förbryllande ämnesvalet genom att gå vidare och ingående orda om denna utdöende litteraturarts olika delområden, deras karakteristiska egenskaper och deras inbördes relationer och avgränsningar, det framstår för denne läsare knappast som mer näraliggande och angeläget än att med lärdom och subtil argumentation beskriva och kommentera det tillämpliga förfaringssättet vid dressyr av cirkuselefanter eller de rätta turerna i en rituell svärdsdans.

Nusvensken kommunicerar visserligen idogt med sin omvärld medelst en snabbt växande arsenal av tekniska hjälpmedel. Detta utbyte av meddelanden eller åtminstone läten tycks i själva verket äga rum oavbrutet, låt vara att dygnsvilan sannolikt fortfarande för flertalet innebär ett kort avbrott åtminstone i den aktiva kommunikationen. Men apparaterna sover inte. Nusvensken bloggar, chattar och twittrar, han skriver oräkneliga och ej sällan långa ansökningar om olika förmåner; han avfattar stundom indignerade insändare och undertecknar upprop; han plitar någon gång vykort och gratulationer, skriver flinkt PM, minnesanteckningar, e-post och sms. Men riktiga brev – meddelanden som tillkommer genom handens direkta eller tekniskt förmedlade beröring med riktigt papper, meddelanden som man sedan kan lägga i en låda för postbefordran, om man nu inte har en budbärare att överlämna det till, som har en namngiven adressat och som innehåller anrop, början, sakframställning eller berättelse, avslutning och alltefter avsändarens och mottagarens förhållanden varierande hälsningar – sådana skriver hon eller han knappast någonsin.

Det är trots allt sannolikt att brevkonsten ännu inte är helt utdöd. Den torde alltjämt ha sina idkare, fåtaliga, glest spridda och för det mesta diskret verkande i det fördolda. Ty förtrolighet och ett visst mått av hemlighetsmakeri ligger i brevkonstens natur. Riktiga brev är inte endast sällsynta, de är heller inte helt ofarliga; de anses på många håll en smula suspekta. Det står en doft av konspiration kring dem. Så har alltid varit fallet. De kan med inverterat nyttjande av en nyligen uppfunnen term betecknas som asociala medier, och därmed är också sagt att de är uttryck för o-nusvenskt beteende.

I rådande kulturklimat måste frågan hur och var gränserna skall dras mellan ett ”brev” och en ”biljett” vara främmande. Den måste motiveras övertygande, och åt denna motivering ägnar också den inledningsvis nämnde Christophe Blanquie en ingående diskussion i sin bok Les masques épistolaires de Saint-Simon, (Éditions Honoré Champion 2009, 243 s). Han placerar problemet i ett sammanhang som kan göra anspråk på större och mer allmänt syftande betydelse än som vid första påseende skulle kunna anses tillkomma en fullständig och exakt klassifikation av begrepp och termer på ett begränsat livsområde. Betydelselös är en sådan klassifikation förvisso aldrig. ”En vetenskap är ett välbyggt språk”, sade en gång en stor matematiker. Till det välkonstruerade språket hör en i möjligaste mån exakt, tydlig och funktionsduglig terminologi. Den som avvisar Blanquies frågeställning om var gränslinjen bör dras mellan brev och biljetter som en verklighetsfjärran tummelplats för pedantiskt språk- och litteraturhistoriskt småsnickeri misskänner denna grundläggande princip och begår därutöver det lika fatala misstaget att förblanda namn och sak – att tillskriva termen ”brev” ett entydigt och för alla tider fixerat innehåll. Det finns inget ”brev i sig”.

Att ordet har använts och alltjämt kan användas för att beteckna meddelanden tillhörande många olika arter är välbekant. Det finns skaldebrev, kärleksbrev, friarbrev, resebrev, brevromaner, hotelsebrev, gratulationsbrev, kondoleansbrev för att nämna ett litet urval ur detta rika galleri. Sedan mycket länge existerar också, som bevis för brevets samhälleliga ställning och betydelse, brevställare, det vill säga handböcker i brevskrivandets konst på olika områden, ofta förlöjligade men säkert ännu oftare nyttjade med okritisk tacksamhet som hjälpare i svår nöd. Om genren är så omfattande och mångsidig frågar sig läsaren om inte ett brev egentligen kan se ut hur som helst. Och vad tjänar det då till att offra tid och kraft på att finna gränslinjen mellan ett brev och en biljett? Att det senare ordet har ett betydligt smalare betydelseområde – och dessutom numera är främmande för svenskt språkbruk – behöver knappast utvecklas närmare. Men kan då inte en ”biljett” föras till den stora och konturlösa kategorin ”brev” utan att någon skada sker?

Av den exempelsamling som Blanquie använder för att belysa de former som hans studieobjekt – det är Louis de Rouvroy, andre hertig av Saint-Simon 1675 – 1755) – använde för sitt skriftliga umgänge med omvärlden framgår att orden ”brev” och ”biljett” liksom en handfull andra termer för det skriftliga umgängets materiella underlag betecknar meddelanden, som inte endast genom sin form och sitt sakliga innehåll hade olika praktiska funktioner utan också tjänade till att markera en rad av andra element i det komplicerade men också rationellt strukturerade signalsystem som en aktiv och medveten samhällelig aktör på den memoarskrivande hertigens nivå kunde utveckla och som har sina motsvarigheter i varje utvecklat samhälle, även det nuvarande, om också med andra uttrycksmedel. Valet mellan formerna, och därmed beteckningarna, för dessa meddelanden var långtifrån likgiltigt eller slumpmässigt; i den värld där det ägde rum innebar det förhållandevis tydliga och för mottagaren begripliga ställningstaganden till sådant som avsändarens och mottagarens inbördes relation och position, tyngden i den skrivandes eget intresse för ämnet, arten och graden av förväntat intresse hos mottagaren, graden av konfidentialitet och förtrolighet, för att nämna några få element som signalsystemet hade till uppgift att förmedla.

Mot denna bakgrund har man att förstå i vilket ärende Blanquies är ute när han skriver om de ”masker” som Saint-Simon anlägger i sin korrespondens – det är i översättning bokens titel. Det är det fullt legitima ärendet att formulera och lösa ett problem som är både idé- och socialhistoriskt, stilistiskt och i sista hand också psykologiskt, och att låta denna lösning få genomslag i klassifikationen av Saint-Simons skrifter. Problemet är i den skepnad det har i fråga om hertigens skrifter givetvis tidsbundet, men det kan överföras till andra signalsystem och har därmed ett bestående intresse. Den nyutkomna boken utgör genom detta syfte och de framlagda förslagen till omklassifikation en försiktigt kritisk kommentar till den stora utgåva av hertigens korrespondens som utgavs av Yves Coirault år 2000. I sak kan kommentaren sägas innebära att Blanquie rensar ut ett antal skrifter av den under ett långt liv flitigt skrivande hertigens penna från förteckningen över hans korrespondens – en beteckning som Blanquie i motsättning till tidigare utgivare vill förbehålla sådana meddelanden som har det så att säga reguljära, det ”riktiga”, brevets form och karaktär.

Saint-Simon levde i en ovanligt komplicerad miljö, han var mycket nyfiken men också i hög grad meddelsam, han blev med tiden verkligt lärd på de områden som intresserade honom, framför allt historia, statsvetenskap och genealogi, han hade bestämda åsikter i många frågor av offentligt intresse, och han hade tidvis betydande möjligheter att direkt påverka sitt lands politiska ledning. Under några år efter 1715 var han medlem av den regering som styrde Frankrike, och vintern 1721–22 ledde han en politiskt viktig ambassad till det spanska hovet. Hela sitt liv var han stor jordägare, i unga år var han kavalleriofficer, fram till 1715 motvillig men flitig hovman i Versailles, efter 1723 passiv innehavare av några glansfulla men i sak betydelselösa ämbeten, kritisk iakttagare av världen – ”gammal Parisborgare” säger han själv en smula kokett – och framför allt memoarförfattare. I alla dessa roller kommunicerade han med många, och varje roll krävde en speciell mask. Den anlades med hjälp av de attribut som hörde till varje genre: brev, biljett, promemoria, betänkande... Det finns anledning förmoda att den förhållandevis magra samling av meddelanden som upptagits i Coiraults utgåva från år 2000 kommer att växa avsevärt under kommande år. En exakt och klar klassifikation av alla dessa meddelanden är redan därför av intresse.

De många möjligheterna att i olika former kommunicera skriftligt med omvärlden berikades ytterligare i den miljö där Saint-Simon levde genom användningen av sekreterare och kopister, som antingen fick i uppdrag att skriva ett utkast som deras arbetsgivare granskade eller motsatsvis att i läslig stil renskriva en kladd av meddelandets författare. Den senare formen var naturligt nog vanligast för ”riktiga” brev, som krävde exakt formulerade inledande och avslutande hövlighetsfraser, och särskilt för brev av officiell karaktär. Valet av förfaringssätt speglades i slutprodukten och gav därmed ytterligare en meningfull signal: den prydliga professionella utskriften visade att texten minst en gång på sin väg passerat en tredje person, den egenhändiga utskriften hade redan genom sin ofullkomlighet en förtrolig prägel.

Ett ”riktigt” brev kunde återge andras berättelser, anekdoter och skvaller, men den valda formen innebar likväl ett personligt ansvarstagande från avsändarens sida. Han eller hon tvangs åtminstone inta en viss position i förhållande till mottagaren och ge detta positionsval ett bestämt uttryck.

På denna rika klaviatur av uttrycksmöjligheter spelade den flitige hertigen med eftertanke, beräkning och skicklighet. Att ambassadören Saint-Simon vände sig till sin herre, den elvaårige Ludvig XV, i formella brev är självklart; det fanns så mycket mindre utrymme för något slag av informella meddelanden som avsändaren väl visste att försändelserna stannade hos vederbörande minister och i bästa fall föredrogs för regenten, hertigen av Orléans. Sin brevväxling med den hjärtligt avskydde ministern, kardinal Dubois, utformade Saint-Simon under sin ambassadörstid genomgående som biljetter. Det befriade honom från den säkert irriterande hövlighetsapparaturen, möjliggjorde kortfattad informell kommunikation i frågor av reell betydelse och ställde lägre stilistiska krav. Till regenten, som var Saint-Simons barndomsvän, valde han brevformen för allt som rörde hans diplomatiska uppdrag, men det förekom att en samma dag skriven (och med samma postgång eller kurir avsänd) biljett kompletterade ett brev med information av mindre formell eller officiell natur. De distinktioner som Blanquie försöker ge ett säkert underlag och en klar skärpa visar sig ha reell betydelse. En studie över hur en nutida ledande politisk aktör nyttjar alla sina möjligheter till kommunikation med omvärlden vore av stort intresse. Är klaviaturen självfallet rikare?